Risktrions sista strid

Torsdagen den 29 januari i år höll konsultbyrån McKinsey sin legendariska årliga fest i Davos. Minihamburgare sköljdes ned med rikliga mängder vodka, vin och öl. Samma soulband som vanligt hade flugits in från New York. Enligt skvallret tar bandet 200 000 dollar för en spelning. En biljett till festen är guld värd.

Kalaset hålls i anslutning till toppmötet World Economic Forum och några av världens tyngsta inom politik och näringsliv brukar dyka upp. Det finns att ta av. Till Davosmötet i år kom världens rikaste man, Bill Gates, Rysslands premiärminister Vladimir Putin och den predikande popstjärnan Bono.

Den Schweizbaserade svenske McKinsey-toppen Christian Caspar är en av krafterna bakom festen, och flera av de närvarande är kunder till konsultfirman – inte minst riskkapitalindustrins internationella superstjärnor. Davos har de senaste åren varit en tummelplats för riskkapitalbranschen. Eller private equity som alla kallar det.

Uppumpade av enorma vinster och gigantisk köpkraft har legender som Steve Schwarzman, ordförande och grundare till börsnoterade Blackstone, samt Henry Kravis, grundare av KKR som höll världsrekordet för största utköpsaffär i närmare tjugo år (RJR Nabisco), dominerat både på seminarierna och på festerna.

Båda var med i år också. Men denna gång i en långt dystrare inramning. Henry Kravis upprepade vid ett seminarium branschens mantra: Krisen skapar möjligheter. Men åhörarna visste förstås att sanningen var en annan, att kredit- och konjunkturkollapsen hade varit förödande för branschen.

På plats i Davos var också den svenska private equity-branschen supertrio: EQT:s Conni Jonsson, IK:s Björn Savén och Nordic Capitals Robert Andreen. De båda sistnämnda sågs även festa loss med sina fruar på McKinseys fest.

Det låg ingen välgörenhet bakom att de tre var inbjudna. De tre svenska aktörerna representerar några av Europas största och mest respekterade private equity-bolag. Och det är till stor del de som har gjort att Sverige blivit Europas största land för utköpsaffärer – ställt i relation till BNP. De tre firmorna har lagt under sig några av de största bolagsportföljerna i svensk näringslivshistoria. Deras tre grundare är bland de mest uppburna i samhället under senare år.

Men efter 20 år av nästan uteslutande goda affärer ifrågasätts deras affärsmodell nu för första gången på allvar. Här är historien om tre oerhört framgångsrika män, som i dag står inför sina kanske största utmaningar i livet.

***

Kejsaren

IK:s vd och grundare Björn Savén var full av tillförsikt i mitten av augusti 2007, bara dagar efter det att världens kreditmarknader hade fryst samman en första gång i rädsla för förluster i banksektorn. Riskkapitalistnestorn höll sig med vad britterna kallar en “stiff upper lip”.

– Marginellt andra villkor, sade han då.

(Björn Savén säger i dag att han inte var obekymrad över finanskrisen vid den tidpunkten, det han menade var att lånevillkoren var marginellt annorlunda just då.)

En månad senare i bolagets sobra besöksvåning ovanför kändiskrogen Riche på Birger Jarlsgatan i Stockholm – läderklädda möbler, blankpolerat trä och smakfull konst – var tonen aningen mer ödmjuk. Det vi nu kallar finanskrisen, den värsta konjunktursvackan i mannaminne, hade precis krälat ur grottan.

– De mycket goda förutsättningarna är borta. Gissningsvis blir förutsättningarna goda eller kanske till och med lite sämre än normalt, men det är svårt att veta, sade han då.

De som känner IK-bossen var inte förvånade. Han är knappast känd för bristande självförtroende, och han höll dessutom på att stänga en ny fond på motsvarande 17 miljarder kronor. Elaka tungor kallar honom dryg. Men det kan man kanske leva med när man har byggt ett av Europas största private equity-bolag.

Björn Savén föddes den 29 september 1950 i ett av Sveriges exklusivaste områden, Oscars församling på Östermalm i Stockholm. Han växte sedan upp i Kumla, Adolfsberg och Hällabrottet i Närke söder om Örebro. Efter studier på Handels och militärtjänstgöring som furir i flygvapnet tog han anställning som analytiker på den nu bortglömda oljejätten Gulf Oils Stockholmskontor. Efter några år flyttade han 1974 till Boston för att ta en MBA-examen på det prestigefyllda Harvarduniversitetet. Han fick smak för den stora världen och inledde en kärleksaffär med England och USA.

Björn Savéns karriär började med ett traditionellt prestigejobb, i hans fall som påläggskalv på Esselte bland annat i London. Jobbet kan i dag verka lite udda för en man som siktar mot stjärnorna. Men Esselte var under 1970- och 1980-talen en maktfaktor i svenskt näringsliv, ett konglomerat med finansiella ambitioner som omsatte mångmiljardbelopp.

Björn Savén gjorde kometkarriär, hade en rad chefspositioner i och utanför Sverige. Som 37-åring befordrades han till finansdirektör med ett tydligt mandat: köp företag. Det innebar också att han flyttade hem efter att ha bott utomlands i tjugo år. Björn Savén hade bott på Long Island utanför New York och varit vd för ett av koncernens amerikanska dotterbolag. Från parkettplats hade han beskådat Wall Streets högbelånade finansmän.

Den klurige Savén räknade på företag efter företag. Och när ett av Esseltes dotterbolag skulle säljas noterade han hur lågt de industriella köparna bjöd. Ett frö såddes i hans huvud: det här skulle fungera som en utköpsaffär, om det hade funnits en private equity-fond som stod för finansieringen. Björn Savén började också bolla saken med sina gamla klasskamrater på Harvard, folk som nu var aktiva som riskkapitalister i USA. År 1988 sade han upp sig från Esselte.

Kunskapen och kontaktnätet hade han, självförtroende likaså. Det knepiga var kapitalet. Björn Savén vände sig till Sveriges kapitalägare nummer ett, Wallenbergfamiljen och SE-bankens investmentdel Enskilda, med sin affärsidé. De nappade.

Resultatet blev Enskilda Ventures som började göra business i en Londonbaserad fond med namnet Scandinavian Acquisition Capital Fund. Hälften av vinsten gick till investmentbanken. Andra hälften landade i fickan på Björn Savén och hans team, som skulle bestå av Harvardalumnen Kim Wahl, från Enskilda kom Gustav Öhman och Anne Holm Rannaleet (IK anställde redan från början kvinnor till de tunga posterna, vilket verkligen inte kan sägas om konkurrenterna). Snart anslöt sig även Harald Mix. Den 11 augusti 1989 stängdes IK:s första fond för nya investerare.

– På den tiden var det olagligt för en svensk bank att direktinvestera i private equity, så vi var tvungna att gå via Enskilda i London, och det fanns massa andra restriktioner också, säger Björn Savén i interntidningen IK News.

De första tre åren satt Björn Savén och hans gäng hos Enskilda i Londons finanskvarter. Men våren 1993 uppenbarade sig läget för Savén att köpa ut sig själv.

Det blev fastighetskrisen som i mars det året tvingade den svårt blödande SE-banken att släppa kontrollen över Enskilda Ventures. Enligt Dagens Industri betalade Björn Savén och hans team måttliga 10 miljoner för att få full kontroll över det som därefter döptes om till Industri Kapital (senare IK). Ett misstag som Wallenbergarna skulle ångra. Som en konsekvens lämnade Björn Savén London, och upprättade kontor i Stockholm.

Under 1990-talet var IK kungar. Man började i liten skala med storköksleverantören Idesta. Pilotskolan Nyge CSE blev en tidig prövning, då Irak invaderade Kuwait med påföljande nedgång i flygindustrin. Men en av de första större affärerna gjorde Björn Savén faktiskt tillsammans med Robert Andreens Nordic Capital. När Liber och Savéns gamla arbetsgivare Esseltes förlagsverksamhet slogs samman 1990 hade både Enskilda Ventures och Nordic Capital ett finger med i spelet. Ett undantag skulle det visa sig – de svenska riskkapitaljättarna har närmast systematiskt hållit sig ifrån varandra.

Affärerna blev allt större. Bland förvärven fanns korvbolaget Lithells, klädkedjan Lindex, finländska krantillverkaren KCI Kone, servicekoncernen Partena och juvelerarkedjan Guldfynd. I början av 2000-talet hade IK växt för snabbt och hade problem med en tysk investering. Några problematiska börsintroduktioner, bland andra Intrum Justitia, gjort att bolaget började få dåligt rykte bland investerarkollektivet. Ett problem för IK var dess drag av “one man show”. Visst hade Björn Savén medarbetare, och framgångsrika sådana, men Savén behöll en stor del av intäkterna i egen ficka, också jämfört med konkurrenterna.

Den stora smällen kom år 2001 när en av bolagets allra första anställda, stjärnan Harald Mix, hoppade av för att starta konkurrenten Altor. Och när Björn Savén hade svårt att få in pengar till en ny fond gjorde Harald Mix en jätteemission. Det verkade inte bättre än att investerarna föredrog Mix framför Savén.

Varken Harald Mix eller Björn Savén har berättat varför de skildes åt, men det är få som inte beskriver det som en ersättningsfråga. Branschen är annars märkligt trögrörlig, särskilt med tanke på storleken på egona och pengarna. En rent teknisk förklaring är att partners är juridiskt låsta till en fond där det från start till stängning kan dröja ett decennium.

En annan förklaring är att det faktiskt är svårt att starta ett nytt riskkapitalbolag. Inte för att det saknas kandidater. Men allt bygger på förtroenden, kontaktnät och historisk avkastning. Om du inte likt Harald Mix har ett blytungt anseende och kommer från en etablerad spelare så är det svårt att få startkapital. Investerarna är kräsna, även om det inte alltid framstår så i medierna. De sätter privatdetektiver på att kolla upp riskkapitalbolagen och deras partners. Det händer att nyckelpersonerna avkrävs hälsoundersökningar.

Det hindrade inte att delägarna fortsatte att strömma ut ur IK under 2000-talet. År 2005 hoppade det unga stjärnskottet Christian Salamon av. Året därpå lämnade Samir Kamal och Thomas Ramsay, enligt uppgift av samma skäl som Mix. De ansåg att de fick för liten del av den kaka som de, i sitt tycke, till stor del hade bakat själva. Under våren 2007 meddelade även medgrundaren norrmannen Kim Wahl att han tänkte lämna bolaget.

– Det finns ingen dramatik bakom det här. Hade det varit en schism hade jag knappast fasat ut mitt engagemang under en treårsperiod. Tvärtom såg de andra delägarna positivt på att det här förenklar ett generationsskifte inom IK, sade Kim Wahl till Dagens Industri.

Anne Holm Rannaleet gick i pension i fjol. Av pionjärerna som två decennier tidigare startat IK återstår nu bara Björn Savén och Gustav Öhman.

Björn Savén tycker att det är fel beskrivning att personer strömmat ut ur bolaget. Efter 20 år finns det fortfarande flera med i firman som varit med sedan starten. Exempel på dessa är Michael Rosenlew, som började 1993, och dansken Mads Ryum Larsen som började 1990. IK fokuserade redan i mitten av 1990-talet på hela Kontinentaleuropa och anställde tidigt tyska, franska, holländska och belgiska medarbetare, varav flera fortfarande är kvar.

Exakt vad Björn Savén är värd i dag vet vi inte, men allt annat än att han är miljardär vore en stor överraskning. Björn Savén lever i dag efter sina tillgångar och har en minst sagt respektabel våning i diplomatkvarteren ovanför Humlegården på Östermalm och en herrgård i utanför Nynäshamn. Han verkar också ha en viss önskan att få erkänsla för sina framgångar.

Att han sedan år 2006 sitter i styrelsen för Nordens största bank, halvstatliga Nordea, är ett offentligt erkännande om något. Han betraktades då som en huvudkandidat till att ersätta Hans Dalborg som ordförande, vilket nog inte är aktuellt längre efter Sampos och Björn Wahlroos inträde i banken. Nordeakontakten är nog också praktisk för en så stor låntagare som IK. Hans koppling till just Nordea skapar också en fin symmetri, där Robert Andreen och Nordic Capital har Handelsbanken som husbank och Wallenbergarnas EQT har SEB.

Björn Savén har dessutom samlat på sig medaljer. I fjol H M Konungens medalj i 12:e storleken i Serafimerordens band “för framstående insatser i svenskt näringsliv”. Han har sedan tidigare ett par finska ordnar i samlingen och är hedersdoktor vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors (IK har gjort stora investeringar i Finland genom åren). Denna personliga prestigenivå avspeglar sig också i IK, där de andra egona har svårt att få plats.

Styrelseplatsen i statens bank illustrerar hur “rumsrena” de svenska private equity-generalerna har blivit. Ett annat exempel är att både Björn Savén och Robert Andreen har deltagit i den exklusiva årliga kungliga jakten. “Direktör” Björn Savén laddade bössan i Bergslagen 2006, året därpå var det “Tekn Dr” Robert Andreens tur att klä sig i grönt.

Men precis som Nordic Capital har IK i dag problem i portföljbolagen. Värst verkar det vara i den norska textilkedjan Kid Interiör, där förhandlingar med långivaren DnB Nor har strandat och en konkurs hotar. Vårdkoncernen Attendo, som dignar under lån, har fortfarande inte publicerat sin årsredovisning – trots att det står på hemsidan att den ska vara ute i mars.

“Marginellt andra villkor” var en rejäl underskattning av läget.

***

Göteborgaren

En bit utanför gyttret på den anrika Göteborgsbadorten Marstrand, avsides från de tätaste horderna av glassätande turister, berusade tonåringar och solbrända bryggseglare, tronar två mycket olika villor precis bredvid varandra, med fri utsikt över öns södra inlopp.

Det ena huset är nästan brutalt okänsligt insprängt i berget. Grått, fyrkantigt och dominant. Det andra är mindre, oerhört välskött, skinande vitt och garnerat med snickarglädje. Det stora huset i modern stil ägs av Leif Johansson, AB Volvos vd sedan tolv år och Fordonssveriges konung. Det andra huset tillhör Robert Andreen, Nordic Capitals vd och grundare.

Robert Andreen flyttade in år 1997. Volvochefen klippte till tre år senare.

Det var också i Göteborg som allt började.

Den 5 februari 1943 föddes Robert Andreen i Gamlestads församling, ett område som präglas av Gamlestaden, en arbetarstadsdel i utkanten av Göteborg. Han var enda barnet, men uppenbarligen ett begåvat sådant.

Under uppväxten och större delen av sin utbildning stannade Robert Andreen i den, på den tiden, dynamiska handelsstaden Göteborg. Han gjorde värnplikten på Göta Luftvärnsregemente, inte långt frånbarndomshemmet. En civilingenjörsexamen inhämtades på stadens tekniska högskola Chalmers och han pluggade även ett par år på Handels i Göteborg.

Senare doktorerade han i industriell ekonomi och forskade en period på det världsledande Stanforduniversitetet i norra Kalifornien. Karriären inleddes på kullagertillverkaren SKF, ett av Göteborgs tongivande företag.

Även om han i dag inte talar någon utpräglad västsvensk dialekt – snarare neutral rikssvenska – är alltså Robert Andreen en riktig göteborgare. Men det var i Stockholm han mötte lyckan.

Robert Andreen hade lämnat SKF i mitten av 1980-talet för att leda Utvecklingsfonden i Gävleborgs län. Ett jobb som kan tyckas lite udda för en ung, topputbildad karriärist. Men offentligfinansierad riskkapitalism var då högsta mode, om än kontroversiellt (minns löntagarfonderna). Därifrån kunde han ta steget till en av nyckelposterna i 1980-talets svenska hausse, då han i maj 1987 utsågs chef för M & A (bolagsköp och fusioner) på Handelsbanken.

M & A var nästan okänt som begrepp i Sverige – även om det naturligtvis hände att ett företag köpte ett annat – men i USA hade företeelsen exploderat. Bakgrunden hette skräpobligationer, lån som privata investerare och bolagsledningar trots liten kapitalinsats kunde ta upp för att ta över ett företag. M&A-boomen kuliminerade år 1989 med det ofantliga köpet av kak- och cigarettproducenten RJR Nabisco, där ovan nämnda Henry Kravis och hans KKR (Kohlberg, Kravis & Roberts) gick segrande ur striden. Köpeskillingen på 25 miljarder dollar är fortfarande den största i historien, om man justerar för inflation.

Utköpet blev odödligt genom boken Barbarians at the Gate (1990). Än viktigare: blotta storleken på affären gjorde att företeelsen Leveraged Buy Out, LBO, etablerades. Eller på svenska: lånefinansierat utköp.

För att haka på trenden bildade Handelsbanken och försäkringskoncernen Skandia den 6 juli samma år ett gemensamt Londonbaserat bolag. Inriktningen från början var då så kallade MBO-affärer (Management Buyouts) där utköpet gjordes ihop med företagsledningen. Robert Andreen utsågs till vd. Medgrundare var Morgan Olsson som hade varit vice vd på samma avdelning, även han med rötterna i väst och med examen från Göteborgs handelshögskola.

Några år senare, i januari 1993, ville Andreen bredda Nordic Capital. Skandia stod då för hela det tillgängliga kapitalet på 500 miljoner kronor, och rent tekniskt fick inte ett försäkringsbolag äga majoriteten i portföljföretag. Med pengar från de avvecklade löntagarfonderna investerade statligt grundade investmentbolagen Atle och Bure (det senare med förre Volvochefen Roger Holtback som vd) i Nordic Capital. Även Fjärde AP-fonden klev in och därmed inleddes en tjugo år lång kärleksaffär mellan staten och riskkapitalet. Det var nu inte heller något tvivel om vem som bestämde i Nordic Capital.

Långsamt började det också att gå upp för affärspressen att det inte var några “management buyouts” som killarna på Nordic Capital och IK pysslade med. Det var något helt nytt.

– Vi deltar aldrig i en fientlig attack där ledningen vill ta över ett företag. Det brukar aldrig bli några bra affärer, sade Robert Andreen till Veckans Affärer 1993.

Den första stora affären blev sammanslagningen och det påföljande köpet av förlagen Liber och Esseltes Förlag – en affär där hans och Björn Savéns vägar skulle korsas. Därefter följde ett pärlband av köp inom varierande områden, som skadedjursbekämparen Anticimex år 1991, godistillverkarna Nordchoklad och Svea Choklad år 1993 och bryggeriet Falcon året därpå. Även flygbolaget Transwede fanns ett tag i Nordic Capitals portfölj.

Vid den här tiden hade ingen speciell favoritbransch framträtt. Det skulle ändras år 1994 då Nordic Capital köpte delar av Kooperativa Förbundets industrirörelse.

Kooperativa Förbundets hade hamnat i en finansiell kris och behövde nu sälja av ett antal industriföretag. Jan Ohlsson, som var ansvarig för KF Invest som skötte affärerna, minns Nordic Capitals intåg.

– Vid den tiden fanns inte så många private equity-bolag. Det var en ren slump att det blev just Nordic Capital. De var duktiga och hade medel och erbjöd betydande fortsatt delägande för dåvarande KF Invest, säger Jan Ohlsson och pekar på vad han kallar riskkapitalbranschens två T:n – tur och tillfälligheter.

Tack vare relationen med Nordic Capital blev också Jan Ohlsson inspirerad att dra i gång sin egen låda, det som i dag är det medelstora utköpsbolaget Accent.

– Jag hade sett hur Nordic Capitals belöningssystem fungerade. Jag tyckte det var attraktivt, säger han.

Genom affären blev Robert Andreens private equity-fond ägare i både truckföretaget BT Industries och tillverkaren av skinnklädslar, Elmo Leather – firmans första investeringar i fordonsindustrin. Från mitten av 1990-talet vidgades investeringarna till hälsovård (Mölnlycke), industrihandel (Ahlsell och Bröderna Edstrand), transport (Wilson) och golv (Nybron Flooring).

Till att börja med fungerade Nordic Capital bara som en förmedlare, medan de som investerade i bolagen – Skandia, Handelsbanken liv, AP-fonder och andra – gick in med pengarna direkt. Men år 1993 tog firman i stället in pengarna som en fond, den första på 800 miljoner kronor. Firman har fram till i dag tagit in sammanlagt omkring 90 miljarder kronor i totalt sju fonder och rankades år 2007 som världens 45:e största private equity-bolag. Den sjunde fonden lyckades Robert Andreen få ihop i höstas, mitt under finanskrisen. Den är på 43 miljarder kronor vilket gör den till Sveriges största hittills.

Samtidigt växte rådgivningsbolaget Nordic Capital och Robert Andreen såg till att göra flera av sina anställda till partners, delägare i firman, vilket skulle bli enormt lukrativt.

– Nordic Capital är fortfarande något av ett kollektiv, säger en källa.

Bland de personer som han har knutit till sig genom åren finns förre chefen för Föreningsbanken Bo Söderberg, corporate finance-bankiren Ulf Rosberg och Pharmacias förre Europachef Toni Weizberg. Robert Andreen har också gått längre än sina konkurrenter när det gäller att anställa yngre förmågor. I dag har firman fem partners som är födda på 1970-talet (flera med bakgrund både från Handels i Stockholm och försvarets tolkskola).

Robert Andreen beskrivs som en prestigelös person som inte är rädd för att ställa “dumma” frågor och som ger ett vänligt och lite virrigt intryck. Egenskaper som står i kontrast med bilden av en stenhård kapitalist. Dessutom är han den ledare i sin bransch som är lättast att nå för oss i massmedierna, och han svarar oftast klart och uppriktigt även på jobbiga frågor.

Vid millennieskiftet kände sig Nordic Capital-folket allt mer som kungar i kontoret i Sturegallerian vid Stureplan mitt i Stockholm. Alla ville investera i fonderna, flera av investeringarna såldes med enorm förtjänst, ofta var priset flera gånger insatt kapital, vilket innebar gigantiska ersättningar till personerna bakom. Enligt en sammanställning som Veckans Affärer gjorde i mars 2007, har då partnerna tjänat sammanlagt 7 miljarder kronor.

Trots sin anspråkslösa stil i affärer är Robert Andreen inte rädd för att spendera pengar och han nekar sig inte livets goda. Han syns alltid i välskräddade kostymer, gärna från firman Rose & Born på Strandvägen i Stockholm i vars kundtidning han en gång har agerat modell. Det var för övrigt på Strandvägen han länge hade sitt hem, en bra adress för den som har pengar och gillar att visa det. Den pampiga rosa sommarvillan på Värmdö är imponerande, men långt från direktörernas kåkar i Båstad, Torekov och Falsterbo. Sedan tillkommer, förstås, grannlivet med Leif Johansson på Marstrand.

Även om investeringarna skedde i flera branscher och i flera geografiska områden hade Nordics och Robert Andreens Göteborgskopplingar varit starka egentligen hela tiden. År 1998 plockade han till exempel hem Finn Johnsson till vd-jobbet för Mölnlycke. Johnsson blev senare också ordförande i transportföretaget Wilson.

Under åren runt millennieskiftet tog ytterligare Göteborgsprofiler plats i styrelserna för Nordic Capital-ägda bolag. Tidigare chefen för Volvo Lastvagnar, Karl-Erling Trogen, satt också i Wilson. I några av de andra styrelserna fanns Volvo PV:s Europachef Wolf Huber, förre Volvo- och Bure-vd:n Roger Holtback, Autolivchefen Lars Westerberg. För att nämna några.

Robert Andreen sade till Veckans Affärer år 2004 att kopplingarna till Göteborg och Volvo inte var konsekvensen av någon genomtänkt rekryteringsstrategi.

– De här personerna sitter på sina poster för att de har rätt kompetens för rätt bolag, sade han då.

Men ändå är det knappast någon slump att Nordic Capital kort därefter gav sig hals över huvud in i fordonsindustrin. År 2004 köptes fordonsunderleverantören Finnveden, året därpå bilplasttillverkaren Plastal och år 2007 takräckesbolaget Thule. Sedan fordonsindustrin klappat ihop globalt, och i synnerhet i Sverige, har alla bolagen hamnat i olika grader av kris.

I Elmo Leather klarade sig Robert Andreen och Nordic Capital undan med blotta förskräckelsen. När bolaget gick i konkurs i december i fjol hade Nordic redan sålt. Men Andreen och hans firma skulle få sin beskärda del av haverier.

Redan i slutet av 2008 hade Robert Andreen inlett förhandlingar med sin gamla arbetsgivare Handelsbanken för att ändra villkoren i lån till Plastal, som var ytterst illa ute och dessutom hade fått tillskott från Nordic Capital. I Sverige hade 400 anställda varslats. En tung signal om hur allvarligt läget verkligen var kom när Robert Andreen i egen hög person satte sig i Plastals styrelse.

– Vi har förstärkt styrelsen, vi har en del att göra där. Det är en utmaning, säger Robert Andreen till E24 den 27 februari.

Men förhandlingarna mellan banken, fordringsägarna och riskkapitalbolaget bröt samman. Den 5 mars tvingades Robert Andreen begära Sveriges näst största komponentleverantör till fordonsindustrin i konkurs. För första gången tvingades ett av de tre stora svenska riskkapitalbolagen lämna över ett bolag till banken. Prestigeförlusten var svidande och det lär dröja innan investerarna och banken glömmer.

(Nordic Capitals informationsdirektör Katarina Vestlund säger i en kommentar att Nordic Capitals fokus främst är hälsovårdsinvesteringar. Den första investeringen inom detta område gjordes redan 1991 med Meda. Av det totala investerade kapitalet i nuvarande portföljbolag är hälften placerat i hälsovård, i jämförelse ligger investeringar relaterade till fordonsindustrin under 15 procent. Thule har efter omstruktureringen i slutet på 2008 en stabil finansiell situation.)

***

Odalbonden

Den 29 mars 2006, sedan Affärsvärlden hade utsett Conni Jonsson till näringslivets mäktigaste i en rankning, skrev Norrköpings Tidningars redaktör i Valdemarsvik, Bo Cederqvist, en notis om saken. I texten noterades även att Conni Jonsson hade blivit erbjuden vd-posten på Wallenbergarnas investmentbolag Investor, men tackat nej. Mamman bekräftade för lokaltidningen det som dittills bara hade varit medieuppgifter:

– Han ville inte bli så offentlig. Därför tackade han nej till Investor.

Eftersom medieeliten i Stockholm sällan läser notiserna på Valdemarsvikssidan i Norrköpings Tidningar, passerade uttalandet obemärkt. Men redaktör Bo Cederqvist minns att hon ändå blev sur för publiceringen, eftersom hon tyckte att hon hade sagt det i förtroende. Att verka utan att synas gäller även i Valdemarsvik, tydligen.

Det var våren 2005 som Marcus Wallenberg lämnade vd-posten i klanens börsnoterade maktbolag Investor. I stället tog starkströmsingenjören Börje Ekholm över. Conni Jonsson är kvar som chef för sitt EQT. Händelsen illustrerar vilket blytung roll Conni Jonsson har i Sveriges mäktigaste näringslivssfär. Orsaken är att han från mer eller mindre scratch har byggt upp världens största private equity-bolag utanför Nordamerika och England.

En dryg halvtimmes bilväg sydöst om Norrköping är den sömniga bruksorten Valdemarsvik vackert garnerad runt en Östersjövik. Någon mil in mot landet ligger gården där Conni Jonsson den 15 juli 1960 föddes, den yngste i en syskonskara på fyra bröder.

Familjen var lantbrukare. Inga godsägare på något vis, utan helt vanliga bönder. Mamman är flera gånger omnämnd i Norrköpings tidningar i sin roll som medlem i Centerkvinnorna och tongivande i bygdegårdsföreningen. Pappan hade förtroendeuppdrag inom LRF och satt i styrelsen för fristående Valdemarsviks sparbank ända fram till sin död år 2002.

Efter Vammarskolans högstadium i Valdemarsvik läste Conni Jonsson på gymnasiet i Norrköping. Han gjorde lumpen som chef för en pansarvärnspluton på I4 i Linköping. Och där kunde sagan om näringseminensen Conni Jonsson ha tagit slut. Den ambitiöse unge mannen övervägde nämligen att läsa till agronom på lantbruksuniversitetet Ultuna. Men till slut blev det ändå ekonomi på Linköpings universitet.

På sätt och vis följde Conni Jonsson ändå i sin fars fotspår. Första jobbet var på fondbolag Robur, vars ägare Swedbank, via sparbanksrörelsen, har en koppling till Valdemarsviks sparbank. Redan som 25-åring blev han fondbjässens chefanalytiker. Wallenbergarna, som alltid haft ett öga för talanger, lockade snabbt över Conni Jonsson till Investor som påläggskalv. Där blev han känd som något av ett finansgeni.

I början av 1990-talet ägnade Wallenbergarna nästan all energi åt sina kärninnehav. Dynamiska riskkapitalaffärer skulle sfärbolaget Incentive sköta, men det bolaget hade med tiden förvandlats till ett mini-Investor, som köpte men aldrig sålde. I kölvattnet av 1990-talskrisen fanns högvis med bortglömda och misskötta företag. Och köparna stod inte på kö.

Samtidigt tjänade Björn Savéns IK och Robert Andreens Nordic Capital storkovan. Detta undgick inte Investors ordförande Peter Wallenberg och hans vd Claes Dahlbäck. Att Björn Savén hade lyckats ta personlig kontroll över sin lönsamma verksamhet på bekostnad av deras egen investmentbank Enskilda gjorde inte saken bättre. När den mäktiga klanen insåg att de var på väg att bli omkörda i den lönsamma businessen att köpa och sälja onoterade bolag, vände de sig till Conni Jonsson. Han skapade det som från början hette Scandinavian Equity Partners och lockade med sig Thomas von Koch, Jan Ståhlberg och Bengt Hellström (numera på Tredje AP-fonden) från Investor och Fredrik Åtting från Enskilda.

Det Wallenbergarna hade förlorat på sin tröghet i Enskildafallet tog man nu snabbt igen med ren muskelstyrka. Familjens biffiga nätverk mobiliserades som rådgivare, en USA-inspirerad innovation som skulle visa sig fiffig på flera vis. Dels kunde EQT, som bolaget sedan namnändrades till, utnyttja direktörernas inflytande och industriella kunskaper. Dels blev riskkapitalbolaget ett sätt för familjen att diskret belöna lojala direktörer med välavlönade styrelsejobb och lukrativa ägarandelar i både fonderna och portföljbolagen. Något som annars är svårt i publika bolag, där media, analytiker och intresseorganisationer gallskriker vid minsta lilla bonusmiljon.

Conni Jonsson lyckades också se till att EQT fick ett stort mått av självständighet, och hänvisade till att externa investerare måste kunna lita på att alla beslut är affärsmässiga. Det accepterades. Men vem kunde ana att EQT tio år senare skulle ha uppnått ett sådant oberoende gentemot Wallenbergarna som blev fallet?

Redan den första affären var storskalig, då EQT köpte ut värmebehandlingsbolaget Brukens från börsen i november 1995.

Conni Jonssons och EQT:s inflytande i Wallenbergsfären växte i takt med att fonderna lyfte nya miljarder och tjänade ännu fler. I riskkapitalbolagets fonder fanns i början på 2007 häpnadsväckande 100 miljarder kronor i tillgängligt kapital, portföljbolagen omsatte tillsammans 150 miljarder kronor. Men vem som kontrollerade EQT var höljt i dunkel. Conni Jonsson gjorde definitivt inget för att sätta strålkastaren på saken. Han gav i princip inga intervjuer. Uppmärksamhet “var bara skit”. Resultatet blev naturligtvis den motsatta, den berömda Greta Garbo-effekten.

Det är nästan komiskt hur han i nästan varje enskild intervju under åren lovar att hädanefter vara tillgängligare. För att sedan åter sjunka tillbaka in i skuggorna. Varför ta en öppen strid?

Samtidigt markerade Conni Jonsson noga sin självständighet mot Wallenbergarna. När Affärsvärlden träffade honom hösten 2006, var det första gången på åtta år som han gjorde en intervju med en svensk tidning. EQT:s vd visade sig vara en no nonsens-person, charmig, briljant och markerat osnobbig. I en värld där mörk kostym och blankputsade skor är uniform klär han sig gärna i jeans och har sällan slips. Visst, medgav han under intervjun, EQT använde Wallenbergsfärens nätverk och förräntade deras pengar. Men besluten fattades på Linnégatan. Inte hos Investor på Arsenalsgatan. Att han inte var sfärnestorn Peter Wallenbergs nickedocka gjorde han tydligt, med en fräckhet som bara den som vet att han sitter säkert kan unna sig.

– Han får absolut ha en åsikt. Han har åsikter om väldigt mycket. Men han har ingen beslutsfattande position. […] Det skulle göra min position omöjlig om jag var tvungen att åka till Brevik och snacka med Pirre om varenda affär. 90 procent av affärerna vet de inte om i förväg, sade Conni Jonsson med sin ljusa röst och tydliga östgötska.

EQT satt fram till sommaren 2007 demonstrativt i trånga lokaler på Linnégatan på Östermalm, långt från Wallenberggyttret på Blasieholmen. Då flyttade huvudkontoret till Hovslagargatan, bara ett stenkast från familjestiftelserna, Investor, Enskilda Securities och Grand Hôtel. Det kan till synes verka som en eftergift, men skedde i samma veva som EQT köpte ut en tredjedel av det så kallade partnerbolaget från Investor.

Visserligen sades det inte mycket om hur vinsterna fördelades, det regleras varje gång en enskild fond skapas. Men symboliken var tydlig: Wallenbergarna förvandlades alltmer från en ägare till enbart en investerare i EQT. En viktig och prioriterad sådan, men trots allt: en investerare.

Under åren 2005-2007 upplevde branschen makalösa framgångar. Bolag som köpts billigt efter it-kraschen såldes dyrt. Lycksökare som ville in och bli riskkapitalister köpte i princip vad som helst till hisnande multiplar. Veteranerna hade svårt att förlora pengar. Om detta har skrivits spaltkilometrar. Vi nöjer oss här med att konstatera att den bästa affären som har gjorts av ett svenskt riskkapitalbolag är EQT:s Tognum-deal.

I slutet av 2005 vann EQT IV budgivningen om Daimler Chryslers dieselmotortillverkare MTU Friedrichshafen. Riskkapitalbolagets tredje fond hade då precis cashat hem cirka åtta miljarder kronor på att äga Comhem i två och ett halvt år. När EQT efter ett par år börsnoterade huvuddelen den tyska motortillverkaren under namnet Tognum var det den största introduktionen i Tyskland på tre år. Totalt ryktas affären ha gett EQT:s fjärde fond en reavinst på 25 miljarder kronor. Dealen var så magnifik att Fjärde AP-fonden, en delägare i EQT IV, kände sig tvungen att i 2007 års förvaltningsberättelse förklara att i princip hela överavkastningen på onoterade aktier det året berodde på Tognum. Efter detta var den allmänna uppfattningen var att Conni Jonsson kunde gå på vatten.

Men precis som sina konkurrenter drabbas EQT av kreditkrisen och konjunkturkollapsen. Ännu har det inte skett någon konkurs i portföljbolagen. Papperstillverkaren Munksjö och badrumsleverantören Sanitec har räddats från ruinens brant genom omfinansiering och nytt kapital. Å andra sidan har nedgången bara pågått i ett och ett halvt år och det finns inga tydliga bevis för att konjunkturen vänder uppåt, så faran är inte över. En annan stor fråga är om EQT och Conni Jonsson kan behålla sin självständighet mot resten av sfären när tiderna blir bistra och det eventuellt uppstår intressekonflikter med husbanken.

***

Oviss framtid

Tre män, tre bolagsöden, den värsta krisen i mannaminne. Den stora frågan: Ska de behålla sina uppburna positioner som finansmarknadens trollkarlar och värdeskapare nummer ett? Eller dog magin när lånemarknaden frös samman och världskonjunkturen föll ihop?

Situationen har viss likhet med fastighetsklipparnas uppgång och fall under 1980-talet. Med enorm belåning dök ett antal finansmän upp från ingenstans med bankerna i ryggen och skapade gigantiska strukturer. De flesta av dessa, som Hans Thulin, Adam Backström och Carl-Eric Björkegren, är i dag närmast bortglömda. Å andra sidan fanns då andra högbelånade aktörer som Antonia Ax:son Johnson och Gustaf Douglas, som överlevde.

Hur kommer vi då om tio år att uppfatta eran då riskkapitalbolagen regerade? Det avgörs nog till stor del av hur stor skada den svenska supertrion och deras högbelånade portföljbolag åstadkommer de närmaste åren. Juryn är fortfarande ute. Skulle enstaka problem övergå till en härdsmälta i portföljerna, som orsakar mångmiljardförluster hos bankerna. Och skulle riskkapitalbolagen förorsaka så stora förluster att en eller flera nordiska banker går omkull – då dröjer det mycket länge innan de blir förlåtna. ª