Rötmånad för regeringen

Sommarens nyhetsförmedling har bjudit på en följetong av rysliga mord, en följetong av kungliga förlovningar och en följetong av smärre politiska skandaler. Sverige i augusti 2009 känns som miljön för en kioskdeckare. Dessvärre är det rena rama verkligheten.

Låt mig dra tre rötmånadshistorier, som har något intressant gemensamt:

Ingen har väl undgått affären med Gotlands dynamiska landshövding. Språkröret Marianne Samuelsson satte ord på något som vi redan anat – att det numera är skillnad på folk och folk även inför lagen – vilket gjorde henne omöjlig på posten.

Regeringen verkade först tveka, sliten mellan två impulser, ingen av dem särskilt hedrande. Å ena sidan ville Mats Odell inte misstänkas för att klämma åt en politisk motståndare via utnämningsmakten, å andra sidan kunde han inte ignorera mediestormen som följde på den feta nyheten av den typ vi lärt oss känna igen från Uppdrag Granskning.

Naturligtvis var det rätt att sparka hövdingen. Hon får vara glad att det inte går till som på Oxenstiernas tid. Då tillrättavisades korrumperade tjänstemän genom att man högg av fingrarna som lagts på Bibeln då de svor ämbetseden. I dag består “straffet” av den mediala skampålen, i kombination med en sinekur inom statsförvaltningen.

De andra två skandalerna är på sätt och vis värre, eftersom vi inte uppfattar dem som sådana.

Jag tänker dels på förfallet inom utrikesförvaltningen, dels på förfallet inom försvaret. Det förstnämnda symboliserat av att viktiga konsulat bommar igen, det sistnämnda av de tragikomiska turerna kring köpet av nya pansarfordon.

Att Carl Bildt är en one-man-show med egen agenda är ingen överraskning, men missnöjet inom UD börjar nu nå en omfattning som hotar att sabotera Sveriges ordförandeskap i EU. Detta i en organisation som länge haft problem – tänk tsunami – men utrikesministerns management by blogging och beslutet att släcka Sveriges ljus i New York och Los Angeles har tagit krisen till en existentiell nivå.

På samma sätt är det med militären. Medan Sveriges personal i Afghanistan vädjar om bättre vapen och transportmedel har Försvarets materielverk fattat det genialiska beslutet att köpa finska pansarfordon av en äldre typ och med sämre skydd än de som man själv, via Hägglunds, redan har satsat en miljard kronor på.

För att förstå logiken i denna rekommendation måste man ha de politiska ingångsvärdena klara för sig. FMV är nedläggningshotat, till följd av regeringens Anders Borg-doktrin. Försvarsmateriel ska nu köpas över disk, där grejerna är billigast. Syftet är att stoppa miljardrullningen till exklusiva projekt. Genom att idiotförklara sig själv som myndighet demonstrerar FMV konsekvenserna av den nya linjen.

Detta är inte bara snålhetens hämnd på visheten. Det är också tjänstemännens hämnd på politiken. Mönstret går igen i alla tre rötmånadshistorierna. Den ena handen vet inte vad den andra gör. Vår svällande byråkrati tappar fokus på uppdraget i medborgarnas tjänst, och vår centrala politiska förvaltning tappar kontrollen.

Delvis är det en medieeffekt som beror på att journalisterna letar affärer i stället för att granska själva verksamheten, och på att både politiker och tjänstemän ägnar sig åt opinionsbildning i egen sak. Delvis är det en följd av myndigheters växande makt på regeringskansliets bekostnad, när samhället blir mer komplext och organisationer slås ihop till större enheter.

Snart kommer till exempel Banverket och Vägverket att fusionera. Den stackars infrastrukturministern borde dra lärdom av den byråkratiska rötan på andra håll, innan hon hissar vit flagg inför en sådan koloss.