Rysslands räddare

Trots att det kostade Sergej Gurjev, ekonom på New Economic School i Moskva, 20 000 kronor var valet självklart. Hans första barn, en flicka, föddes inte på något undermåligt BB i Moskva utan i Sverige, på Danderyds sjukhus.

– Sjukvården i Ryssland är icke-existerande, säger han.

Illa fungerande förlossningsavdelningar är knappast det enda skälet till att befolkningstrenden håller på att utvecklas till ett av de allvarligaste problemen i rysk ekonomi. Ovilja att skaffa barn av ekonomiska skäl i kombination med allt från infertilitet orsakad av miljögifter till ökad dödlighet till följd av omåttlig alkoholkonsumtion gör att Rysslands befolkning minskar med drygt en halv miljon människor per år.

Vissa prognoser säger att Ryssland år 2050 kommer att ha 80 miljoner invånare mot 150 miljoner i början av 1990-talet. Och det är framför allt män i arbetsför ålder som blir färre. Sedan Sovjetstaten föll samman 1991 har den genomsnittliga livslängden för män minskat från 64 till 57 år.

Det är – som vanligt – inte svårt att måla upp ett undergångsscenario för Ryssland. Under 1990-talet fördubblades antalet anmälda brott i landet, morden trefaldigades. I förhållande till antalet invånare är dödstalen 40 procent högre i Ryssland än i Västeuropa. Mord är nästan fem gånger vanligare i Ryssland (80 procent av mördarna är alkoholpåverkade) och självmord är fyra gånger vanligare.

Inkomstklyftorna ökar

De officiella ekonomiska talen ser inte mycket bättre ut. Rysslands BNP minskade med 40 procent under 1990-talet och är trots de senaste två årens återhämtning fortfarande klart lägre än under de sista Sovjetåren. Samtidigt har inkomstklyftorna ökat; enligt statistiken lever i dag 30 procent av alla ryssar under existensminimum.

Det finns fler negativa indikatorer. En enorm nedgång i investeringarna under 1990-talet har gjort kapitalstocken hopplöst föråldrad och produktiviteten har samtidigt fallit kraftigt i stort sett i alla branscher. Det utländska kapital som Ryssland så innerligt behöver har lyst med sin frånvaro. Utländska direktinvesteringar var till exempel tio gånger högre per capita i Ungern och Tjeckien än i Ryssland under 1990-talet. Medan det bara flutit in mellan två och fyra miljarder dollar per år i utländska direktinvesteringar har mellan 20 och 25 miljarder dollar försvunnit ut ur landet.

Den privatisering som genomfördes under Boris Jeltsins tid vid makten ledde, något hårdraget, till att de små olönsamma företagen togs över av de anställda och föll in i en törnrosasömn medan de värdefulla stora företagen skänktes bort och sedan plundrades av oligarkerna (företagsmagnaterna) i en ohelig allians mellan Kreml och kapitalet.

Till detta ska läggas den ekonomiska kollapsen 1998, där den ryska staten blåste utländska långivare och ställde in betalningarna, samt en utbredd korruption och ett rättssystem som ingen litar på.

– Dessvärre är den enda advokaten i det här landet en Kalaschnikov, ska oligarken och bankmannen Aleksander Smolenskij ha sagt.

Om man till denna genommörka bild fogar en potential i form av världens kanske största råvarutillgångar och en utbildningsnivå som i många avseenden är lika hög som i väst, är det lätt att beteckna Rysslands första tio år efter kommunismens fall som marknadsekonomins största fiasko någonsin.

Köphungriga Moskvabor

Och samtidigt: Sedan Ikea etablerades norr om Moskva i början av år 2000 har varuhuset fullkomligt invaderats av köphungriga Moskvabor. I december öppnar Ikea ytterligare ett varuhus strax söder om staden och ännu ett varuhus är planerat – det kommer att bli företagets näst största efter Kungens Kurva och ska ligga i Moskvas centrum.

– Det finns en stor medelklass i Moskva och de har pengar så det knakar om det. Ryssarna handlar i snitt för 700 kronor – lika mycket som svenska kunder. Och de köper precis samma saker. Det dummaste man kan göra i Ryssland är att läsa statistik, ryssarna har mycket mera pengar än man tror, säger Ikeas Rysslandchef Lennart Dahlgren.

Och man behöver inte leta sig ut till Ikea för att inse att många Moskvabor idag har det gott ställt. Moskva är över huvud taget en stad som mer präglas av hopp än förtvivlan. Det byggs så det dånar, bilköerna är oändliga på de femfiliga infarterna (personbilar från väst är numera vanligare än rostiga Sovjetlastbilar), butiker och restauranger med prisnivåer som i väst är fullproppade med till synes “vanliga” ryssar.

Så hur få ekvationen att gå ihop?

För det första: Med statistik kan man ljuga och särskilt lätt är det i Ryssland. Till exempel pågår sedan länge en omfattande debatt huruvida BNP verkligen var högre under Sovjetåren än i dag.

– BNP i Sovjet är svårmätbar eftersom en stor del av det som producerades var värdelöst. Dessutom har den svarta sektorn ökat och står idag för mellan 20 och 40 procent av ekonomin, säger ekonomen Sergej Gurjev.

För det andra: Moskva är inte samma sak som Ryssland. På samma sätt som inkomstklyftorna har ökat mellan olika sociala grupper, har de också vuxit mellan olika regioner i Ryssland. Det finns regioner där den registrerade medelinkomsten bara är en femtedel av den i Moskva och den faktiska inkomsten förmodligen ännu lägre.

– Bor man inte i Moskvas centrum finns det många gånger inget annat att göra än att supa ihjäl sig, säger Stefan Hedlund, öststatsprofessor på Uppsala universitet.

För det tredje: Efter Rysslands ekonomiska kollaps 1998 har det skett en bred återhämtning i landet. BNP steg förra året med drygt 8 procent och tillväxten ser ut att kunna bli nästan lika hög i år. Det är framför allt hushållen som driver Ryssland uppåt – såväl reallöner som privatkonsumtion har stigit med över 10 procent i år.

Överskott i statens budget

Det finns fler glädjande tecken. Den federala budgeten visar för första gången sedan Sovjettiden överskott, bytesbalansöverskotten ligger på nästan 20 procent av BNP och, kanske viktigast av allt, det investeras i den ryska industrin. Förra året ökade investeringarna med 17 procent, i år ligger uppgången på cirka 8 procent.

Och det är inte bara i Moskva som det är bättre tider. Magnus Brändström, Rysslandchef för Oriflame, som reser land och rike kring och säljer kosmetika till ryska kvinnor, säger att försäljningen nu går strålande.

– Marknaden dog i stort sett över en dag i augusti 1998, men nu börjar vi komma i samma nivåer som före krisen. Allra bäst säljer vi i Moskva, Uralbergen och västra Sibirien. Ryska kvinnor köper all kosmetika som syns, mest mascara och läppstift. Köpkraften i Ryssland är mycket större än man tror, säger Magnus Brändström.

Dyr olja, svag rubel

Men det välstånd som slår emot besökaren på affärsgatorna Arbatskaja och Tverskaja i Moskva, och den köpkraft som finns hos kvinnorna i Ural, beror i grunden bara på två saker: ett högt oljepris och en svag rubel.

Det ryska näringslivets struktur är idag i stort sett densamma som när Sovjet föll samman 1991 och Ryssland rämnade 1998. Det enda betydande undantaget är ett uppsving för den inhemska konsumtionsvaruindustrin – främst livsmedel, kläder och skor – i skydd av den svaga valutan.

– Det är väldigt lite av den ryska produktionsapparaten som har omvandlats efter Sovjettiden, säger Erik Berglöf, chef för östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Olja, gas och metaller svarade första halvåret 2001 för nästan 70 procent av Rysslands export. Och med en sådan sammansättning av näringslivet är det bara en tidsfråga innan Ryssland på nytt går in i en kris.

– Energisektorn har blivit relativt sett större. Tillverkningsindustrin går snarast bakåt och kan inte detta vändas riskerar Ryssland att bli en råvarukoloni, säger Stefan Hedlund.

Betydligt viktigare än de senaste årens uppsving är därför det reformarbete som president Vladimir Putin har inlett. Om Putin kan mycket sägas: En före detta KGB-agent från dåvarande Leningrad utan tydlig politisk profil som lyftes fram av Jeltsin och oligarkerna eftersom han ansågs för svag för att slå sönder maktstrukturerna men tillräckligt stark för att behålla presidentposten.

Putins syn på yttrandefrihet och fri press lämnar, liksom hans agerande i samband med kriget i Tjetjenien, mycket i övrigt att önska. Det finns till exempel misstankar om att det var den ryska säkerhetstjänsten FSB (före detta KGB) som utförde de bombdåd mot hyreshus i Moskva och Volgodonsk som föregick kriget. Och ändå är det just Putin som ger Ryssland hopp. Till skillnad från Jelstin har Putin ett starkt stöd både bland det ryska folket och i duman (parlamentet). Med stödet i ryggen har han detroniserat ledande oligarker som Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij. Putin har gjort upp räkningen med korrumperade guvernörer i regionerna och kraftigt stärkt den federala makten. Och sist men inte minst har Putin påbörjat en reformering av den ryska ekonomin.

Minskad skatt gav ökade intäkter

Inkomstskatten har sänkts från 30 procent till 13 procent (vilket ledde till att skatteintäkterna ökade med 70 procent), företagsskatten ska förenklas och sänkas, gas- och elmarknaden håller på att reformeras och många av de regler som har förhindrat nyföretagande har tagits bort.

Det finns också tecken på att Putin är beredd att ta itu med den sämst fungerande delen i den ryska marknadsekonomin – rättssystemet och äganderätten. Svagt äganderättsskydd är till exempel den främsta orsaken till kapitalflykten från Ryssland.

Putin har bland annat genomfört en reform som gör det möjligt att äga mark i städerna och det är tänkt att det också ska bli möjligt att äga jordbruksmark. Minoritetsägarnas ställning har på olika sätt stärkts.

Det är vackert så. Men det viktigaste i Ryssland är inte att stifta nya lagar, utan att se till att de lagar som redan finns tilllämpas. Korrumperade domare som lutar sig mer mot lokala makthavare än mot lagboken har gjort att få vågar lita på rättssystemet. Putin har gjort en del, bland annat har domarnas oberoende gentemot regionerna stärks och deras löner höjts (till motsvarande 1 000 dollar i månaden), men det krävs betydligt mer för att Ryssland ska bli en fungerande rättsstat.

Ett annat stort område där åtskilligt återstår är det ryska banksystemet. De ryska bankerna fungerar idag som betalningssystem men inte som kreditsystem, något som naturligtvis är helt förödande i en marknadsekonomi.

Har då Putin den uthållighet och den maktbas som krävs för att skapa ett långsiktigt förtroende för den ryska ekonomin? Den frågan är det nog bäst att lämna obesvarad, men utsikterna för en fortsatt positiv utveckling i Ryssland har ökat väsentligt efter terrorattackerna i USA i september.

Ryssland glider mot väst

Terrorkriget har inte bara fört Ryssland närmare väst politiskt, tack vare Putins resoluta uppslutning vid USA:s sida, utan även ekonomiskt. Bland annat har möjligheterna för ett snabbt ryskt inträde i världshandelsorganisationen WTO ökat. Ett ryskt deltagande i WTO skulle få djupgående konsekvenser för den ryska ekonomin och förmodligen kraftigt öka de utländska direktinvesteringarna i landet.

Och kanske är den bästa garantin för att Putin och Ryssland fortsätter på den inslagna vägen att alternativet är så avskräckande:

– Det finns en risk för att Ryssland går den afrikanska vägen med fortsatt stort råvaruberoende, enorma ekonomiska skillnader med en liten överklass som är lika välmående som den i väst. I värsta fall blir det inbördeskrig säger Sergej Gurjev.