Så reparerades finanssystemet

De tre beskeden fredagen den 14 mars möttes först av förvåning, misstro och ännu större riskaversion. Beskeden var:

– att JP Morgan förvärvat kollapsande investmentbanken Bear Stearns;

– att centralbanken Federal Reserve övertog en 30-miljardersportfölj från Bear Stearns;

– att Feds utlåningsfönster utökades till att också omfatta investmentbanker.

Men redan några timmar senare på måndagen hade misstron börjat vändas till hopp. Sedan den dagen har marknadsräntorna för statspapper stigit i Sverige och internationellt. De stigande räntorna är ett tecken på att kapitalet lämnar de trygga statspappershamnarna och flyter tillbaka till andra delar av räntemarknaden.

I dag kan vi säga att Federal Reserves ingripande innebar slutet på början på den finanskris som rullat sedan förra sommaren. Oron för systemkollaps, som bland annat drev ned amerikanska tvåårsräntor till som lägst 1,26 procent, har sjunkit undan. Vi har gått ifrån en akut likviditetskris till ett mer långdraget förlopp med sjunkande kreditkvaliteter, nedskurna balansräkningar och kreditåtstramning.

Sedan den 17 mars har svenska statspappersräntor stigit med nära en halv procentenhet. I USA och EMU har uppgången varit ännu större. Prissättningen på ränteterminsmarknaden har generellt sett gått från att indikera centralbankssänkningar till en förväntningsbild där styrräntorna i Sverige, USA och Euroland ska ligga kvar på dagens nivåer.

Räddningen av Bear Stearns var bara en av många insatser från världens centralbanker i det senaste årets kreditkris. Ända sedan den 9 augusti förra året, då tillgången på likviditet minskade på interbankmarknaden i USA och Europa, har centralbankerna i berörda länder visat stor kreativitet i sina ansträngningar att underlätta bankernas likviditetsinhämtning.

Att bara sänka styrräntan hade inte varit tillräckligt. Räntevapnet är för trubbigt för att hantera likviditetsproblemen. I stället fick bankirerna ta till andra, mer avancerade verktyg.

Eftersom en rad europeiska banker hade tvingats överta portföljer med svårvärderade kreditstrukturer denominerade i dollar uppstod bland annat ett kroniskt underskott på den amerikanska valutan. Amerikanska banker med tillgång till Federal Reserves utlåningsfönster visade sig ovilliga att låna dem vidare över Atlanten. Därför sjösattes strax innan jul ett program av så kallade swaplinor, där Federal Reserve skeppade dollar till flera europeiska kollegor för att dessa i sin tur skulle kunna rulla ut dollarfinansiering till sina nationella banker. Dollarkanalen anses fortfarande allmänt som för snålt tilltagen, men är åtminstone ett av flera steg i rätt riktning.

Först nu, den senaste tiden, har centralbankernas olika åtgärder lett till ett öppnat fönster av bättre likviditetsåtgång, åtminstone på löptider upp till sex månader. Eller konkret uttryckt: Investerare som storföretag med likviditetsplaceringar att göra, vågar återigen placera i bankernas certifikatsprogram från att tidigare ha föredragit korta säkra statspapper. Först nu ligger de kortaste interbankräntorna någorlunda nära de nivåer där de normalt brukar ligga, nämligen nära centralbankernas styrräntenivåer.

Men trots centralbankernas hisnande räddningsaktioner kan läget fortfarande beskrivas som känsligt. Den förbättrade riskaptiten har öppnat dörren för en rad banker att hämta in nytt ägarkapital för att fylla igen uppkomna hål. Skulle exempelvis en sådan emission misslyckas finns risken för ny turbulens.

Även om den omedelbara systemriskoron har undanröjts återstår ett långvarigt arbete att hantera förluster.

Ett stort antal internationella banker har tvingats ta in tillgångar med svårbedömda värden på sina balansräkningar. Mekanismen är densamma som när svenska banker fick överta kommersiella fastigheter och hela industrirörelser på sina balansräkningar 1990 till 1993, vilket utlöste bankkris. Samtidigt har kostnaderna för att finansiera dessa tillgångar rakat i höjden när interbankmarknadslikviditeten kärvat.

Bankers finansieringssvårigheter kan jämföras med en situation där en tillverkningsbransch plötsligt får uppleva ett chockhöjt pris och åstramad tillgänglighet på sin viktigaste insatsvara. Banken tvingas välja mellan till hur stor del man ska skicka kostnadschocken vidare till sina kunder, och till hur stor del man ska ta den i sin egen vinstmarginal.

För att upprätthålla nyckeltalen inför bankernas egna aktieägare pågår därför en utförsäljningsvåg där tillgångar säljs i väg med varierande grad av rabatter.

I fredags meddelade till exempel förlustdrabbade Citigroup en flerårsplan för att sälja tillgångar för 500 miljarder dollar, eller mer än en femtedel av hela tillgångssidan, för att trygga sin återhämtning. Ett tidigare exempel i månaden var förlustdrabbade UBS som sålde en bostadsrelaterad låneportfölj på 15 miljarder dollar till fondförvaltaren Blackrock.

En naturlig, men desto allvarligare, följd av bankernas eget skruvande i balansräkningarna är att kreditgivningen har stramats upp i princip hela västvärlden. Åtminstone att döma av olika enkäter som bankerna besvarar i respektive länder.

Den process som beskrivits här är “bara” den balansräkningsnedtagning som pågår i banksystemet. Till detta kommer den successiva sparanpassning som hushåll med fallande bostadsförmögenheter har att genomgå.

Systemkollapsrisken är alltså undanröjd. Nu återstår den betydligt större frågan om hur stora och långvariga effekterna på samhällsekonomierna blir. Sverige har förutsättningar har klara sig hyggligt, men USA har en konjunkturell ökenvandring framför sig.

Cecilia Skingsley

Analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.