Skugga över räntefesten

Sällan har en nolla väckt så starka reaktioner. När Riksbanksdirektionens beslut att sänka reporäntan från 0,25 procent till 0,00 procent blev offentligt klockan 09.30 tisdag den 28 oktober fylldes Twitter av kommentarer, de flesta av karaktären ”herregud” och ”jösses”.

Räntesänkningen var sista steget i en nästan 20-årig stadigt mer expansiv penningpolitik och är den lägsta reporäntan hittills. Riksbanken verkar ha gjort sitt, i varje fall den här gången och i varje fall vad gäller styrräntan. Men så här en dryg vecka senare kan det vara värt att reflektera lite kring nollans betydelse.

Det går att argumentera för att den verkliga dramatiken var när direktionen i somras sänkte reporäntan från 0,75 procent till 0,25 procent. Visserligen inte den symboliskt tunga nollan, men bara en knivsudd över.

Reporäntans mest handgripliga funktion är att styra den in- och utlåningsränta som bankerna får betala för att deponera pengar hos eller låna pengar av Riksbanken när böckerna ska balanseras i slutet av dagen. Inlåningsräntan ligger 0,75 procent under reporäntan, utlåningsräntan 0,75 procent högre än reporäntan i den så kallade räntekorridoren. Så redan i april blev effekten att de kommersiella bankerna fick en negativ avkastning på sin inlåning till Riksbanken.

Tanken med räntekorridoren är att ­Stibor, den marknadsränta de svenska bankerna använder sinsemellan, ska landa mittemellan, alltså ungefär på reporäntan. I skrivande stund ligger den kortaste Stiborräntan på 0,088 procent. Bättre än de flesta lönekonton, men ingen vidare avkastning. Bankdirektörerna runt Kungsträdgården har alltså ett rejält incitament att hitta andra sätt att förränta sina likvida medel. Funkar det som alla hoppas, trycker storbankerna ut kapital i den verkliga ekonomin, som den brukar kallas. Den värld där pengar faktiskt används till något. Och så snurrar Sveriges hjul lite snabbare.

Riksbankschef Stefan Ingves, finansminister Magdalena Andersson och Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson hoppas att bolag och privatpersoner köper fler varor och tjänster samt ökar investeringarna. Risken för deflation minskar och tillväxten tar fart. I teorin.

Problemet är att bostadsköparna lånar allra mest av alla. Den gruppen gynnas till stor del per automatik och nästan direkt av en räntesänkning, då hälften av bolånestocken löper på rörlig ränta. Utan att fördjupa oss i diskussionen kring vad en del kallar bostadsbubblan är en sak säker: ingen av de tre ovan nämnda vill se en fortsatt kreditexpansion på den svenska bostadsmarknaden.

Sedan bolånetaket på 85 procent infördes hösten 2010 har flera åtgärder vidtagits. Så sent som i mars rekommenderade Bankföreningen sina medlemmar att införa obligatoriska amorteringsplaner för lån över 70 procent av bostadens pris, en rekommendation som alla banker följer. I oktober skärpte Bankföreningen kraven ytterligare och sänkte gränsen till 50 procent. Riskvikten på bostadslån har samtidigt höjts i flera steg, vilket har ökat bankernas kostnad att låna ut.

Kvar i verktygslådan finns nu ränteavdraget, möjligheten att dra av räntekostnaden på skatten. Den med upp till 100 000 kronor i räntor får dra av 30 procent, vilket ger en skattesubvention på som mest 30 000 kronor. Därutöver är avdragsrätten 21 procent och utan tak.

Ränteavdraget är en direkt subvention av bostadslån. Den är visserligen en del av Sveriges symmetriska skattesystem, där ränteintäkter skattas med samma procentsats, 30 procent. Men i dag skulle ingen komma på tanken att gynna bostadslån med tiotusentals kronor varje år. Det är också skillnad på när bostadslånen hade en ränta på långt över 10 procent, som under stora delar av 1980-talet. I dag kan man låna närmare fem miljoner kronor utan att slå i taket.

Så en nedtrappning av ränteavdraget är nästa logiska steg i att kyla av bostadsmarknaden. Särskilt som Magdalena Andersson, i varje fall före valet, flaggat för att höja bo­låne­taket. Inom arbetarrörelsen uppfattas det som en klassfråga. De med kapital gynnas på bekostnad av dem som kanske kommer från enklare förhållanden men har en hög lön.

– Det är mycket enklare att börja en utfasning eller en nedtrappning av ett ränteavdrag i en lågräntemiljö, sa FI:s Martin Andersson till Dagens Industri häromveckan.

Hittills har det betraktats som politiskt självmord att börja fasa ut ränteavdragen, nästan en garanti att förlora nästa val. Nollräntan kan vara den ursäkt Socialdemokraterna och Magdalena Andersson behöver. Så den villaägare eller bostadsrättsköpare som jublade vid Riksbankens senaste sänkning bör nog tänka ett varv till.