Snåljåparna öppnar plånboken

Medan förmögna amerikaner har för vana att donera stora belopp stämplas Sveriges rikaste som snåla. Men nu har trenden vänt. Affärsvärldens granskning visar att svenska finansmän är på väg mot en ny tid av filantropi.

Tredje månaden på jobbet för Henrik Pompeius. Sedan i september jobbar han som kapitalinsamlare, Fund Raiser, en nyinrättad post vid Karolinska institutet (KI) i Solna utanför Stockholm. Hans jobb är att hitta förmögna personer som vill donera pengar till institutets forskning.

-?Vi kommer att arbeta aktivt för att hitta personer som vi tror har intresse av att stödja svensk forskning. Extrapengarna som kommer i form av donationer är det som gör att vi kan göra nya saker, finna nya områden och knyta nya personer till oss. Så vi skulle gärna se att det här ökade och att donationsverksamheten blev mer lik den som pågår i USA, säger Rune Fransson, förvaltningschef vid institutet.

KI är inte ensamma. På Lunds universitet finns sedan några år två kapitalinsamlare anställda. Uppsala universitet håller på att anställa.

I Förenta staterna är stora gåvor legio bland framgångsrika kapitalister (Se artikel sid 36). Flera av de förnämsta universiteten, som Stanford och Chicago, är uppbyggda av donationer och de största välgörarna har lovat att ge bort i stort sett hela sin förmögenhet antingen i testamentet eller, inte sällan, innan de dör.

I finanstidningarna rankas miljardärerna utifrån den andel av förmögenheten som de lovat ge bort, nästan som om de tävlade inbördes. Uppgifter som visar att datormiljardärer som Bill Gates, Microsoft, och Gordon Moore, Intel, ger bort så gott som allt förefaller fjärran från svenskt tänkande. I Sverige finns bara ett fåtal kända donatorer av samma kaliber.

En av dem är fastighetsentreprenören och förre ägaren till Bukowskis, Göran Gustafsson, som före sin död 2003 gav bort totalt cirka 440 miljoner kronor i ett par stiftelser som nu är värda över en miljard kronor, den absoluta lejonparten av förmögenheten.

Den flitigaste svenska donatorn är antagligen familjen Hans Rausing som enligt tidningen Veckans Affärer satsat minst 1,5 miljarder kronor, vilket i så fall skulle betyda cirka två procent av förmögenheten. Världens rikaste svensk, Ingvar Kamprad, har som jämförelse och enligt tillgängliga uppgifter givit bort 600 miljoner kronor på olika sätt, ungefär 3 promille av det värde han representerar.

Men jobbet som kapitalinsamlare som länk och katalysator för donationssystemet verkar fungera. Vid Lunds universitet är donationsökningen cirka 70 miljoner kronor med det nya systemet. Högskolan i Jönköping har dragit in miljoner till ett nybygge och på KI har en del stora donationer landat.

Nyligen fick institutet 45 miljoner kronor från den svensk-amerikanska generalkonsuln i San Francisco, Barbro Osher och hennes man Bernard – den största enskilda donationen hittills när arven räknas bort. För några år sedan kom ännu mer pengar, 180 miljoner kronor, i form av ett arv efter Nils och Karin Rosander.

Så utvecklingen mot en mer professionellt inriktad kapitalinsamling tycks fungera. Målinriktade kapitalinsamlare tar sikte på nätverk av direktörer och förmögna som kan antas stödja en god sak. Lägg sedan till att flera nätverk själva samlat namnkunniga direktörer i styrelsen och nätverkstänkandet är komplett. Vilken aktör i medicinteknikbranschen kan säja nej till en propå från Elektas storägaren Laurent Leksell att skänka pengar till Stadsmissionen, där han är ordförande?

I samma styrelse finns också kopplingar till finansbranschen genom Proventuschefen Daniel Sachs. Likadant ser det ut i andra organisationer, från Cancerfonden till Sjöräddningssällskapet som båda bygger sin verksamhet på donationer.

Sjöräddningssällskapet kan tjäna som exempel. Med affischnamn som mediemannen Robert Aschberg vid sidan av de gamla redarna i styrelsen har det blivit drag i verksamheten som av tradition drivs utan statliga medel. Medlemsantalet ökar rejält och fem till sex äldre fartyg per år kan bytas ut tack vare donationer.

-?De senaste tio åren har vi fått väldigt mycket i donationer för att bygga nya båtar. Jag tror det beror mycket på att de vill ge tillbaka till samhället och att vi gör ett ideellt arbete. Just att frivilliga människor gör arbetet tror jag donatorer gillar, säger vd vid sällskapet, Rolf Westerström, som under året fått en anonym donation värd 17 miljoner kronor till en större räddningsbåt som placerats på Dalarö söder om Stockholm.

Konkurrensen bland föreningarna om gåvorna är hård och ökar, det vittnar flera källor som Affärsvärlden talat med om. Det märktes i samband med flodvågskatastrofen i Asien i vintras. Svenska folket skänkte hundratals miljoner kronor till akutinsatser men då räckte inte pengarna för till exempel Cancerfonden som noterade ett donationsras:

– I juni, efter ett halvår, började vi nå normala nivåer igen. Men det påverkar inte forskningen eftersom vi har en buffert, säger Ellinor Bollman, kommunikationschef vid fonden.

De nya organisationer som har fått flest direktörer på kroken är World Childhood Foundation, som skyddar utsatta barn, och Mentor, en insamlingsstiftelse som arbetar mot knark. Båda har drottning Silvia som hedersordförande.

Childhood är familjerna Olssons (Stena), af Jochnicks, Stenbecks och Antonia Ax:son Johnsons skötebarn och i styrelsen finns en lång rad toppchefer från näringslivet, vars företag alla har betalat grundplåten, 1 miljon dollar.

Mentor blev känd för en bredare allmänhet när styrelseledamoten i organisationen, H&M-ordföranden Stefan Persson, sade ifrån när den av H&M anlitade supermodellen Kate Moss i höstas avslöjades som en simpel narkoman. Andra kändisar i styrelsen är Lars Thunell, avgående vd för SEB, OM-grundaren Olof Stenhammar och Bertil Hult, resejätten EF. I styrelsen sitter också Abba-stjärnan Anni-Frid Lyngstad.

Mest satsar direktörerna sitt arbete och sina goda namn i de här namnkunniga organisationerna. De insamlade medlen är inte så stora, 13 miljoner respektive 12 miljoner kronor per år.

En tredje nystartad organisation är Social Initiative, som sitter i investmentbanken Carnegies hus i Stockholm. Organisationen startades av de två biståndsentreprenörerna Caroline Cederlöf och Pernilla Bard som har tagit på sig jobbet att bedöma och rekommendera biståndsprojekt.

Ambitionen är att tillsammans med företag (eller anställda i ett företag) som vill ge bort pengar finna projekt som passar de syften och värderingar som företaget vill associeras med. Sedan vaskar organisationen fram tänkbara stödprojekt. Några av de viktigaste kriterierna är att de projektansvariga jobbar snålt och smart samt drivs av eldsjälar. Hittills hjälper de fyra företag.

-?För en godisproducent kan det till exempel vara mer logiskt att stödja kakao-odlare i Västafrika hellre än att ge en gåva till de stora breda organisationerna. Eller ta bara Bangladesh. Där finns 50?000 ideella organisationer (NGO). Det är hela skalan, från korrupta organisationer till de som vill väl men inte har kunskapen och slutligen ett fåtal som vill väl, har kompetens och som jobbar effektivt, säger Cederlöf.

Hon tycker sig se en trend där företag går från att sponsra sport och kultur till ”social sponsring”. De senaste kunderna är advokatfirman Linklaters och Öhrlings Pricewaterhousecoopers. Carnegies anställda tjänar som förebild. 20 procent av de anställda betalar i snitt 400 kronor i månaden till Carnegie Social Inititive, bland annat till utbildning för barn i slumområden i indiska Mumbay (Bombay).

Det ger intäkter på 1,5 miljoner kronor om året. Några Carnegietoppar ger stora summor årligen. Ordförande är Mats Bremberg, chef för corporate finance-avdelningen vid Carnegie.

Att rika personer låter sig nämnas i samband med donationer är överlag ovanligt i Sverige. Här är diskretion huvudsaken och därför är det nära på omöjligt att göra en lista av samma slag som sker i USA.

H&M-familjen Stefan Perssons donation till ett diabetescentrum på KI är ett exempel. När projektet lanserades sades att satsningen var en ”grundplåt” på cirka tio miljoner kronor. Nu har gåvans värde enligt KI ökat till 25 miljoner och det är inte troligt att det är slut där. Familjen Perssons stiftelse för välgörenhet, snuddar nu vid miljardstrecket så det finns betydligt mer att ge bort.

Andra förmögna personer som Affärsvärlden varit i kontakt med i efterforskningarna inför den här artikeln, som råvarumagnaten Adolf Lundin, imperiebyggaren och förre ordföranden i Stadsmissionen, Antonia Ax:son Johnson, Skypegrundaren Niklas Zennström och sfärfadern Melker Schörling går på den diskreta svenska linjen och väljer att inte berätta om sina privata donationsaffärer.

Men två undantag från den linjen märks på senare tid. Det gäller finansmannen Björn Carlson, grundare till bland annat investmentbolaget Luxonen, som vid 70 års ålder och efter fem års funderingar satsade 500 miljoner kronor i en stiftelse avsedd att förbättra Östersjöns hälsotillstånd.

Donationsmodellen är ovanlig eftersom stiftelsen, i likhet med de flesta stiftelser i Sverige, inte bara ska leva på avkastningen. Kapitalet ska förbrukas så snart som möjligt och kassan ska vara tömd om tio till tolv år, allt för att åtgärder för att hjälpa Östersjön ska gå så snabbt som möjligt.
Det andra projektet lanserades ungefär samtidigt från bebisprylföretaget Babybjörns huvudägare, Björn Jakobson och hustrun Lillemor. Det gäller en satsning på ett konstmuseum i Värmdö, ett projekt på, enligt uppgift, 500 till 1 000 miljoner kronor. Ingen av de två Björnarna vill i dag berätta om varför de ger pengar.

-?Jag har ingen lust att berätta mer i tidningen, säger Björn Carlson.

En som anar varför diskretion är viktig bland donatorer är Pontus Braunerhjelm, professor vid Tekniska högskolan i Stockholm och en av de forskare som grävt djupast i sambanden mellan filantropi och ekonomisk tillväxt.

-?Det handlar om skillnader i kultur. I USA är det så oerhört väletablerat men här hemma kan det vara stigmatiserande, det ligger ganska djupt rotat, säger han.

Samtidigt tycker han sig se att det under de senaste åren har skett ett skifte i tänkesättet:

-?Det är möjligt att vi ser ett trendskifte. Det är inte bara Carlson och Jakobson som bryter mönstret utan också Peabgrundaren Mats Paulsson (som i fjol donerade 40 miljoner kronor, cirka fyra procent av förmögenheten), och Robert af Jochnick har uttalat sitt intresse för filantropi, säger han.

Men att välgörenhet kan slå tillbaka på välgöraren själv är något som finansmannen Roger Akelius har drabbats av. Enligt egen uppgift har han donerat cirka 15 miljoner kronor genom åren till välgörande ändamål, bland annat till Frälsningsarmén och nu senast till barnhem i Thailand och Lettland.

Erfarenheterna är inte enbart av godo och bland annat därför berättar han inte vad som ska hända med hans tillgångar:

-?Jag har lärt mig att tiga. Därför skulle jag aldrig yppa vad som står eller inte står i mitt testamente. Hjälpverksamhet i Sverige måste ske i smyg för att inte bli skryt och provocera. Jag betalade tidigare några hundratusen soppluncher via Frälsningsarmén men fick elaka kommentarer bland annat från politiker inom socialdemokratin att de fattiga inte ska behöva ta emot allmosor från rika skattesmitare som kan köpa sig ett friare samvete, säger han till Affärsvärlden.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.