Stackars allmänintresse

Universella principer är ett krångligt men fint begrepp. Det betyder att folk ska behandlas efter samma regelbok, oavsett om man råkar gilla den eller inte.

För oss anhängare av denna ålderdomliga tanke har 2010 blivit ett prövningarnas år. Det kan inte vara en tillfällighet att särintressen och subjektivitet slänger upp fötterna på så många matbord samtidigt.

Den stora morgontidningen lyfter ut en seriestrip som driver med antisemitiska konspirationsteorier, för att den, möjligen, själv kan uppfattas som antisemitisk. När det gäller rätten att kränka muslimer tycker många liberaler däremot att yttrandefriheten måste vara absolut.

Den något mindre morgontidningen försvarar sin partisekreterares rätt att låta sig bjudas av industriella intressen som sedan lovordas av henne. Liknande kopplingar mellan facket och socialdemokratin har kritiserats i decennier, men nu har ju Arbetarpartiet Moderaterna med sina hemliga partibidrag tagit över även denna dubiösa roll.

I den stora kvällstidningen förfasar sig känd kolumnist över att sexskvallret om Tiger Woods och prinsessan Madeleines pojkvän har öppnat den sista mediala dammluckan. Nu sköljer skiten över kungen själv, och bladets kolumnist efterlyser gränser inom journalistiken, ty annars “tar fan bofinken” och varenda liten makthavare blir föremål för samma gemena “granskning”.

Synpunkten är förstås helt riktig, men kvällstidningen förtränger sin egen sexförföljelse av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, 2010 års verkliga mediala gränsförskjutning och lågvattenmärke.

Vad vuxna människor frivilligt gör i sängkammaren är inte en fråga för offentligheten. Om 2010 års hysteriska sexualmoral hade gällt på 1930-talet skulle Per Albin Hansson – statsministern som säkrade demokratin, byggde folkhemmet, knäckte depressionen och höll Sverige utanför andra världskriget – ha varit omöjlig bara för att han hade två kvinnor samtidigt.

Den något mindre kvällstidningen är också god kålsupare. Där förfasar sig kultursidan över att Sveriges Radio stänger av en medarbetare som skrivit skandalboken om Carl XVI Gustaf. I samma artikel får SR beröm för att man sade upp reportern som gjorde reklamfilm åt Sverigedemokraterna.

En tragikomisk bekräftelse på den dubbla bokföringens segertåg var förstås statsministerns sommartal i Visby, där han bedyrade att de nya Moderaterna representerar just allmänintresset på särintressenas bekostnad.

Svenskt Näringsliv har systematiskt fått på pälsen av Reinfeldt och Borg i partiets jakt på en oberoende image. Men är det inte mer bekymmersamt om Shell, BMW och gud vet hur många fler enskilda bolag knyter upp moderater, än om en organisation öppet argumenterar för bättre företagsklimat?

Att Sofia Arkelstens omdöme inte var det bästa visade hon redan med förslaget att Moderaterna borde göra en morot till partisymbol. Problemet är inte så mycket bjudresor och billån som de naiva reaktionerna på frågan om jäv.

Den avgörs alltid i betraktarens öga, inte av att förmånstagaren bedyrar sin oskuld. Det här kan inget regelverk i världen styra upp, om inte politiker bevisar sin egen självständighet.

Jag har inga problem med att Mona Sahlin går gratis på Stockholm Open. Men om hon skulle ställa sig i plenisalen och berömma turneringens huvudsponsor IF Försäkringar, då vore det 0-40 till hennes motståndare i fråga om trovärdighet.

De nya moderaternas bindningar och umgängesvanor är inte främst en juridisk fråga utan en politisk. Om Fredrik Reinfeldt vill bli tagen på allvar med sitt prat om allmänintresset måste han sluta att bete sig som sin företrädare på statsministerposten.