Svenskarna tar över

Den 3 augusti 2009 klockan 10 gick pressmeddelandet ut. Broströms bytte vd. Robert Uggla, en okänd 31-årig stockholmare med bakgrund i containershipping, tog rodret i det anrika Göteborgsrederiet. Dagen efter skrev Göteborgs-Posten en notis om saken. Dagens Industri skrev två dagar senare. I övrigt tyst. Ingen förstod att nyheten var större än den verkade.

Ett halvår tidigare hade det danska shippingkonglomeratet AP Møller-Mærsk köpt ut det svenska rederiet från börsen. Budet värderade tankerrederiet till 3,6 miljarder svenska kronor, en budpremie på 10 procent. Snålt, tyckte en del. Men tiderna var osäkra och framtiden verkade dyster. Styrelsen ställde sig bakom budet.

Det danska konglomeratet har de senaste årtiondena köpt konkurrerande rederier på löpande band. En knapp månad efter det att köpet var klart började Mærsk rutinerat stuva om i Broström. Vd Lennart Simonsson och vice vd Anders Dreijer lämnade bolaget. Alla tankfartyg över 25 000 dödviktston integrerades i Mærsk-dottern Handytankers. Huvudkontoret flyttade från den anrika sjöfartsadressen Östra Hamngatan 7 till en anonym fastighet i kontorsöknen på Mölndalsvägen, där flera andra Mærskbolag redan fanns samlade.

A P Møller-Mærsk är Danmarks isärklass största bolag. Mätt i omsättning är det Nordens tredje största börsbolag, efter norska Statoil Hydro och finländska Nokia.

Den unge Broström-vd:n Robert Uggla då? Jo, han heter Mærsk i mellannamn och är barnbarn till den 96-årige Mærsk Mc-Kinney Møller. Morfadern kontrollerar majoriteten av aktierna och tre fjärdedelar av rösterna i bolaget vars namn är förväxlingsbart med hans eget. A P Møller-Mærsk är i skrivande stund värderat till 267 svenska miljarder. Och Robert Uggla ligger bra till för att en vacker dag ta över familjens affärer, enligt Affärsvärldens källor.

Mamman Ane Uggla är gift med den svenske sjöofficeren Peder Uggla och paret är sedan många år bosatta i Stockholm. Sonen Robert, liksom hans storebror Johan, är alltså uppväxta i Sverige och har gått i svenska skolor. Bägge sönerna arbetar i dag för familjeföretaget. Storebrodern Johan Uggla har de senaste åren arbetat med ett stort terminalbygge i Brasilien.

Familjen Ane, Robert och Johan Uggla är en av de bäst skyddade hemligheterna i svenskt näringsliv och håller en ytterst låg profil. Av säkerhetsskäl givetvis. Men främst för att familjen Møller alltid har hållit sig undan offentligheten när det är möjligt. Över huvud taget sägs de vara befriade från en hel del rikemanslater. De beskrivs som hårt arbetade representanter för gamla pengar.

Efter en 13 månader lång militärtjänst som båtchef på en stridsbåt 90 vid KA1 i Vaxholm inledde Robert Uggla studier på Handelshögskolan i Stockholm. Examensuppsatsen handlade om motiven till företagsfusioner. Tillsammans med skolkamraten Fredrik Lagercrantz utfördes en empirisk studie av svenska företagsaffärer. Slutsatsen: samordningsvinster hade mycket lite med saken att göra. Ett uppskruvat börsvärde desto mer. Tiopoängsuppsatsen uppmärksammades i både Svenska Dagbladet och Dagens Industri.

– Bolag föredrar att förvärva andra bolag som är relativt undervärderat sitt eget. Då finns arbitragemöjligheter både för aktieägare i det köpande bolaget och för aktieägare i det uppköpta bolaget, sade Robert Uggla till Svenska Dagbladet den 24 december 2003.

En tid efter examen flyttade Robert Uggla till Köpenhamn. Han skulle lära känna familjeföretaget inifrån och prövades av hårdhudade direktörer, som i decennier lytt under morfadern.

– En högre chefspost i A P Møller-Mærsk måste du arbeta hårt för och förtjäna. Det är inget du ärver. Det har herr Møller sagt många gånger, säger en med god insikt i familjens affärer.

Uppenbarligen tålde han granskningen. Efter vidareutbildning på prestigefyllda Wharton-skolan vid Pennsylvania-universitetet fick den unge arvingen ett operativt jobb med stort ansvar. Han utsågs till regionchef för containerrederiet Mærsk Line i Förenande Arabemiraten, med ansvar även för Oman och Qatar. Robert Uggla flyttade till den superexpansiva hamnstaden Dubai.

Och i fjol tilldelades alltså Robert Uggla vd-posten på Broström i Göteborg. Mærsk Mc-Kinney Møller har gett barnbarnet chansen att visa vad han går för i koncernen. Hittills tycks morfadern var nöjd.

Robert Uggla avböjer för övrigt att låta sig intervjuas för den här artikeln. Rent generellt är familjens intresse för medieuppmärksamhet minst sagt begränsat. Morfar Mærsk Mc-Kinney Møller gjorde en intervju på sin 80-årsdag. Ytterligare en på sin 90-årsdag. Kanske gör herr Møller (han kallas så internt på Mærsk) en intervju när han fyller hundra om tre år.

Barnbarnet Robert Uggla har visserligen uttalat sig i branschpressen vid några få tillfällen, men då strikt om den verksamhet han själv arbetar med. Exempelvis citerades han i facktidningen Maritime Danmark så sent som den 15 april i år om utsikterna för Broström.

– Vi har det hårt just nu. Första kvartalet gick hyfsat på grund av den kalla vintern, som fick raterna att stiga. Men resten av året ser jag ganska pessimistiskt på. Jag tror det blir ett dystert år, sade han då.

I Danmark betraktas familjen Møller som näst intill kungligheter. Det dröjde dock innan Robert Uggla trädde fram i offentligheten. Det skedde den 19 maj 2007 då han gifte sig med den jämnåriga juristen och göteborgskan Paola Konopik. Efter vigseln tilläts pressen fotografera det högtidsklädda paret framför Kastelkirkens port i Köpenhamn. Förtjusningen var enorm när morfar Mærsk pussade bruden framför kamerorna.

Elaka tungor säger att Mærsk-gruppen köpte rederiet Broström för att Robert Ugglas hustru Paola ville flytta hem till Göteborg. Det är med största sannolikhet inte sant. Hustrun hade ett kvalificerat jobb i Dubai som hon var tvungen att säga upp sig ifrån. Mærsk-gruppen har de senaste åren brottats hårt för att öka lönsamheten och följa en strikt finansiell logistik (vi återkommer till detta). Dessutom hade koncernen redan verksamheter i Göteborg. Så en flytt till svenska västkusten stod eller föll knappast med ett miljardförvärv.

Och Broströmsaffären var inte obetydlig för Mærsk-gruppen, även om den danska koncernen kanske omsätter hundra gånger mer. Broström är en del i strategin att minska beroendet av containertransporter, som tagit oproportionerligt med stryk under finanskrisen.

Snarare kan vd-posten ses som att Robert Uggla tar ytterligare ett steg närmare Köpenhamn och huvudkontoret på Esplanaden, där morfar Mærsk Mc-Kinney Møller, 96 år gammal, fortfarande har kvar ett anspråkslöst kontor på sjätte våningen.

Om det blir så att Robert Uggla och hans storebror Johan en dag tar över efter Mærsk Mc-Kinney Møller, är det som om nästa generation Wallenberg skulle tala danska och bo i Köpenhamn. Skillnaden är att familjen Møller är ännu mer förknippade med Danmark än Wallenbergarna med Sverige. Men det dröjer sannolikt många år innan Robert och Johan tar över. Till dess håller mamma i trådarna.

***

Den “svenska”

matriarken

Om Mærsk Mc-Kinney Møller ska jämföras med någon i Sverige ligger Peter Wallenberg nära till hands. Och då syftar vi givetvis på 83-årige “Pirre”, inte sonen Peter “Poker” Wallenberg.

Precis som Peter Wallenberg har Mærsk Mc-Kinney Møller sedan länge släppt alla formella uppdrag i sina bolag. Makten utövas via familjestiftelserna, där kontrollen över sfären är samlad.

Och precis som Peter Wallenberg är Mærsk Mc-Kinney Møller dagligen på kontoret och håller detaljkoll på ynglingarna. Den förre på Investors huvudkontor på Arsenalsgatan i Stockholm. Den senare på Esplanaden i Köpenhamn, ett stenkast från det kungliga slottet Amalienborg.

Kanske kommer herr Møller lite senare och går lite tidigare än för 17 år sedan, då han lämnade över vd-skapet till Jess Søderberg. Men fortfarande går han de sex trapporna till sitt kontor, där han arbetar bakom samma skrivbord som fadern A P Møller använde ända fram till sin död år 1965. Om han mot förmodan inte dyker upp en dag är herr Møller sannolikt på affärsresa. Nyligen besökte han New York-kontoret och passade på att träffa kunder på kvällen. Den 13 juli fyller han 97 år.

Arbetsmoralen, namnet, förmögenheten i kombination med den vördnadsbjudande åldern gör Mærsk Mc-Kinney Møller till ett fenomen. Få kritiserar honom öppet. De flesta verkar ärligt beundra den gamle mannen, en av de sista representanterna av en svunnen tid. Men med det sagt, varar inte den tid herr Møller dagligen besöker Mærsk vitglänsande kontor för evigt.

Den dag Mærsk Mc-Kinney Møller inte vill eller kan leda familjen längre, då tar en i dag 61-årig stockholmska över. Just det: Ane Uggla, Robert Ugglas mor. Allt är förberett inför generationsskiftet.

Lars-Erik Brenøe är direktör på A P Møller-Mærsk och chef för “hr. Møllers sekretariat”.

– Vi anser generellt att familjens arbete med generationsskiftet är en privatsak och något som vi inte vill diskutera i pressen. Med det sagt är det givetvis så att Ane Uggla får en stark roll den dag herr Møller inte kan arbeta längre, säger han till Affärsvärlden.

Arbetet med generationsskiftet inleddes redan i början av 1990-talet. Herr Møller placerade sina tre döttrar på nyckelposter. Störst ansvar gav han sin yngsta, Ane. Men även den äldsta dottern Leise är representerad i flera tunga styrelser.

Ett viktigt datum var den 12 juni 2003. Fram till dess bestod Mærsk-gruppen av två börsnoterade moderbolag (aktieägarvänlighet har aldrig varit Mærsks starka gren). Bolagen hette D/S Svendborg, och D/S 1912. Men denna dag gick de samman i A P Møller-Mærsk. I det nya bolagets styrelse sattes, förutom Mærsk Mc-Kinney Møller själv, döttrarna Ane och Leise. Ane Uggla hade då i många år suttit i D/S 1912:s styrelse. Men nu blev hon vice ordförande i den nya superkoncernen. Och det är hon fortfarande.

Bara månader efter fusionen släppte Mærsk Mc-Kinney Møller klubban i den nya börsjätten till Michael Pram Rasmussen, som håller i den än. Ingen Affärsvärlden talar med tror att Ane Uggla gör anspråk på ordförandeposten.

– Hon tar ansvar för familjens affärer, inte bolagets affärer, som en källa uttrycker det.

Men hon får ändå sista ordet över en koncern med 115 000 anställda. För det råder inget tvivel om att Ane Uggla tar över efter pappan som ordförande i den mäktigaste av familjestiftelserna: “A P Møller og Hustru Chastine Mc-Kinney Møllers Fond til almene Formaal” (i dagligt tal: “allmänna fonden”). Det uppger centralt placerade källor för Affärsvärlden.

Allmänna fonden äger 40 procent av aktierna och en majoritet av rösterna i koncernen. Storasystern Leise är vice ordförande i “familjefonden”, som är betydligt mindre mäktig med “bara” 10 procent av aktierna och 14 procent av rösterna.

Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla syntes för några år sedan på listorna över Sveriges rikaste, men utan att vi fick veta mycket mer om henne än att hon var dotter till Mærsk Mc-Kinney Møller. Om hennes syn på saker och ting vet vi alltså mycket lite.

Inte så mycket mer än att hon gick på N Zahles skola i Köpenhamn, samma läroanstalt som drottning Margrethe. På 1960-talet läste hon på Handelshögskolan i Köpenhamn på och tio år senare tog hon en fil kand på Stockholms universitet. Hon arbetade för svenska Röda korset åren 1986-1997. Och hon gillar att segla, precis som pappan.

Ännu mindre vet vi om den 61-åriga arvtagerskans syn på ledarskap, företagande och makt. Hon har aldrig uttryckt sig offentligt i dessa frågor.

– Nej, jag vill inte kommentera styrelsesammansättningen, lyder ett typiskt citat när en journalist passat på att ställa en fråga i samband med en bolagsstämma.

Men det blir hon som tvingas tackla de stora utmaningar som koncernen har framför sig. Ane Uggla måste vara tung nog att hävda familjens intressen mot de två osentimentala och starka direktörerna som sköter koncernen: ordförande Michael Pram Rasmussen och vd Nils Smedegaard Andersen.

Containershippingen har haft ett mardrömsår. Och nu spekulerar allt fler i en uppdelning av den sju år gamla bjässen i flera delar. Ett shippingbolag, ett olje- och gasbolag, ett detaljhandelsbolag och att företagets stora innehav av aktier i Danske Bank ska delas ut till ägarna. Så sent som på bolagsstämman förra tisdagen slog dock ordförande Michael Pram Rasmussen fast att strukturen i koncernen inte ska förändras.

Men att det skulle ske så länge herr Møller är aktiv är svårt att se. Tillfälliga trender där konglomerat är inne ena årtiondet och ute nästa, sådant bryr han sig knappast om. Men han har på senare år godkänt en helt ny typ av ledare i koncernen. In i styrelsen släpps nu något så chockartat som en svensk, som inte ens är släkt med ägarfamiljen.

***

Den svenske

riskkapitalisten

Danskar brukar inte gärna släppa in konflikträdda svenskar i sina bolagsledningar. Så säger fördomen i alla fall. Men denna gång hade Mærsk Mc-Kinney Møller personligen godkänt svensken. När Arne Karlsson för några månader sedan flög till Köpenhamn för att träffa valberedningen ingick ett minst lika viktigt – men informellt – samtal med herr Møller. Arne Karlsson, till vardags vd i Ratos, fick godkänt. Och han är nu den förste svensken i styrelsen för det danskaste av bolag.

Ratos-vd:n vill inte säga mer om mötet med industrilegenden än att han fann Mærsk Mc-Kinney Møller vara “en oerhört spännande person”.

– Jag kan bara hoppas att jag är så kristallklar när jag är 96 år gammal.

Han valdes in på A P Møller-Mærsks bolagsstämma på mässanläggningen Bella Center i Köpenhamn förra tisdagen. Och den som förfäktar principen en aktie – en röst får vända sig någon annanstans. I det här bolaget ger A-aktien två röster. Ägare av B-aktier kunde lika gärna strunta i att gå på stämman, för en sådan ger noll röster. En fördelning som antagligen gör Wallenbergarna gröna av avund.

Ja, faktum är att även ägare till röststarka A-aktier kunde ha struntat i att gå på stämman. Mærsk Mc-Kinney Møller äger direkt och via familjestiftelser 58 procent av aktierna och 76 procent av rösterna i den koncern hans far grundade för över hundra år sedan.

På bolagsstämman blev det klart att även holländska Robert Routs väljs in i styrelsen. Han avslutade en 40-årig karriär på oljebolaget Shell som en av de högsta cheferna, ansvarig för downstream-delen vilket innebär förädling och försäljning av oljan.

Arne Karlsson och Robert Routs ersätter två åldrande danska näringsprofiler. En är Carlsbergs förre chef Paul J Svanholm, som dessutom var vice ordförande i Mærsk. En roll han delade med Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla.

Två utlänningar ersätter två danskar. En oljeman och en riskkapitalist. I danska media har detta paradigmskifte noterats med en viss oro. Men inom företaget är internationaliseringen – eller avdanskifieringen – knappast någon stor överraskning. Processen har pågått i 15 år.

De flesta högre chefer i Mærsk hämtas från koncernens eget chefsprogram. Fram till mitten av 1990-talet fanns programmet bara i Köpenhamn. Nästan alla elever var danskar.

– Så var det när jag gick där. I dag är programmet internationellt. Maersk är nu för stort för att bara leta chefstalanger i Danmark. Och vi finns i hela världen, säger Mærsk Lines Skandinavienchef Christian Juul-Nyholm.

Arne Karlsson är något av en specialist på familjeägda bolag – en merit som ska ha varit starkt bidragande till att han kom på tal i Mærsks styrelse.

Riskkapitalbolaget Ratos, där han är vd, är givetvis det tydligaste exemplet. Sedan grundandet på 1930-talet har familjen Söderberg varit Ratos huvudägare (bolagsnamnet är en förkortning av “Ragnar och Torsten Söderberg”). Familjen äger fortfarande en absolut majoritet av rösterna.

Vid sidan av Ratos har Arne Karlsson dessutom en styrelsepost i mediekoncernen Bonnier, som ju kontrolleras av familjen med samma namn.

– Jag har alltså skaffat mig en viss förståelse för hur familjeföretag fungerar, säger Arne Karlsson.

Bonnier och nu A P Møller-Mærsk är för övrigt hans enda två styrelseuppdrag utanför Ratossfären. (Och fler ska det inte bli, lovar han.)

Arne Karlsson säger att det var en ära att bli tillfrågad av A P Møller-Mærsks valberedning. Men han hade inte accepterat styrelseuppdraget om han inte trodde att bolaget hade en förmåga att fortsätta utvecklas.

– Tror man på en fortsatt globalisering, då har Mærsk goda förutsättningar.

Men Arne Karlsson är ju inte bara familjeföretagsspecialist. Han är också en dokumenterat skicklig riskkapitalist. Och här drar många danskar åt sig öronen. Vad gör en riskkapitalist i Danmarks finaste bolag?

Likheterna mellan ett konglomerat och ett private equity-bolag är stora. Affärsidén är i bägge fall att vara skickliga ägare, inte specialister på ett visst område. Båda bolagstyperna är tålmodiga och strukturerade ägare. Men det finns skillnader. Inom private equity finns en tendens till girighet.

Oftast syns det i en våghalsig belåningsgrad, som hotar portföljbolagens överlevnad i sämre tider. Framgångsrika riskkapitalbolag är osentimentala. Så är det inte alltid med konglomerat, som riskerar att förälska sig i portföljbolagen.

Arne Karlsson vill inte uttala sig specifikt om Mærsk-gruppen. Generellt, säger han, är konglomerat ofta mycket framgångsrika i uppbyggnadsfasen. Men de saknar exitstrategi.

– När expansionen är över riskerar de att stelna, säger han till Affärsvärlden.

Mærsk är inte ett renodlat konglomerat, som amerikanska General Electric. En oproportionerligt stor andel av Mærsk-gruppens kapital är investerat inom shipping, hamnterminaler, tankfartyg och annan havsbaserad verksamhet. Men koncernen har också gjort Danmark självförsörjande på olja och gas genom utvinning av Nordsjöfälten, den är stor inom detaljhandel, med bland annat lågpriskedjan Netto, och är dessutom huvudägare i Danske Bank, en av Nordens största banker.

Länge hade shippingdelen en särställning i koncernen. Men inte längre. Den 1 december 2007 tillträdde bryggerikoncernen Carlsbergs vd Nils Smedegaard Andersen som Mærsk-koncernens fjärde vd på hundra år. Han har gjort mycket klart att shipping-divisionerna lever efter samma regler som övrig verksamhet. En utveckling som företrädaren Jess Søderberg påbörjade, men inte genomförde tillräckligt fort. Pensioneringen tidigarelades.

Christian Juul-Nyholm, Skandinavienchef på Mærsk Line, tycker att koncernen ställer betydligt högre krav på mätbara resultat av sina anställda i dag än när han började på Mærsk i mitten av 1990-talet.

Det nya sättet att tänka märks också i hur resurserna fördelas inom koncernen.

– Vill exempelvis Mærsk Line köpa ett nytt fartyg, tävlar vi om investeringspengarna på samma villkor som terminaler, olja och detaljhandel, säger han.

Mærsk-koncernen är på väg att hämta sig efter det usla fjolåret. Men ledningen på huvudkontoret på Esplanaden tycks inte längre vara säkra på att framtiden blir lika ljus. Containershippingen inom Safmarine, MCC och inte minst världens största rederi, Mærsk Line, göddes under årtionden av en stadigt ökande världshandel. Nu verkar vd Nils Smedegaard Andersen och ordföranden Michael Pram Rasmussen hellre lägga pengar på olja, gas, terminaler och mer specialiserade rederier.

Ett konkret exempel på förändringen var att koncernen den 10 augusti i fjol beslöt att lägga ned det Mærskägda nybyggnadsvarvet i Odense så fort de nuvarande orderna är färdigställda. Varvet har funnits i koncernen i 80 år. I dess dockor färdigställdes så sent som år 2006 världens största containerfartyg, Emma Mærsk, döpt efter Mærsk Mc-Kinney Møllers framlidna hustru.

Nedläggningen sker samtidigt som containerdelen blöder. Finanskrisen slog hårt mot den globala handeln. Världens största containerrederi Mærsk Line undgick givetvis inte inte heller detta stålbad. I fjol förlorade divisionen motsvarande 14 miljarder svenska kronor då fraktraterna sjönk under break even-nivå.

Även om läget långsamt förbättrats tror inte Mærsks ledning att containerdelen återhämtar sig till acceptabla nivåer i år. Något måste göras. Och det är upp till nästa generation, svenskarna, att göra det.

***

En svensk trio

De senaste åren har Mærsk Mc-Kinney Møllers inflytande över koncernen minskat påtagligt. Men visst har han stått i rampljuset. År 2000 skänkte Møller ett nytt operahus till danska folket, inklusive mark mitt emot kungliga slottet Amalienborg. Donationen till 4-miljardersprojektet gick via den allmänna stiftelsen.

Till det spektakulära bygget anlitades Danmarks mest berömde arkitekt: Henning Larsen. En man som Danmarks mest berömde affärsman tidigare samarbetat väl med. Inte denna gång. Henning Larsen var djupt missnöjd med att byggherren Mærsk Mc-Kinney Møller lade sig i allt från toaletthöjd till takhöjd, kände sig allmänt förorättat av det mesta och ville snart dra sig ur. “MMM” tvingade honom att följa kontraktet. Ständiga sammandrabbningar följde ända fram till invigningen den 15 januari 2005. Henning Larsen höll länge tyst, men publicerade i fjol boken “De skal sige tak!”, ett vad han själv kallar “kulturhistoriskt testamente”. Det är underhållande läsning, men långt ifrån en objektiv bild av sanningen.

Den största konflikten handlade om fasaden. Henning Larsen såg framför sig en transparent glasfasad. Därmed skulle operans magnifika innervägg synas utifrån och operagästerna skulle i pausen kunna speja fritt över panoramat av Köpenhamns kungaslott (och Mærsks huvudkontor). Mærsk Mc-Kinney Møller ville att operan skulle tåla tidens tand och ansåg att glas åldrades på ett fult sätt. Han förespråkade en mer sluten fasad, med horisontella stålränder. Grälet pågick i månader.

I dag står operan färdig sedan fem år. Med stålränder på fasaden. Ett monument över Danmarks rikaste och mäktigaste man.

I takt med att herr Møller släppt kontrollen över Mærskkoncernen har bolaget blivit mindre excentriskt. Den berömda hemlighetsfullheten har lättat och aktieägarvänligheten ökat med vd:ar som inte heter Møller i efternamn. Men en sak är sig lik. Aktien är fortfarande en av de dyraste i världen, en enda kostar kring 60 000 svenska kronor. Något så modernt som aktiesplit har direktörerna på Esplanaden ännu inte vågat sig på.

I sista hand är det Ane Mærsk Mc-Kinney Ugglas pappa som avgör saken. Snart hon själv. In kommer också Arne Karlsson, som lyckas få lilla Ratos att värderas högre än Industrivärden. Hans inträde i styrelsen förstärker ryktena om en uppdelning av koncernen. En del shipping, en del olja. Resten säljs eller delas ut till aktieägarna.

Så länge herr Møller går till jobbet var dag är frågan knappast aktuell. Men sedan blir det Ane Uggla som får sista ordet. Vilket bolag vill hon att hennes son Robert en dag ska ta över.n