Sverige behöver en utbildningsreform

Sverige och de övriga nordiska länderna har legat i topp vad gäller högre utbildning och forskning under decennier. Det är mycket imponerande med tanke på vår storlek. Men strax före jul gjorde jag en analys om detta. Inför det arbetet läste jag på och det var ingen rolig läsning.

I Sverige krävs förändring om vi ska hålla oss kvar i toppen. Vi har bekymrat oss mycket för grundskole- och Pisaresultaten de senaste åren. Att förbättra dessa är viktigt inte minst för att höja nivån på dem som söker till universitet och högskolor. Men också för att det sker en förändring i samhället. Vi lämnar industrieran för en kunskapsera där automatisering och digitalisering är viktiga inslag. Trumps vision om att ta tillbaka jobben till USA är inte möjlig utan att försämra levnadsstandarden. Att backa in i framtiden är inte lösningen. För att ett litet land som Sverige ska kunna befinna sig högt upp i värdekedjan är det oerhört viktigt att forskning och högre utbildning håller världsklass. Det avgör om vi kan locka till oss högkvalitativ global kompentens. Och om huvudkontor vill etablera sig här, så att vi behåller gamla och får nya företag som fungerar som förebilder.

Att Sveriges högre utbildningar halkar efter är inte i första hand en fråga om pengar. Snarare saknas styrning, struktur och incitament. Det tycks som om vår universitetspolitik har blivit typiskt svenskt mellanmjölk. Olika lärosäten och studenter har fått alltför stora frihetsgrader. För liten vikt har lagts vid vad nationen behöver, det vill säga forskning i världsklass och utbildning för att försörja arbetsmarknaden med rätt kompetens. Högskoleprov och omtentor i det oändliga tar tid och kapital från annat. Samtidigt har många utbildningar mycket låga intagningspoäng. Och många studenter hoppar av utan att ha fullbordat utbildningen. Det är inte samhällsekonomiskt effektivt, men det lär fortgå så länge universiteten får betalt per elev. Betygsinflationen tycks dessutom vara betydande när man jämför nuvarande elever med tidigare generationer. Tentaläsning tycks stå i fokus snarare än djup­inlärning och reflektion.

Det finns studier som visar att det är rimligt med ett universitet/högskola per miljon invånare. I Sverige har vi fem gånger så många. Politikerna tycks använda högre utbildning som regionalpolitik. Än mer skrämmande är att högskolor får bli universitet trots att utvärderingar visar att de inte håller måttet. Därtill är utbildningarna alltför många. I en föränderlig värld är det svårt att förutse vilken kompentens vi behöver. Då bör fokus ligga på grundläggande och breda utbildningar, medan specialisering och inriktning bör väljas senare. I Sverige har vi runt 3 000 utbildningar. Många av dessa borde inte ens ha högskole- eller universitetsstatus. Men att lyfta en utbildning till högskolenivå tycks handla om prestige och möjlighet till höjda ersättningsnivåer, snarare än kvalitet. Det är ett högt pris att betala för både studenter och för samhället.

För ett litet land som Sverige är det svårt att ligga i topp på mer än en handfull platser. Gör ett antal universitet till spets- eller topp­universitet och låt övriga universitet och högskolor fokusera på att försörja arbetsmarknaden med rätt kompetens. Och undervisningen bör prioriteras upp. I Sverige värderas akademiker i huvudsak utifrån citeringar och artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Det gör undervisningen lidande. Vid mitt besök på Stanford förra året var det tydligt att de har en helt annan filosofi. All undervisning premieras mycket högt. Även Nobelpristagare undervisar.

För att klara av att hålla världsklass även framöver är det hög tid att göra en större översyn av vår högre forskning och utbildning. Det nationella samhällsintresset bör styra mer än enskilda universitets, högskolors eller studenters önskemål. Curlandet av våra ungdomar riskerar att bli en björntjänst för såväl individer som samhället.

Annika Winsth, chefsekonom på Nordea som skriver krönikor i Affärsvärlden var fjärde vecka.

I år är det dags

Trots en pågående Riksbanks­utredning som ska vara klar 2019 och troligt byte av Riksbankschef vid årsskiftet 2017/18, lär vi få ett toleransintervall kring inflations­målet redan i år.