Tema Finans: Jättarna från Wall Street

Med bara 21 procent av världens BNP men 50 procent av detglobala börsvärdet är det inte konstigt att USA är dominanten påde internationella kapitalmarknaderna. Det gällerpensionskapitalet och det gäller antalet börsbolag, men isärskilt hög grad gäller det i mäklarbranschen.

Här är fyra amerikanska investmentbanker tongivande: GoldmanSachs, Merrill Lynch, Morgan Stanley Dean Witter och SalomonSmith Barney. Under första halvåret 1998 förmedlade kvartettenförvärv och fusioner till ett värde av 1.200 miljarder dollar.De sex firmor som kom därefter (Credit Suisse First Boston,Lehman Brothers, Lazard, NationsBank, Bear Stearns och JPMorgan) svarade för mindre än hälften så mycket, 538 miljarder.Kraftsamlingen i toppen gäller också andra områden, som tradingoch kapitalförvaltning. I allt högre grad går trenden motfullsortimentsfirmor. Hemma i USA har Merrill Lynch alltid varitstarkt på retailmarknaden (välbeställda privatkunder och mindreföretag) men nu expanderar man också globalt inom trading ochkapitalförvaltning genom en serie förvärv. Morgan Stanley togsitt stora grepp 1997 genom fusionen med retailmäklaren DeanWitter. I vintras blev Salomon Brothers uppköpt avTravelerskoncernen, som äger retailfirman Smith Barney, och iaugusti blev det klart att Goldman Sachs ska börsnoteras.Noteringen banar väg för en expansion inom privatkundsinriktadkapitalförvaltning, det enda område där banken har svagheter.

Mot dessa kolosser, som dessutom regelmässigt presterar enavkastning på eget kapital kring 25-30 procent, har européernainte mycket att sätta emot. De som kommer närmast i konkurrensenär schweiziskägda CSFB och Warburg Dillon Read.

Amerikanerna är kraftfulla och deras tradingtyngd har inte minstmärkts på Stockholmsbörsen, där Morgan Stanley och Merrill Lynchraskt tagit marknadsandelar på flera procent. Vilka är de då, defyra stora? Affärsvärlden har tittat närmare på dem.

Goldmans diskreta charm

Anonyma fasader möter den besökare som har ärende till GoldmanSachs på Broad Street på Manhattans sydspets eller tillEuropahögkvarteret på Fleet Street i London. Med ett eller annatundantag, som den tongivande börsanalytikern Abby Joseph Cohen,framträder firmans folk nästan aldrig i media eller i andraoffentliga sammanhang. Carl Palmstierna, som var mångårig chefför nordiska corporate financeaffärer till han slutade häromåret, är till exempel nästan helt okänd i Sverige trots att hansytt ihop flera av de största svenska företagsaffärerna under1990-talet. Goldman Sachs vill ha det så. Lagarbete anses varanyckeln till framgång och därför tillåts inga primadonnor stjälauppmärksamhet på juniora medarbetares bekostnad. Detta ärovanligt på Wall Street. Men skälet till att det fungerar är attfirman är partnerägd. Det är delägarnas egna pengar som står påspel om riskfyllda soloprestationer inom framför allt tradingråkar gå snett. Under det dystra året 1994, då en internationellränteuppgång vållade stora resultatfall i mäklarbranschen,utraderades vinsten nästan.

Det är mot den bakgrunden, för att få bättre tillgång tillriskkapital, som firmans ägare beslutat gå till börsen.Introduktionen blir en av de största som överhuvudtagetgenomförts på New Yorkbörsen. Men kapitaltillskottet ska intebara användas för att täcka upp risker utan också för attexpandera. Goldman Sachs saknar idag ett distributionsnät försina kapitalförvaltningsprodukter och skulle behöva ett fotfästepå retailmarknaden.

Det återstår dock att se om det går att förena med den rättarroganta image som Goldmanfolket oftast projicerar utåt.

Åtta miljoner kunder

Merrill Lynch har bankomater, miljontals privatkunder ochvälutrustade tradingrum. I många avseenden påminner alltsåfirman om en europeisk universalbank.

Det är inte konstigt. Ty Merrill Lynch har lyckats väldigt välmed den balansakt som krävs för att kunna operera på mångasegment av den amerikanska finansmarknaden men ändå inte stötasig med myndigheterna, som har att tillämpa Glass-Steagallagenfrån 1930-talet. Den lagen skiljer mäkleri från vanligbankverksamhet, men har varit ett större hinder föraffärsbankerna än för investmentbankerna.

Merrill Lynch, som grundades 1915, började från grunden. Redanpå 1950- och 1960-talet fanns ett nät av kontor (för att betjänaprivatkunder) runtom i USA. Den metodiska tillväxten fortsattein på den institutionella sidan under 1980-talet. På senare århar fokus legat på världen. Idag tjänas 44 procent av deaktierelaterade intäkterna in utanför USA. 1992 var det bara 18procent.

Vägen ut har gått via ett antal förvärv. De viktigaste ärmäklaren Smith New Court och kapitalförvaltaren Mercury AssetManagement i London. Dessutom har bolag köpts i Spanien, Japan,med flera länder. Det har kostat på. Bara Mercuryaffären gick på40 miljarder kronor, men på så vis fick Merrill en direktingångpå den snabbväxande kapitalförvaltningsmarknaden i Europa. PåLondonbörsen är marknadsandelen hela 21 procent. Firmans 600analytiker följer över 3.000 aktier runtom i världen. Verksamhetfinns i 45 länder. Huvudkontoret ligger i en av de nyastekontorsskraporna nära World Trade Center i New York, men det ärtvärs över Hudsonfloden som Merrill Lynchs själ och hjärtafortfarande finns. Företagets juridiska säte ligger här, i ettförortsområde i New Jersey, liksom det vidsträcktautbildningscentrum där firmans 13.000 privatmäklare samlas föråterkommande uppdateringar av nya produkter.

Denna kader är nyckeln till Merrill Lynchs särställning somdistributionsmaskin för nyemitterade och nyintroducerade papper.Den förmågan har inte kommit till sin rätt lika mycket under desenaste årens hausse, då ju i stort sett allt har gått att säljatill fondplacerarna. Men i sämre tider kan firmans förmåga atttrycka ut aktier och obligationer till miljoner privatkunder ochinstitutionella kontakter bli det som gör att börsbolagenanlitar just Merrill Lynch.

Wallenbergs favorit

Tvärs över gatan från bio- och spelautomatspalatsen på TimesSquare i New York sker en annan ljus- och medishow, i regi avinvestmentbanken Morgan Stanley. Huvudkontorsfasaden är ettneonvirrvarr av börstickers, världskartor, nyhetstelegram ochreklam för finansiella placeringar. Sedan flera år tillbakaligger högkvarteret just här, i det litet nergångnateaterdistriktet långt från Wall Street.

Exklusivitet – utan den tillbakadragenhet som kännetecknatGoldman Sachs – är alltså Morgan Stanleys identitet. Frånstarten 1935 till börsnoteringen 1986 var detta en nischspelare.Men under slutet av 1980-talet gick Morgans bankirer ut ivärlden på bred front. Idag arbetar över en tredjedel avpersonalen utanför USA. I så måtto ligger man före både MerrillLynch och Goldman. När Affärsvärlden 1992 intervjuadestyrelseordföranden Richard Fisher målade denne upp visioner omen globaliserad kapitalmarknad som då tedde sig nästan naiva,men som i stort sett blivit verklighet.

Morgan Stanley har varit Wallenbergsfärens egen investmentbank.Framför allt beror detta på de utomordentliga personkontaktersom corporate financechefen i Europa, John Hepburn, byggt upp isfärbolagen under många år.

Verksamheten inom trading och corporate finance stöttas av enmanstark analysavdelning. Den leds av den försiktige veteranenBarton Biggs, som intagit en skeptisk inställning tillvärderingen på Wall Street. Pikant nog har han ofta – ioffentlighetens ljus – fått moteld från den mer optimistisktlagde USA-strategen Byron Wien.

Det officiella namnet är sedan i fjol Morgan Stanley Dean Witter.Sedan fusionen med retailmäklaren Dean Witter är bolaget i stortsett färdigstrukturerat. Det som saknas är större lokalförankring i Europa. Hittills har detta lösts genom att visaflaggan via representationskontor och genom fjärrmedlemskap påolika börser, bland annat i Stockholm.

Slagfärdiga Salomon

Låt oss likna de fyra stora amerikanska mäklarhusen vidpersonligheter. I så fall blir Goldman Sachs den strängejesuitprästen, Merrill Lynch den kalkylerande affärsmannen ochMorgan Stanley den förnäme aristokraten. Salomon Smith Barneykan liknas vid en slagfärdig, lite luggsliten fighter. SalomonBrothers var tongivande på den höglönsamma internationellaobligationsmarknaden under 1980-talet, en miljö som skildratslitterärt av Michael Lewis i Bluffpoker och Tom Wolfe iFåfängans fyrverkeri. Vinsthungern höll dock på att bli Salomonsfall när det visade sig att firman manipuleratauktionsförfarandet vid en statsobligationsemission. Under 1990–talet gjorde firman tidvis storvinster, som undervalutakriserna i decenniets början. Salomon var den förstautländska investmentbank som började handla svenska papper efteratt valutaregleringen hade avskaffats 1990. Tradingkulturenlever fortfarande och firmans Nordendesk på Europakontoret vidVictoria Station i London spelar ofta en viktig roll för densvenska räntesättningen.

Under 1990-talet har firman successivt börjat bygga upp enaktieverksamhet. Denna levde dock i skuggan av räntehandeln.Därför kom Travelerskoncernens köp av Salomon i fjol som enskänk ovanifrån. Travelers dotterfirma Smith Barney är nummertre av USA:s stora retailmäklarfirmor (de andra är Merrill Lynchoch Dean Witter). Det nya Salomon Smith Barney har den storlekoch närvaro inom de flesta segment som numera krävs av enfullfjädrad global investmentbank. I våras kom dessutom ännu enstoraffär då Travelers och Citibank tillkännagav bildandet avmegakoncernen Citigroup.