Tro, hopp och fordonsindustri

Om det är något som har skadat de Saabanställda de senaste åren är det kollektiva utdragna självbedrägeri som både bolagets anställda, vissa politiker och massmedier har deltagit i. ”Saab gör fantastiska bilar, så de kommer nog att överleva. Det kommer nog någon som vill hjälpa”.

Fakta, däremot, har varit tydliga länge. Och pekat åt rakt motsatt håll:

Det rådde redan före krisen stor överkapacitet på personbilsmarknaden. Nu är den ännu större. Dessutom har konsumtionsbeteenden förändras så att kunderna ännu mindre vill ha den typ av bilar som Saab tillverkar. När man inte har ett tillräckligt nischat varumärke som BMW eller Mercedes, är slutsatsen klar: det finns ingen plats på marknaden för Saab. Eller knappt ens för Volvo. Det gäller oavsett GM:s problem i dag.

Ändå fortsatte självbedrägeriet ända in i kaklet på torsdagen. Svenska Dagbladets förstasida hade rubriken ”Vart är Saab på väg?” med bild på tre olika vägar 1. ”Självständigt bolag”, 2. ”Konkurs” och 3. ”Pengar från staten”. Dagens Nyheter toppar med bilreportern Lasse Swärds krönikerubrik ”Saab överlever inte ensamt”.

Läser man sedan djupare in i tidningarna står det helt klart att det inte finns några andra alternativ än någon form av avveckling. Men det är som att man inte vill säga det rakt ut. I alla fall inte mot en bredare allmänhet.

Detta hyckleri märktes tydligast i SVT:s Aktuellt på onsdagskvällen.

Näringsminister Maud Olofsson upprepade skicklig sitt och regeringens – helt riktiga – beslut att man inte kommer att ta över som ägare i Saab. Hon gjorde det tydligt, men med respekt för de antal tusen Saabanställda som nu förlorar jobbet.

Trots det fick flera upprivna Saabanställda ställa frågor till näringsministern i direktsändning, där själva upplägget andades att Maud Olofsson hade något slags ansvar för det som har hänt i bolaget. Och att det fanns någonting som näringsministern fortfarande kunde göra.

Därefter fick socialdemokraternas näringspolitiske talesman Tomas Eneroth säga att regeringen sviker industrin, utan att få några hårda motfrågor. Hur många skolor ska läggas ned för att driva Saab vidare? Hur många dagis?

Visst finns det ett sorgearbete att göra för Saabfolket och en poäng att få skrika ut sin irritation mot det meningslösa, och att SVT-inslaget kunde ha den funktionen. Och att man som minister får vara beredd på att fungera som tjänsteförättande voodoo-docka för upprivna företagsoffer. Men det sänder samtidigt en obefogad signal om hopp, att någon någonstans kan lösa Saabproblemet.

Möjligen, möjligen finns den där lösningen med 1 procents sannolikhet, som inte innebär total nedläggning. Att det dyker upp någon privat ägare med obändig energi och gigantisk plånbok som vill ta över ett rekonstruerat Saab. Om det sedan är en lönsam affär är en helt annan fråga.

Men till dess är det bästa att inte linda in verklighetsbeskrivningen. Det gäller inte bara Saab, utan även Volvo personvagnar vars öde inte är särskilt annorlunda det som har drabbat kusinerna i Trollhättan.

Även om regeringen inte vill äga bolag är detta beslut är inte konsekvensen av någon omtvistad ideologisk princip, och som borde vara föremål för diskussion. Det är ingen råkapitalistisk konspiration, från amerikanska storbolag som vill bolaget ont. Om något har GM hållit bolaget flytande i oändligt många år.

nullnullnullnull