Vår beredskap är dålig

Statistiska centralbyråns nationalräkenskaper för första kvartalet 2010 är som att läsa en sovjetisk Gosplan-rapport: Sveriges BNP ökade 3 procent första kvartalet i år (mycket högre än väntat). Privatkonsumtionen steg kraftigt, utrikeshandeln vände upp efter fem negativa kvartal, produktionen ökade med 4,1 procent och lagerinvesteringarna har tagit fart.

Den starka svenska ekonomin stärker bilden av att:

Krisen är över. I Sverige i alla fall.

Den djupa lågkonjunkturen var formad som ett “v” – inte det fruktade “w”-scenariot. I Sverige i alla fall.

Chansen (eller risken) ökar att Riksbankens direktion vid det penningpolitiska mötet den 30 juni väljer att höja räntan från rekordlåga 0,25 procentenheter.

Lehman Brothers konkurs, BNP-fall på 5 procent, baltisk bankkris, till och med den grekiska sjukan – allt tycks nu vara historia. Förhoppningsvis är det en riktig bild.

Den 17 december 1989 tog den då 65-årige Yasushi Mieno posten som centralbankschef i Japan. Den japanska högkonjunkturen hade under tjugo år tyckts ostoppbar och landet var då världens näst största ekonomi. Från sitt kontor i det pampiga trevåningshuset i stadsdelen Nihonbashi kunde han blicka ut mot de nybyggda skyskraporna i finansdistriktet som inringade Tokyos kejsarpalats. Bank of Japan hade då redan börjat höja styrräntorna i ett försök att kyla av den glödheta fastighetsmarknaden. Yasushi Mieno skruvade upp takten, höjde diskontot fyra gånger på tio månader till 6 procent. Förhoppningen var att bubblan skulle pysa ut, inte spricka.

Han visste det inte då, men Yasushi Mieno tillträdde bara dagar innan Japans katastrofala krasch inleddes. Nikkei-indexet toppade den 29 december 1989 för att aldrig nå lika högt igen. Fastighetsmarknaden föll snart samman. Resultatet blev Japans “förlorade årtionde”, som nu snarare är två decennier långt.

Skillnaderna mellan Japan då och Sverige nu är stora. Japan begick stora misstag. Det mest berömda var att låta kreditförlusterna finnas kvar i balansräkningarna, i stället för att rensa ut dem på en gång. Resultatet blev Japans ökända zombieföretag. Företagskoncerner som inte överlevde utan statsstöd och zombiebanker som tycktes leva men var döda inombords, utan möjlighet att låna ut pengar vare sig till företag eller privatpersoner. Men det finns också oroväckande likheter.

När Yasushi Mieno avgick i december 1994 efter fem år rankades han som världens främsta riksbankschef. Den japanska ekonomin tycktes vara på väg ut ur den djupa treåriga krisen. Det visade sig vara helt fel. Gång på gång ropade regeringen och centralbanken faran över. Men den ekonomiska stagnationen fortsatte. Behoven av penning- och finanspolitiska åtgärder för att hålla konjunkturen och marknaderna vid liv tycktes aldrig ebba ut.

Så i februari 1999 var det penningpolitiska vapnet förbrukat. Japan införde nollränta för att bekämpa deflation och få fart på investeringar och konsumtion, en penningpolitik som då kallades abnorm men som blivit kvar sedan dess. Återstod gjorde likviditetsskapande åtgärder, en arsenal av diverse okonventionella metoder och finanspolitiska stimulanser. Alla har i längden visat sig mer eller mindre verkningslösa.

De tillfälliga uppsvingen har berott på exportframgångar och hausser, som it-bubblan runt millennieskiftet och Kinas expansion det senaste tio åren. Men herr och fru Sato började aldrig shoppa igen. Nyligen gick Kina om Japan som världens näst största ekonomi. Den japanska statsskulden är dubbelt så hög som BNP.

I Sverige gick det fortare än i Japan. I stället för nio år tog det bara tio månader att sänka reporäntan till nära noll. Tillsammans med (för lilla Sverige) enorma finanspolitiska stimulanser tycks det dock ha bitit, att döma av BNP-siffran från i fredags. Så långt tummen upp.

Men vad händer om det inte är över? Precis som i stora delar av den gamla i-världen är vapnen förbrukade. Första kvartalet i år påverkades den svenska ekonomin knappt alls av Greklandskrisen. Tänk om ekonomierna i Grekland, Portugal, Irland och Spanien havererar? Ett större krig utbryter i Mellanöstern? Eller något annat, nästan vad som helst. Motståndskraften mot nya chocker är låg. Då hjälper inte vilja eller beslutsamhet.

Då återstår för riksbanksdirektörerna på Brunkebergstorg att elda liv i optimismen med nya extraordinära lån till bankerna, kreditlättnader eller hoppas att finansdepartementet stimulerar ekonomin. Då ligger vi, rent ut sagt, risigt till. Så håll tummarna för att optimisterna har rätt.