Växande självkänsla

Byggkranarna svänger över Berlin. En symbol för ett Tyskland under ombyggnad, på väg mot något nytt – vart vet inte tyskarna. Men i Berlin är man övertygad om att när byggnadsställningarna plockats ned kommer staden att sola sig i sin glans.

Någonting måste ha hänt med Tyskland. Ett land som drygt 50 år efter andra världskriget tycktes ha funnit sig i rollen som ekonomisk stormakt och politisk dvärg, har plötsligt fått vittring på vad det innebär att vara en stat bland andra. Förbundskansler Gerhard Schröder visar ett betydligt större självförtroende i de europeiska kontakterna än hans föregångare. Kulmen på det nyvunna tyska självförtroendet nåddes under EU:s toppmöte i Nice i december då Schröder krävde större inflytande i ministerrådet. Att Tyskland med över 80 miljoner invånare kunde röstas ned av små medlemsländer som inte ens tillsammans kom upp i samma invånarantal hade blivit för mycket för kanslern.

Det finns flera tecken på det nya tyska självförtroendet i politiken. Ett tydligt exempel är utrikesministern Joschka Fischer och hans påstådda terrorism under ungdomsåren. En sådan sak, som för bara några år sedan skulle ha inneburit en stor politisk kris och schavotteringar inför öppen ridå, rycker det tyska folket bara på axlarna åt i dag. »Det är dags att lämna det gamla bakom sig«, säger den unge nattportiern på Hotell Senator i Hamburg och menar därmed både nazist- och terroriståren. Det är en typisk kommentar för den nya generationens tyskar, som har svårt att identifiera sig med de skuldkänslor som både krigs- och efterkrigsgenerationen burit med sig under alla år.

Tysklands nya självförtroende är förstås också ett resultat av återföreningen som praktiskt och formellt återgav landet dess suveränitet. Med den ökade självständigheten följde plikter, som exempelvis att tyska soldater, under Natos ledning, deltog i kriget på Balkan.

Men självständigheten gav även frihet. Till de nyupptäckta räknas den förstärkta fokuseringen på Östeuropa. Är det något som har tagit fart under senare år så är det det tyska ekonomiska och politiska utbytet med grannländerna i öst. Det har inte skett med någon större dramatik, utan är en successiv utveckling. Att handeln tagit fart under de senaste åren kan, och bör, i första hand ses som en normalisering av den ekonomiska situationen. Det är snarast de tidigare 50 åren som varit onaturliga.

Handeln med de tre största länderna på östmarknaden, Polen, Ungern och Tjeckien, är numera var för sig av ungefär samma storlek som handeln med Sverige. Samtidigt fortsätter handeln med dessa grannländer att växa med cirka 20 procent per år. Tyskland är därmed minst sagt en motor för den ekonomiska återhämtningen i de forna kommuniststaterna, en roll som förpliktigar, men som Tyskland visat sig mer än villigt att axla. Inte oväntat är förbundsrepubliken också den största investeraren i dessa länder, och nu när tillväxten i USA och i stora delar av Västeuropa ser ut att gå in i en betydligt lugnare fas, kommer Tysklands blickar att i än högre grad riktas mot öst. Här finns de nya marknader där tysk industri kan expandera, där tillväxtprognoserna ser betydligt ljusare ut. Trots de östeuropeiska ekonomiernas globala litenhet, bör man även ha i åtanke att den totala tyska exporten hit är i det närmaste lika stor som till exempelvis USA eller Frankrike.

Den tyska östinriktningen visar att den förre franske presidenten François Mitterrand och tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher kan komma att få rätt när de hävdade att sammanslagningen av Öst- och Västtyskland skulle förflytta det europeiska maktcentret österut. Frankrike ser naturligtvis med oro på en sådan utveckling. Det gäller i synnerhet som EU:s östutvidgning skulle stärka Tysklands roll inom unionen, då flera av östländerna antas ha gemensamma intressen med tyskarna. Här ligger kanske den viktigaste förklaringen till att den politiska axeln Berlin-Paris inte fungerar lika bra i dag som tidigare. Men nya allianser väntar runt hörnet. I ett utvidgat EU kan axeln kanske komma att heta Berlin-Warszawa.

– Den europeiska integration bygger på axlar, utan dem händer inget, säger Gerhard Fisch, medlem i arbetsgruppen ekonomi och teknik och verksam inom den socialdemokratiska (SPD) riksdagsfraktionen med säte i Berlin.

Med den nygamla huvudstaden har det för politikerna blivit omöjligt att undkomma historien – den finns nämligen utanför dörrarna. Så även för Gerhard Fisch, som har sitt kontor på Unter den Linden, Berlins mest berömda gata. Ingen annanstans förtätas det förflutna som på denna snart 300 hundra år gamla gata, som efter återföreningen genomgått en rejäl ansiktslyftning. Vid sidan av andra kulturhistoriska monument har till slut även den preussiske kungen Fredrik II (1740-1786) i Sverige känd som »Fredrik den store« återvänt som staty.

Att utvidga EU österut är även problematiskt ur ett inrikespolitiskt perspektiv. Det finns en oro hos den tyska befolkningen över att landet kommer att översvämmas av billig arbetskraft om östländerna tillåts inträda i gemenskapen. Bland ekonomerna framhålls däremot att om bara tågordningen är den rätta – det vill säga att förhållandevis rika länder kommer först – så kan detta undvikas. Även kritiker av östutvidgningen räknar faktiskt med att nya länder ska börja komma in redan i mitten av detta årtionde.

Slutet för Deutschland AG

Samtidigt som den tyska politiska kompassen alltmer riktas mot öst håller även det ekonomiska landskapet på att förändras. Deutschland AG, synonymen för det slutna tyska näringslivet, är under upplösning. Bakom begreppet döljer sig korsägandet mellan bankerna och försäkringsbolagen och som i sin tur kontrollerar stora delar av industrin.

Bankernas nära knytning till industrin går tillbaka till slutet av 1800-talet då storbanker som Deutsche Bank kom att fungera som finansiärer av storprojekt och i viss mån även bedrev industripolitik. De ägarmässiga banden mellan banker och industri uppkom huvudsakligen i samband med den ekonomiska världskrisen i början på 1920-talet och efter andra världskriget.

Den ömsesidiga ägarkontrollen blev sedan ett effektivt skydd mot utländska uppköpsförsök samtidigt som bankerna i egenskap av ägare, men även långivare, har fått maximal kontroll över »sina« företag.

Bästa exemplet är kanske Deutsche Bank som utan tvivel är det mäktigaste företaget i Tyskland. Enbart värdet på dess innehav i börsnoterade bolag uppskattas till cirka 50 miljarder D-mark. Dessutom finns banken representerad med 200 styrelseposter i olika storföretag och intar på så vis en nyckelposition i tysk industri. Företaget har traditionellt haft bra kontakter med regeringen och lär ha haft ett finger med i utformningen av den senaste skattereformen. I samband med den beslutades bland annat att aktiebolagen från och med år 2002 ska slippa betala skatt på reavinster från försäljningar av dotterbolag. I praktiken försvinner därmed de skattemässiga inlåsningseffekterna som hindrat banker och försäkringsbolag från att sälja andelar i industriföretag. Skattereformen anses på så vis kunna bli det egentliga startskottet för en upplösning av Deutschland AG.

– Om det någonsin har funnits vad man kan kalla för ett Deutschland AG så har det med skattereformen förpassats till ålderdomshemmet, säger Jörg Allgäeuer, talesman för Allianz, Europas och världens största försäkringsbolag.

Jättar som bantar

Vare sig det handlar om försäkringsjättar som Allianz och Münchener Rück eller storbanker som Hypovereinsbank, Dresdner Bank och Deutsche Bank, ligger samtliga i startgroparna för att sälja ut företag som ligger utanför kärnverksamheten. Men även storföretag som Siemens uppges vara i full fart med att gå igenom sin bolagsportfölj. Ett »gefundenes Fressen« för investmentbankerna som dragits som flugor till Tyskland. Även om skattebefrielsen börjar gälla först år 2002 har många storbolag redan nu kommit i gång med sina bolagsförsäljningar. Till sin hjälp tar bolagen avancerade aktielån med vilka man redan nu kan utnyttja den framtida skattebefrielsen. Det är ett förfarande som får den tyske finansministern att skaka på huvudet, men som i själva verket är en nödvändighet. Alternativet vore att utförsäljningarna koncentrerades till år 2002, vilket skulle skapa ett överutbud av aktier med dramatiskt sjunkande kurser som följd.

Att påstå att skattereformen ensam skulle ligga bakom upplösningen av korsägandet är dock en överdrift. Likt andra bolag i världen har förstås även tyska företag i takt med en allt effektivare, men även mer krävande kapitalmarknad, tvingats inrikta sig på att skapa aktieägarvärde.

Vägen dit går via renodling och i det läget blir det svårt att motivera varför en Dresdner Bank ska stå som andelsägare i cementtillverkaren Heidelberger Zement. För bankerna handlar det om att frigöra kapital för ytterligare expansion i Europa och globalt.

Svårflirtade tyskar

Typiskt för Tyskland är emellertid att förändringar sker långsamt. Medan den svenska industrin med sina ägarsfärer redan under 1980-talet började ta tag i problemet med korsägande dröjde det en bra bit in på 1990-talet innan tyskarna insåg att förändringar var nödvändiga. Det riktiga uppvaknandet kom först med brittiska Vodafones övertagande av Mannesmann. Då insåg, om inte förr, de flesta tyskar att allt inte längre var som tidigare.

Med sin märkliga blandning av skyddad verkstad och kapitalism har Deutschland AG kommit att förmedla en känsla av osårbarhet till den tyska befolkningen. Kanske ligger häri förklaringen till att det länge ansågs vara omöjligt att förklara för en tysk att även tyska företag måste lära sig att leva i internationell konkurrens. »Vi är världsmästare i export, vad vill vi mera?«, blev ett återkommande svar. För den genomsnittlige tysken är det otänkbart att landets industri inte skulle klara sig i den ökade internationella konkurrensen.

Motståndet mot förändring återfinns på flera plan i det tyska samhället, men när det väl har brutits så går det fort. Ett bra exempel är mobiltelefonerna. För bara något år sedan utgjorde nallen ett exotiskt inslag i den tyska gatubilden. I dag omges du av samma kakafoni av ringande mobiler oavsett om du står på Kurfürstendamm i Berlin eller på Hamngatan i Stockholm.

Reformer i ilfart

Även när det gäller politiska reformer har utvecklingen varit liknande. Den förre förbundskanslern Helmut Kohl kunde sitta 16 år vid makten utan att egentligen åstadkomma något som förtjänar namnet reform. Sedan Gerhard Schröder tog över 1998 har emellertid reformerna duggat tätt. Skatte-, pensions och sjukvårdsreformer är bara några exempel.

– Det har gått så långt att konsultfirmor och skatterevisorer hört av sig till oss och sagt att vi går fram för snabbt och att de inte hinner med, säger Gerhard Fisch och kan inte låta bli att dra på munnen.

Till Schröders största framgångar räknas genomdrivandet av skattereformen, som även med svenska mått mätt måste anses vara ett stort steg. Utöver slopade reavinster från bolagsförsäljningar är även sänkta skatter på inkomster och kapital hörnstolpar i bygget.

Men allt är inte guld som glimmar. Pensionsreformen är ett typiskt exempel på hur svårt tyskarna har med verkligt genomgripande reformer. Från den svenska modellen, där inbetalningar ungefär ska motsvara utbetalningar, är man fortfarande fjärran.

Tveklöst har den röd-gröna regeringen under ledning av förbundskansler Schröder dock haft stora framgångar. Orsaken står dock inte enbart att finna i den förändrade parlamentariska sammansättningen i bland annat förbundsrådet, som många gånger satte käppar i hjulet för Kohl. Avgörande för Schröders framgång blev att han raskt gjorde sig av med antagonisten finansministern Oscar Lafontaine och ersatte honom med Hans Eichel, som står för en traditionell budgetpolitik. Eichel lyckas redan i år med bedriften att sänka årets nettoskuldupptagning till 43,7 miljarder D-mark, vilket är den lägsta nivån sedan 1992.

Schröder har naturligtvis också stor nytta av sin förmåga att hantera media eller som tyskarna uttrycker det: »Schröder regerar med Bildzeitung och TV.«

Det stora reformarbetet återstår dock och då handlar det framför allt om arbetsmarknaden. Här har grundläggande reformer hittills uteblivit, trots fyra miljoner arbetslösa. OECD riktade nyligen hård kritik mot den tyska regeringen för att hålla fast vid en alltför stelbent arbetsmarknadspolitik. Kritikerna efterlyser framför allt större flexibilitet i lönesättning och arbetstid. Även om Gerhard Fisch håller med om att mycket behöver ändras är hans kommentar karaktäristisk för en vänsterpolitiker:

– Inom partiet är vi överens om att förändringar är nödvändiga, men vi vill inte göra det på ett stereotypt sätt som vissa institut föreslår. Den amerikanska modellen må vara bra för USA, men vi har vår egen kultur och traditioner och all anledning att vara stolt över detta, säger Gerhard Fisch.

Övertygar gör knappast heller regeringens östpolitik. Även om det finns ljuspunkter i städer som Berlin, Dresden och Thüringen är arbetslösheten i många regioner oförändrat hög. Statliga subventioner med målet att locka företag till öst har knappast varit till hjälp, utan har snarast snedvridit konkurrensen. Grundproblemet förblir de i förhållande till produktiviteten alldeles för höga lönerna i Östtyskland.

Tillbaka till verkligheten

Det östtyska företag inte förmår att klara av lyckas västtyska företag desto bättre med. Här spelar framför allt de små och medelstora företagen (Mittelstand) en avgörande roll. Tillsammans står de för den absolut största delen av den tyska ekonomin. Talet om att Tyskland ännu inte tagit steget in i den »nya ekonomin« bör tas med en stor nypa salt. Den produktivitetsutveckling som amerikansk ekonomi kunnat ståta med under senare år är något som även den tyska industrin lyckats med, dessutom under betydligt längre tid. Tyska företag har alltid varit mycket framstående när det gäller att ta till vara ny produktionsteknik. Ett besök på ett tyskt industriföretag kan ofta sluta i en imponerande uppvisning av de nyaste maskinerna. Däremot har företaget sällan skaffat sig någon egen, »oumbärlig« hemsida.

Vad anser då ett typiskt Mittelstandföretag om vad politikerna i Berlin åstadkommit? Repro 68 i Hamburg, ett tryckeri med 220 anställda och en omsättning på cirka 50 miljoner D-mark, är ett sådant. Representativt är också den lokala förankringen, över 80 procent av kunderna kommer från närområdet. Ägaren Wolgang Klassen tar emot med öppna armar, med sig har han VD Hans-Jürgen Kesberg med den obligatoriska mustaschen. Båda är rörande överens.

– När det gäller skattereformen kan jag för det första konstatera att jag inte planerar mitt företags verksamhet efter skatter. För det andra anser jag att politikerna mest bryr sig om storföretagen. Ett bra exempel är tyska statens räddning av krisdrabbade byggjätten Holzmann. Aldrig någonsin skulle regeringen gå in och rädda ett litet företag som vårt, säger Wolfgang Klassen.Klassen själv har som sagt inte särskilt mycket till övers för politiken. Det enda han kräver är stabilitet. Typiskt tyskt.