Växer så det knakar

Industrimannen och hallänningen Carl Bennet har ett litet krypin som han kan betrakta som sitt eget när han besöker Stockholm. Lifcos kontor i huvudstaden ligger i ett avskilt hörn i kontorskomplexet World Trade Center, ett stenkast från Centralstationen. Någon skulle kanske säga att Lifco gömmer sig där. Eller ligger och trycker. Det är lätt att få det intrycket när en minimal papperslapp på den oansenliga brevlådan är det enda som skvallrar om att 20-miljarderkronorsföretaget hör hemma i lokalerna.

Tio över nio på morgonen anländer trebarnspappan Fredrik Karlsson. Han tittar förvånat på Affärsvärldens reporter, som väntar i trapphuset. Ingen av de andra två som jobbar på Lifcos huvudkontor är ännu på plats denna fredagsmorgon och Fredrik Karlsson har glömt bort intervjutiden.

– Min telefon brakade i går. Den bara la av. Så nu måste jag få i gång den igen. Då ­känner man sig …

Sedan ändrar han sig.

– Det är rätt så nyttigt att vara utan telefon några timmar.

Hans vd-rum är tråkigt och spartanskt inrett. Det enda som avviker från de vanliga kontorsinventarierna är bilder på segelkatamaraner. Fredrik Karlsson och hans hustru Christine seglar mycket. År 2013 blev han svensk mästare i enskrovsjollen C55 tillsammans med sina två äldsta barn. Nu i december deltog han i en regatta i den gamla svenskkolonin Saint-Barthélemy i Karibien. Jollen fraktades i en container till Västindien.

– Det kostade 9 000 kronor. Då får man containertransporten, man får hotellrum, man får hyrbil, man får allt, mat, man får allting. Så det är väldigt bra.

Hur gick tävlingen?

– Vi kom på trettonde plats av 52 båtar, så det är helt okej. Det här är absolut inte en glassig segling. Det är småbåtar. Det är väldigt primitivt med katamaraner.

Fredrik Karlssons mamma är pensionerad lärarinna i bland annat ryska. Pappan var bland annat vd för kranföretaget Hiab men skiftade senare bransch till massa- och pappersindustrin. Han slutade sitt yrkesverksamma liv som vd för en branschorganisation.

18 maj 1998 var dagen för Lifcos förra börspremiär. Det var samtidigt första ­arbetsdagen för Fredrik Karlsson som vd i bolaget och hans uppdrag var att hålla en presentation på Operaterrassen i Stockholm för analytiker. Det blev ingen lyckad debut. Karlsson hade bara jobbat utomlands och visste inte vad ”eget kapital” hette på svenska. Analytikerna var inte speciellt imponerade. Börssejouren utvecklades till en mardröm med lagernedskrivningar, en vinstvarning och en maktkamp mellan ­dåvarande stor­ägarna Carl Bennet och ­Active Biotech, som leddes av industrimannen Bo Håkansson. Sommaren 2000, bara två år efter noteringen, köpte Bennet därför tillbaka Lifco i ett offentligt bud som värderade bolaget till 380 miljoner kronor.

Under åren som följde byggde Carl Bennet och Fredrik Karlsson upp det nya Lifco, där bland annat systerföretaget Sorb Industrier kom att ingå. Bolaget börsnoterades 21 november år 2014 och såldes då för 93 kronor per aktie eller totalt 8,4 miljarder kronor, en uppgång med 2 200 procent på 14 år. Den här gången gick börsdebuten bättre. Fredrik Karlsson blev inte bara historisk som den förste vd:n som sätter samma bolag på Stockholmsbörsen två gånger; han kunde också glädjas åt att aktien steg redan första dagen till 123 kronor eller till ett sammanlagt marknadsvärde på 11,1 miljarder kronor. Sedan dess har aktien hamnat på dagens 230 kronor, vilket värderar bolaget till 20 miljarder kronor.

– Jag tycker vi på Lifco inte har gjort något märkvärdigt. Vad vi har gjort, vi har köpt lite bolag och inte förstört dem, och ibland haft lite tur och fått en bra resultatutveckling i de här bolagen. Det är vad vi har gjort.

För Carl Bennet som hälftenägare (och två tredjedelar av rösterna) innebär det att hans innehav numer är värt 10,5 miljarder kronor, mer än vad hans aktier i tryckeri- och logistikföretaget Elanders och medicinteknik­bolaget Getinge är värda tillsammans.

– Jag personligen såg ingen fördel att vara på börsen. Men Carl börjar bli äldre så han ville samla alla bolag under samma corporate government. Då blir det lättare för honom att hantera innehaven om någonting skulle hända, säger Fredrik Karlsson, som skyndar sig att tillägga att Bennet, som fyller 66 i augusti, inte håller på att lämna sina företag.

– Han avser vara styrelseordförande ­åtminstone tio år till.

Vilka är de viktigaste erfarenheterna du har gjort under de här två åren?

– Det viktigaste var att vi höll vår egen linje. Vi gjorde inte som rådgivarna sa: att börsnotera ett konglomerat, det fungerar inte, det kommer börsen aldrig att acceptera. Nu, på något sätt, så har alla de här konglomeraten, Lifco, Addtech och Indutrade, fått en högre värdering under den här tvåårsperioden. Så nu accepterar folk den här typen av ofokuserade bolag.

Fredrik Karlsson avskyr byråkrati, säger personer som känner honom väl. Han drar sig därför för att anställa personal som inte kan bära sina egna kostnader. Personlighetsdraget förklarar delvis det snålt inredda filialkontoret i centrala Stockholm. Enligt Karlsson finns det bara ett sätt att driva ett konglomerat som Lifco, som består av idel fristående företag: en ”extremt decentraliserad organisation” där alla beslut fattas ute på bolagen.

Fredrik Karlsson känner bara till ett annat bolag till i Sverige som använder sig av samma metod: börskollegan Indutrade. Bland sina förebilder nämner han därför Johnny Alvarsson, avgående vd vid just ­Indutrade. En annan av hans förebilder är det amerikanska Illinois Tool Works (ITW), ett jättebolag som har köpt 600 företag ­under de senaste 30–40 åren. ITW värderas till motsvarande 400 miljarder kronor på New York-börsen.

– De är mycket, mycket större. Jag ska försöka lära mig lite av dem genom att jag råkar känna en person som jobbar där.

ITW har en decentraliserad beslutsmodell. Men även Fredrik Karlssons förvärvsmodell är så decentraliserad att han inte på rak arm kan säga hur många bolag Lifco köpt i år. Det var 133 förra årsskiftet och sedan dess har Lifco köpt ”tio till kanske”.

– Allt går med vinst, säger Karlsson. Vi har ingen förlust på dem. Vi har haft några vi har kämpat med. Bolaget som gör inredningar till lätta lastbilar har vi kämpat med i några år. Ja, men det har verkligen lyft under 2016. Och sedan har vi ett annat bolag vi kämpar med, det är relining av avloppsrör, det vill säga att man reparerar avloppsrör med plast, glasfibrer, på insidan. Där lyfter det nu igen.

Enligt Karlsson klarar inte en enskild person av att i egenskap av styrelseordförande hantera och ansvara för mer än ungefär 25 företag.

Om tio år, hur ser Lifco ut då?

– Det ser ut ungefär på samma sätt. Det är ingen större skillnad. Det är fler personer än jag som har den här styrelseordförande­rollen i bolagen. Nu kanske vi har fem sex personer i den rollen och då kanske det är tjugo personer.

Det skulle alltså indikera att koncernen om tio år kommer att bestå av uppemot 500 bolag.

Lifco och Fredrik Karlsson har sorterat sina förvärv i tre affärsområden. Det största affärsområdet är Dental, där Lifco samlat företag som distribuerar och tillverkar utrustning och förbrukningsmaterial till tandläkarkliniker. I det minsta, Demolition & Tools, ingår verktygstillverkare och rivningsrobottillverkaren Brokk, som blev känd för en bredare allmänhet när bolagets fjärrstyrda robotar rekvirerades för att städa upp efter härdsmältorna i japanska kärnkraftsanläggningen Fukushima år 2011. Allt övrigt ingår i Systems Solutions.

Vissa områden väljer Bennet och Karlsson att inte investera i.

– Ja, allt kapitalintensivt vill vi inte vara involverade i. Vi vill vara inne i områden där management kan påverka. Och då blir det naturtillgångar och fastigheter, och kapitalintensiva rörelser, det är så mycket tajming där. Så helst vill vi ha en verksamhet med många kunder.

I årsredovisningen står det vilka krav Lifco ställer på förvärven. Det ska vara lönsamma, stabila verksamheter, ledande inom sin nisch och utan beroende av vare sig specifika leverantörer eller kunder. Det omöjliggör exempelvis ett ägande i underleverantörsverksamheter med en stor kund, som bilindustrin.

– Där går vi gärna inte in. Det kan funka jättebra i 20 år, och sen plötsligt bara försvinner omsättningen. Det är inte bra.

Även snabbrörliga teknikbranscher undviker de.

– Teknologirisken kan man se i Nokia och Ericsson till exempel. De blir bara förbisprungna, plötsligt.

Lifco undviker också turnaround-kandidater.

– Vi gör det ibland som ett add-on till ­existerande bolag. Aldrig annars. I mitt första jobb, i Tyskland, gjorde jag en massa turnarounds. Det är väldigt mycket jobb för mycket liten ersättning.

Lifco och det till börsvärdet jämnstora Indutrade har gemensamt att grundarna får vara kvar i bolagen som de köper – om de vill. Entreprenörer tycker i regel att det är viktigt att deras skapelse lever vidare också efter att de sålt, vittnar både Lifco-vd:n Fredrik Karlsson och Indutrade-vd:n Johnny Alvarsson om. Grundarna vill kunna bo kvar på orten utan att få ilskna blickar på sig för att ha sålt sina företag till multinationella jättar som i bästa fall behåller stafettpinnen tio år och sedan lägger ned fabrikerna. För att de här villkoren ska uppfyllas är säljarna därför ofta villiga att sänka priset.

Flödet av potentiella målbolag som passerar revy över Fredrik Karlssons dataskärmar är förvånansvärt konstant genom åren.

– Branschmässor är ett tips. Ibland är det jag, eller ibland är det dotterbolags-vd:n själv, som går omkring och pratar med alla och berättar att vi är intresserade av att ­förvärva bolag. Och berättar för dem att vi har den här decentraliserade modellen. Då säger vi att vi aldrig har flyttat ett bolag.

Enligt Fredrik Karlsson har Lifco drygt 2 miljarder kronor att köpa företag för just nu. Bränner inte pengarna i fickan på den shoppingvane vd:n?

– Nej, det skulle jag inte säga. Det som skapar tryck på oss är att vi måste skapa ­tillväxt i resultat. Och sedan har vi en absurd situation i dag. Om vi köper ett svenskt bolag så har vi knappt någon räntekostnad.

Du har jobbat här i 20 år snart. Är du sugen på att jobba åt dig själv, i stället för att jobba åt Carl Bennet?

– Ja, det skulle man kunna tro. Men det är så att om jag skulle starta upp på nytt, då har jag inte den här plattformen och historiken som gör arbetet väldigt mycket lättare än att starta från scratch.

Ska du jobba tio år till här?

– Ja, jag tror det. Om styrelsen vill ha mig. Så länge jag levererar så kan jag nog få vara kvar. Du vet, när du blir äldre så är hjärnan snart det enda som funkar. Resten av kroppen havererar. Så vad ska jag göra annars än att jobba? Jag kan ligga på en ­soffa och inte göra någonting, men det är rätt så tråkigt.

Om efternamnet

Du heter Knagenhielm-Karlsson men använder inte det adliga namnet någonstans?

– Nej, det är lite pinsamt. Knagenhielm är norskt, så det är min farfars mor. Hon var första kvinnliga norska studenten och hette Knagenhielm. Och min farfars far träffade henne i Italien där de gifte sig.

Och vad är det pinsamma?

– Det här Knagenhielm är ett adligt namn. Och då fick min farfar tillnamnet Knagenhielm. Och sen blev det någonting fel någonstans så att det blev ett efternamn. Men man kan inte ärva ett sådant namn på mödernesidan. Så det är något fel, egentligen.

Så dina föräldrar heter också Knagenhielm?

– Ja.

Och det är fel där också?

– Det är fel där också.

Att du inte har tagit bort det då?

– Ja, jag har inte orkat engagera mig. Min syster försökte men det är en massa pappersexercis. Så jag använder det aldrig. Eller försöker undvika det.

Nils Fredrik Knagenhielm-Karlsson

Född: År 1962 i Uppsala.

Bor: Stocksund, norr om Stockholm.

Familj: Hustrun Christine, tre barn, 12, 17 och 18 år gamla.

Uppvuxen: I Hudiksvall och i Danderyd norr om Stockholm.

Mamma: Lärare i franska, engelska och ryska.

Pappa: ”Jag tror att han var ekonomisk historiker. Han gick i Uppsala och spelade teater och gjorde en massa grejer. Han slutade som vd på någon sådan här ’finpappersbrukens förening’.”

Värnplikt: Försvarets tolkskola, Uppsala.

Utbildning: Civilingenjör (teknisk fysik) vid Tekniska högskolan i Stockholm samt civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm.

Karriär: Konsult på BCG i London och Tyskland. Från år 1993 vd Mercatura, som tillverkade arbetskläder. Vd Lifco sedan år 1998.

Lön: 46 miljoner kronor i total ersättning år 2015 (41 miljoner år 2014) vilket placerar Fredrik Karlsson bland de tio högst avlönade börsbolags-vd:arna i Sverige. ”Det är Carl (Bennet) som sätter lönen. Han skickar mig ett brev vid årets slut.”

Gör med pengarna: ”Det går mycket i skatteavbränningar, och sen har jag köpt rätt så mycket aktier.” (Karlsson äger aktier för 75 miljoner kronor i Lifco.)

Drivkraft: ”Det är inte pengarna. Det är tävlingen. Att klättra på storbolagslistan. Det är en lyckad drivkraft. Jag har mer driv nu än för tio år sedan eftersom vi är börsnoterade. Det ställs ju krav, du har offentlighetens ljus på dig.”

Fritid: Segling. Tre gånger nordisk mästare, och svensk mästare i Formula 18 (en typ av katamaran). Svensk mästare i enskrovsbåten C55 tillsammans med de äldsta barnen.