Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Operation Baltikum

2009-02-20 17:16

Den svenska regeringen drev igenom krispaketet som sätter Lettlands befolkning på svältkur - allt för att rädda Swedbank och SEB. Affärsvärlden granskar stormaktsspelet i Baltikum.

Tisdagen den 13 januari i år kom letter med bussar till Riga från alla delar av landet. Stämningen var uppsluppen, flera hade börjat festa redan under resan till huvudstaden.

Vid 17-tiden samlades de på Domplatsen mitt i Riga. Till slut fanns hela 10 000 personer där. Alla med ett och samma syfte: att protestera mot regeringen och dess ekonomiska politik - och uppmana president Valdis Zatlers att upplösa parlamentet och utlysa nyval.


Några av demonstranterna bar plakat med ironiska slogans om pingviner. I sitt nyårstal till nationen hade premiärminister Ivars Godmanis talat om hur pingviner hanterar en svår vinter - de kryper ihop nära varandra för att hålla värmen. Precis så borde letterna göra nu, argumenterade Godmanis. Ett hån, tyckte demonstranterna.

På bara några månader hade Lettland gått från att vara EU:s snabbast växande land till att bli en nation i kris.

Efter flera års överkonsumtion, skapad av en undfallande, korrupt regering och en släpphänt övergenerös utlåning från de svenska storbankerna Swedbank, SEB och Nordea, hade ekonomin kraschat.

Kraschen hade satt en enorm press på landets valuta, som var knuten till euron inför ett planerat EMU-inträde år 2012. Men i stället för att lätta på trycket och devalvera hade den lettiska regeringen drivit igenom ett stenhårt krispaket med enorma lönesänkningar.

Den lettiska befolkningens ursinne - mot politikerna, mot bankerna, ja mot alla sina nordiska grannländer - ledde fram till det som nu i vissa kretsar går under namnet pingvinrevolutionen. När manifestationen på Domplatsen var slut urartade det hela till kravaller och runt 100 personer togs av polis.

Bakom krispaketet och beslutet att inte devalvera döljer sig en dramatisk historia. Några veckor före jul i fjol drev nordiska regeringstjänstemän på högsta nivå, höjdare från Internationella valutafonden, EU-kommissionen och svenska bankchefer ett hisnande förhandlingsspel som avgjorde ödet för en hel nation.

Sossen
Söndagen den 23 november 2008 åkte Jens Henriksson från Internationella valutafondens, IMF:s, huvudkontor i Washington till Lettlands huvudstad Riga.

Den 41-årige skåningen Jens Henriksson strök det kortklippta blonda håret bakåt. Som ung hade han varit på Kuba och som liten hade han följt med sina föräldrar i demonstrationståg. Hans uppväxt präglades av vpk, men själv blev han skribent på tidningen Arbetet i Malmö, ordförande i socialdemokratiska studentklubben i Lund och till slut statssekreterare på finansdepartementet. Nu var han IMF-topp i moderaten Anders Borgs sold.

När finansminister Anders Borg och Riksbankschef Stefan Ingves utsåg Jens Henriksson till ny "exekutivdirektör" vid IMF:s nordisk-baltiska valkrets från och med 1 januari 2008 var det få som anade den enorma arbetsinsats som väntade.

Jobbet innebar att han representerade Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island, Estland, Lettland och Litauen i IMF:s exekutiva styrelse - den som bland annat beslutar om krispaket till länder i nöd. De nordiska och baltiska länderna turas om att sitta på direktörsstolen två år i taget. Åren 2008 och 2009 var det Sveriges tur.

Vissa höjde på ögonbrynen över att Jens Henriksson fick jobbet eftersom han ansågs vara en vänsterman. Inför valet 1994 hade den då blivande finansministern Göran Persson rekryterat civilekonomen, civilingenjören och socialdemokraten Jens Henriksson till finansdepartementet.

Från och med 1994 hade Jens Henriksson i princip bosatt sig på finansdepartementet och jobbat under fyra finansministrar, förutom Persson även Erik Åsbrink, Bosse Ringholm och Pär Nuder.

När alliansen vann valet 2006 åkte Henriksson ut -- trots att socialdemokraten Jens Henriksson var god vän med moderaten Anders Borg sedan de båda pluggade nationalekonomi tillsammans.

Men inte många hade Jens Henrikssons vana vid internationella ekonomiska frågor och hans internationella kontaktnät. I januari 2008 fick han jobbet i Washington.

Det blev en rivstart med krisförhandlingar om Island i september, men det skulle bli värre. När Jens Henriksson den här novemberdagen satte sig på planet till Riga hade han precis lämnat röran efter sonens födelsedagskalas bakom sig. Nu väntade en annan röra.

Miniryssland
Det var packat med paraplyer utanför parlamentet i gamla stan i Riga i november 2007. De lyste svart, blått, rött, grönt och gult i snöfallet.

- Sluta stjäla, sluta ljuga, skrek demonstranterna.

De krävde att presidenten skulle upplösa parlamentet och att den dåvarande premiärministern Aigars Kalvitis och transportministern, tillika affärsmannen, Ainars Slesers skulle bort.

Den tändande gnistan var att regeringen sparkat chefen för anti-korruptionsbyrån Knab, Aleksejs Loskutovs.

Lettlands regering hade redan tidigare skakats av korruptionsskandaler. Och nu skulle Knab precis publicera resultaten av en undersökning som visade att tre av de fyra partierna i regeringen spenderat runt 14 miljoner kronor i illegala kampanjpengar i parlamentsvalet 2006.

Dagstidningen Diena uppmanade då folk att demonstrera och letterna trotsade kylan. De var trötta på politikerna och korruptionen.

De tre utpekade partierna styrs av tre politiker som också är affärsmän, inte olika oligarkerna i grannlandet Ryssland: Förutom ovannämnde Ainars Slesers också Aivars Lembergs och Andris Skele.

Aivars Lembergs blev borgmästare i oljehamnstaden Ventspils under kommunisttiden, då mer än 10 procent av Sovjets olja passerade där, och är det alltjämt. Han är kanske Lettlands mäktigaste man. I alla fall tills han häktades anklagad för mutor, pengatvätt och för att ha missbrukat sin ställning vintern 2007-2008. Rättegången pågår.

Andris Skele var vice jordbruksminister under privatiseringen av livsmedelsindustrin, en process han själv blev rik på. Senare blev han premiärminister tre gånger. Flera personer runt Skele har åtalats för diverse oegentligheter.

Den betydligt yngre Ainars Slesers är en affärsman som skapat sig en förmögenhet i näringslivet och numera alltså är transportminister. Han har studerat i Norge och var tidigare det norska företaget Varner Hakon Invests man i Lettland.

Både Skele och Slesers har varit utsatta för myndighetsutredningar, men inte åtalats.

De tre "oligarkerna" finansierar var sitt politiskt parti, som alltså utgör tre av de fyra regeringspartierna.

- Lembergs är den enda oligarken i den ryska betydelsen, det vill säga en person som inte bara har politisk makt utan även finansiell makt och medial makt, säger Nils Muiznieks, chef för institutet för avancerad social och politisk forskning vid Lettlands universitet.

Enligt Muiznieks går letternas skepsis mot makten ända tillbaka till självständigheten.

- Bakgrunden är 15 års misstro när det gäller de politiska partierna, på grund av korruption och ett valsystem som ger politiker lite incitament att ha kontakt med gräsrötterna mellan valen, säger han.

Även utanför politiken är Lettland ett korrupt land. Ett sjukbesök hos de lågavlönade läkarna går sällan utan en extra "gåva". Även andra grupper vill gärna skära emellan. I fjol var Lettland nummer 52, av 180 länder, på anti-korruptionsorganisationen Transparency Internationals lista över de mest korrumperade länderna. En lista som Sverige toppar tillsammans med Danmark och Nya Zeeland, som de minst korrupta länderna.

Efter Nato- och EU-medlemskapet har dock situationen i Lettland förändrats.

- Polisarbetet har förbättrats de senaste åren. Det är väldigt stor skillnad från det tidiga 1990-talet. Vi är inte Ryssland, men inte heller Sverige än, säger Nils Muiznieks.

Den så kallade paraplyrevolutionen, som protesterna 2007 kom att kallas, ledde till att premiärministern byttes ut. Inrikesministern Ivars Godmanis fick ta över.

Den gråskäggige Ivars Godmanis är en aktad man. Han var landets första premiärminister då Lettland blev självständigt från Sovjetunionen år 1991. Han hade lett den svåra förändringen till en kapitalistisk ekonomi.

Lettland hade tappat nästan hela sin tidigare exportmarknad österut eftersom Ryssland hade stora ekonomiska problem och flera Sovjetägda industrier i Lettland hade lagts ner.

Det var en hård tid för letterna, men många hade gett Godmanis godkänt. Visserligen ansågs den hårt arbetande premiärministern ha problem med att delegera och vilja gör allt själv. Men han sågs också som mycket intelligent - och framför allt som en person som inte använde sin position för personlig vinning.

Paraplyfolket fick dock inte bort Slesers. Och koalitionen kontrollerades i praktiken fortfarande av oligarkerna. Det folkliga missnöjet med den politiska situationen fanns kvar.

Lettland blev fast med en politisk ledning som var kraftigt liberal i näringslivsfrågor och som saknade förmåga (eller intresse) att hålla emot när den lettiska ekonomin rusade mot kokpunkten.

Det skulle visa sig vara fatalt.

Klondike
Lyxbilar som Porsche, Corvette, Lexus och Hummer har de senaste åren blivit en del av vardagen på Rigas, Tallinns och Vilnius gator. Det påstås till exempel ha funnits fler Hummerjeepar per person i Tallinn än i någon annan stad i världen.

När de svenska bankerna gjorde entré i Baltikum tio år tidigare, 1996-1998, var situationen en helt annan.

- Den finansiella marknaden var oerhört liten för tio år sedan, säger Morten Hansen, ansvarig för den ekonomiska fakulteten på svenska Handelshögskolan i Riga.

År 2000 hade Swedbank och SEB 15 miljarder kronor vardera utlånade i Baltikum, totalt 30 miljarder. Nordea särredovisade inte Baltikum. Hösten år 2008 var Swedbanks, SEB:s och Nordeas totala utlåning i Baltikum 425 miljarder kronor, Swedbank hade 200 miljarder kronor utlånade, SEB 150 miljarder och Nordea 75 miljarder.

En i det närmaste explosionsartad utveckling, särskilt med tanke på att den gällde tre små länder med totalt knappt 7 miljoner invånare och ingen större industri.

Det var med EU-inträdet 2004 som ekonomin tog fart på allvar. De baltiska länderna var inte bara EU-medlemmar utan alla tre ville vara med i EMU och byta lat, estniska kronor och litas mot euro. De hade även tidigare haft fasta växelkursregimer och nu band de sina valutor hårt mot euron.

Enligt reglerna för EMU-anslutning kunde de ha nöjt sig med en eurokoppling där kursen tilläts röra sig 15 procent upp eller ned. Men Estland och Litauen valde en helt fast kurs medan Lettland fastnade för ett fluktuationsband på 1 procent.

Euforin var stor. Nu skulle letterna, esterna och litauerna bli lika rika som tyskar, svenskar och finländare.

- Många balter skulle säga "vi har väntat i generationer på det här", säger Morten Hansen i dag.

Konsumtionen tog fart och därmed importen. Ingenting var för dyrt för balterna, som varit svältfödda på lyx under Sovjettiden. Därtill hade troligen många balter en felaktig bild av hur vanliga människor i väst faktiskt levde. Nu var det Hummerbilar, Rolexklockor och Thailandsresor som gällde.

Plötsligt hade Estland, Lettland och Litauen en lyxkonsumtion som vanliga svenskar, finländare och tyskar inte ens kunde drömma om. Och bankerna ställde upp med lån.

I Lettland gick utvecklingen snabbast. Från år 2000 till år 2007 hade Lettland EU:s högsta BNP-tillväxt, i genomsnitt 9 procent per år. Samtidigt fördubblades letternas löner. I en oreglerad arbetsmarknad var det tillgång och efterfrågan som gällde: "Om jag inte får en löneförhöjning på 15 procent säger jag upp mig."

Från början berodde den snabba tillväxten på produktivitetsförbättringar och att Lettland använde överskottskapacitet efter den ryska krisen. Men efter EU-inträdet rusade tillväxten okontrollerat i väg.

Produktiviteten urholkades. Importen sköt i höjden, exporten minskade. Bytesbalansunderskottet var mer än 25 procent av BNP i slutet av år 2006. Fastighetspriserna ökade mer än 60 procent både år 2005 och 2006. Redan i mitten av år 2006 var Lettlands ekonomi överhettad. Krediterna växte mer än 50 procent i årstakt, inflationen rakade i väg över 15 procent.

Ingen av de baltiska centralbankerna kunde göra något åt inflationen. En centralbank kan antingen använda räntevapnet för att bekämpa inflationen eller för att reglera valutan - och de baltiska länderna hade genom att binda sina valutor valt bort inflationsbekämpning.

- Centralbankerna är bakbundna. I praktiken har vi och andra i banksystemet tvingats att agera centralbanker, sade Mikael Johansson, Baltikumansvarig på SEB ekonomisk analys, tidigare till Affärsvärlden.

I Lettland har Swedbank runt en fjärdedel av bankmarknaden, SEB cirka 15 procent och Nordea 12 procent. Totalt har de tre nordiska bankerna alltså drygt hälften av marknaden.

De påhittiga letterna kunde presentera falska papper som visade att de hade en högre lön än de i själva verket hade. Vadå, de kunde ju ändå få en löneökning på mer än 10 procent när de ville. De kunde ha huslån i ena banken och billån i den andra.

Centralbanken ville införa centrala kreditregister för att bankerna skulle kunna se hur mycket lån en person hade i varje bank. Men bankerna obstruerade, de ville inte släppa affärshemligheter. Till slut infördes ändå de centrala registren.

- Det var vårdslöst av bankerna att inte vilja ha ett centralt register, säger Morten Hansen.

Regeringen gjorde ingenting åt sin överhettade ekonomi. Det fanns till exempel ingen reavinstskatt att tala om vid fastighetsförsäljningar. I stället bidrog regeringen till boomen genom att spendera både de cykliskt starka skatteintäkterna och EU-pengar.

- Lettlands regering var för fixerad vid att få samma inkomststandard som andra EU-länder, säger Morten Hansen.

De svenska bankerna hängde gladeligen på tåget. De ville snabbt få avkastning på sina baltiska investeringar. Swedbank hade köpt sin baltiska bank för nästan 19 miljarder kronor, SEB hade köpt sina baltiska banker för uppskattningsvis runt 4 miljarder kronor medan Nordea främst vuxit genom att öppna kontor.

I Lettland hade Swedbank 64 miljarder utlånade, SEB hade 37 miljarder och Nordea 30 miljarder. Allt enligt de senast kända siffrorna från slutet av tredje kvartalet 2008.

Lettland fanns längst ut på den tunna isen. Problemlånen ökade. När det gällde lån till hushållen steg andelen där räntan inte var betald 30 dagar efter förfall från drygt 1 procent första kvartalet 2007 till nästan 7 procent första kvartalet 2008.

Samtidigt utgjorde landets utlandsskuld 135 procent av BNP, högst i EU. Och vad värre var, utlandslån med löptider på mindre än ett år motsvarade mer än 50 procent av BNP. Därmed skulle Lettland vara ytterst utsatt om det blev en finanskris.

Redan år 2005 varnade IMF Lettland, men den lettiska regeringen vägrade i princip att lyssna. IMF gör normalt en genomgång av Lettland varje år, men år 2007 blockerade länge Lettland att genomgången drogs och klubbades i IMF:s styrelse. Relationerna mellan IMF och Lettland var bottenfrusna.

- Regeringen ignorerade helt enkelt alldeles för länge alla varningar från finansiella institutioner, IMF och diverse ekonomer, säger Morten Hansen.

År 2007 kom dock den lettiska regeringen med ett litet åtstramningsprogram, med bland annat höjd reavinstskatt på fastighetsförsäljningar, men paketet var alldeles för fjuttigt.

Bankerna började bli nervösa. SEB hade börjat dra i bromsen för sin baltiska utlåning redan år 2006, Swedbank började också dra ned året därpå medan Nordea körde på. Konsekvensen av bankernas åtstramning blev att Lettlands konsumtion, investeringar och BNP föll. Men läget var då ännu inte akut.

När så finanskrisen klippte till världen på allvar hösten 2008 blottlades Lettlands problem fullständigt.

Det dröjde inte länge innan den första lettiska banken föll.

Parex
Journalisten Valery Kargin och datanörden Viktor Krasovitsky såg sin chans under Michail Gorbatjovs perestrojka, som gjorde det möjligt för fler Sovjetmedborgare att resa utanför unionen. De startade resebyrån Parex.

Tack vare att de var medlemmar i den sovjetiska ungdomsorganisationen Komsomol fick de 1990 det första privata valutaväxlingstillståndet i Sovjetunionen. Under det halvår de båda hade monopol tjänade de så mycket pengar att de år 1992 kunde starta en bank. Parex expanderade kraftigt i hela Baltikum. Valery Kargin blev Lettlands rikaste man medan Viktor Krasovitsky inte låg långt efter. Parex gav bidrag till politiska partier och grundarna kallades oligarker.

År 2008 fanns banken representerad i totalt 15 länder, inklusive Sverige där banken hade kontor i Stockholm, Malmö och Göteborg. Göteborgskontoret öppnades så sent som i september 2008.

Förutom grundarduon fanns även andra aktieägare, inklusive den svenska fondfirman East Capital som ägde drygt 4 procent och svenska Handelsbanken som ägde mindre än 1 procent.

När kreditfrossan slog till hösten 2008 dröjde det inte länge innan det började gå rykten i Lettland att banker som inte hade moderbolag i Norden var illa ute. Dessutom fanns uppgifter om att politiker på hög nivå rådde lokala myndigheter att ta ut pengar från Parex.

Vad spararna inte visste var att Parex hade nästan 8 miljarder kronor i syndikerade lån som skulle förfalla i februari och juni 2009 samt 2 miljarder kronor i euroobligationer, så kallade eurobonds, som banken kunde vara tvungen att betala när som helst.

Ryktena gjorde till slut Parexkunderna så nervösa att de gjorde en "bank run" och tog ut nästan 900 miljoner kronor från banken. En fjärdedel av Parex inlåning försvann.

Med rasande inlåning, enorma lån att omförhandla och en internationell kreditmarknad som i praktiken var död, var Parex dagar räknade.

Lettlands regering hade i princip inget val. Parex var landets näst största bank och hade 220 000 lettiska kunder. Den kunde inte tillåtas falla.

Efter ett nio timmar långt extramöte lördagen den 8 november beslutade regeringen att ta över 51 procent av Parex. Men det lugnade inte marknadsaktörerna. Mindre än en månad senare fick regeringen öka sin andel till 85 procent.

Lettlands regering hade suttit illa till redan före övertagandet. Skatteintäkterna hade fallit väldigt snabbt och centralbanken hade försökt försvara valutan genom stödköp mot försäljning av utländsk valuta. Aktionerna minskade valutareserverna med nästan 20 procent till 35 miljarder kronor från slutet av augusti till slutet av november, vilket motsvarade en tredjedel av statens korta utlandslån. Med Parex på halsen blev situationen akut.

Reserverna var nu så låga att det snart inte skulle finnas några pengar kvar. Lettland var helt enkelt konkursmässigt.

Ivars Godmanis vände sig till EU för att få hjälp. Men det finns endast en institution som kan jobba dag och natt för att på en månad sy ihop ett räddningspaket åt ett land. Det fanns ingen annan råd för Godmanis än att svälja stoltheten och be IMF om hjälp.

Räddaren
När Ivars Godmanis kallade var det tysken Christoph Rosenberg, chef för IMF i Östeuropa, som kom över med sitt team till Riga från valutafondens kontor i Warszawa.

Den jovialiske ekonomen Christoph Rosenberg hade gjort karriär på IMF och var van vid kriser. Därtill var han duktig på att uttrycka sig i skrift, något han lärt sig då han extraknäckte som frilansjournalist under studierna. Hans slagkraftighet skulle komma väl till pass när han senare skulle bli tvungen att försvara IMF:s plan för Lettland.

Trots IMF:s och Lettlands dåliga relationer gillade Christoph Rosenberg den färgstarke Ivars Godmanis, som var insatt i alla detaljer och förstod situationen.

Rosenberg startade förhandlingarna den 17 november. På sin sida av bordet hade han IMF-folk från Washington och representanter från både EU-kommissionen och den europeiska centralbanken (ECB).

Mittemot Rosenberg satt letterna med premiärministern, finansministern, centralbankschefen, chefen för finansinspektionen Irena Krumane och deras tjänstemän.

Kretsen av inblandade växte snabbt, även om de inte satt med vid bordet. Förhandlarna stod i nära förbindelse med nordiska regeringsrepresentanter. Särskilt täta kontakter fanns med svenska finansdepartementet, främst Anders Borg och statssekreterare Per Jansson, och med Riksbanken, huvudsakligen Mattias Persson, chef för avdelningen för finansiell stabilitet, och hans rådgivare Göran Lind.

Den svenska regeringen hade stora intressen att bevaka. Hemma i Sverige arbetade regeringen och Riksbanken som bäst för att rädda de svenska bankernas likviditet, där oro för förluster i Baltikum kraftigt bidrog till misstron mot särskilt Swedbank och SEB.

Christoph Rosenberg träffade Swedbanks lettiska ledning i Riga och pratade med den svenska ledningen på telefon. Även SEB och Nordea kontaktades av IMF under förhandlingarnas gång. Alla tre lovade att vara kvar i Baltikum och att förse sina baltiska dotterbanker med kapital.

Rosenberg träffade också partiledare från den lettiska oppositionen. Han föreslog även Lettlands regering att låta den europeiska utvecklingsbanken (EBRD) titta på Parex. Slutligen skulle letterna även vända sig till Världsbanken för att få hjälp.

Som chef för förhandlingarna hade Christoph Rosenberg inte det lätt. Det hela började med att centralbankschefen Ilmars Rimsevic vägrade att över huvud taget sätta sig vid förhandlingsbordet om frågan om devalvering kom upp. En devalvering var helt enkelt utesluten.

- Den fasta växelkursen är en nationalsymbol i samma klass som flaggan eller nationalsången. Den har hållit landet stabilt förut, till exempel i den ryska krisen 1998, säger Morten Hansen.

Ja, latens värde är så heligt att letterna inte får uttala sig offentligt om devalvering - det anses vara osann information som kan skada landet. Universitetslektorn Dmitrijs Smirnovs, aktiv i staden Ventspils, hamnade i isoleringscell i två dagar i november 2008 för att han varnat för att spara pengar i lat. Därtill fick han reseförbud och säkerhetspolisen tog hans dator.

När det gäller en övervärderad valuta som den lettiska laten kan en regering göra på två sätt. Antingen devalverar regeringen valutan så att den hamnar på sitt korrekta värde eller också "devalverar" regeringen den inhemska ekonomin så att den speglar valutans värde.

I Lettlands fall komplicerades situationen av att 90 procent av lettiska lån till privatpersoner och företag var i euro (det var lägre ränta på eurolån) medan letterna hade lön i lat. En devalvering skulle leda till att de skulle få enormt svårt att betala sina lån och bankerna skulle få stora kreditförluster.

Men ett åtstramningsprogram med sänkta löner skulle också göra det svårt för letterna att betala sina lån. Och endast 20 procent av befolkningen hade banklån.

- Om man gör en interndevalvering sätter man inte fart på ekonomin och då riskerar man att en del människor får noll inkomster framöver, säger Torbjörn Becker, vd för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Detta insåg naturligtvis Rosenberg och hans IMF-team. Christoph Rosenberg hävdade att en devalvering skulle leda till att konkurrenskraften förbättrades snabbare, att bytesbalansunderskottet skulle minska och att den ekonomiska återhämtningen skulle gå fortare. Att hålla valutakursen skulle först innebära recession och därefter låg tillväxt i flera år.

Allra bäst vore att gå över till euron, eller att åtminstone vidga bandet lat-euro till de tillåtna 15 procenten, argumenterade Rosenberg.

Men EU-kommissionen gick emot honom. Kommissionen vägrade att släppa in letterna i valutaunionen eftersom Lettland inte uppfyllde Maastrichtkriterierna och eftersom en sådan lösning kunde göra att andra länder krävde detsamma. Inte ens vidgningen av bandet till 15 procent fann nåd inför EU-kommissionen. Svaret blev tvärt nej.

Anders Borg och de svenska representanterna hade också gått emot Rosenberg i sina kontakter med IMF. Medan Sverige självt haft för vana att devalvera sig ur alla möjliga kriser löd budskapet nu: Ingen devalvering. De svenska bankerna skulle drabbas hårt vid en devalvering.

- Det fanns en risk att en devalvering också skulle "smitta" andra länder i regionen. Dessutom ville Lettland, EU, Mr Borg och bankerna undvika det. Den svenska regeringen inser att Baltikum är viktigt både för bankerna och för marknadens värdering av de svenska bankerna, sade Christoph Rosenberg senare till Svenska Dagbladet.

Att finansministern skulle ha drivit frågan för de svenska bankernas skull förnekar dock en ytterst irriterad Anders Borg för Affärsvärlden.

- Det var ett nordisk-baltiskt samarbete inom ramen för IMF-valkretsen. Vi har bidragit till att letterna fick ha kvar den växelkursregim de vill ha, säger Anders Borg.

Men det står i dag helt klart att de nordiska bankernas väl och ve vägdes in i bedömningen. Det framgår inte minst av den rapport som IMF och Christoph Rosenberg senare skulle släppa om Lettland:

"Vidare kan kreditförluster i nordiska banker som har investerat i Baltikum skada marknadens förtroende för dessa banker, som redan är bräckliga på grund av sitt stora beroende av finansiering via kapitalmarknaden", skrev IMF.

Att svenska banker skulle vara bräckliga går på tvärs med vad svenska myndigheter har sagt.

Christoph Rosenberg ville helst devalvera, men han insåg att han hade alla emot sig. Den lettiska regeringen, EU-kommissionen, Sverige och de andra länderna var överens om att det var bättre att letterna skulle "svälta sig" ur krisen genom bland annat drastiska lönesänkningar, högre skatter och en krympt offentlig sektor.

Christoph Rosenberg hade inte mycket att sätta emot. Särskilt inte när det gällde EU-kommissionen och de nordiska länderna som förväntades ställa upp med pengar i räddningspaketet. Om de inte fick som de ville visste ingen hur det skulle gå med finansieringen. Ändå tvekade IMF-teamet.

Rosenberg förhandlade 17-23 november, sedan åkte han och teamet hem till Warszawa för att överlägga. Det var dags för Jens Henriksson, Lettlands egen representant i IMF, att göra entré.

Uppgörelsen
Jens Henriksson landade i Riga måndagen den 24 november 2008. Från att ha suttit i världens centrum med utsikt över Pentagon och en bullrande helikopterränna till Vita huset, State Departement och Pentagon precis utanför fönstret i Washington gick Jens Henriksson nu runt i gamla stan i lilla Riga.

Han träffade riksbankschefen Ilmars Rimsevics, finansministern Atis Slakteris och premiärministern Ivars Godmanis var och en för sig. Han kände dem sedan tidigare. Dessutom såg han dem nästan varje dag eftersom det utanför hans tjänsterum i Washington hängde bilder på hans uppdragsgivare i alla de länder han representerade.

Han berättade vad IMF i regel krävde av länder som fick nödlån och hur förhandlingarna hade gått till för andra länder, som Vitryssland, Ukraina och Ungern. Dessutom lyssnade Jens Henriksson noga på vad letterna hade att säga. Som Lettlands representant måste han kunna alla deras argument.

Den 26 november flög Jens Henriksson tillbaka till Washington för att rapportera om läget i IMF:s styrelse medan Rosenberg och hans team satt på IMF:s kontor i Warszawa och klurade på en lösning.

Tisdagen den 9 december var Henriksson tillbaka i Riga och den lettiska regeringens rum med bilder av tidigare statsministrar på de vita väggarna.

Dagen innan hade han landat i Riga och checkat in på samma hotell som Christoph Rosenberg och hans östeuropeiska team. Rosenberg hade återupptagit förhandlingarna med Lettland fredagen den 5 december.

Nu var det dags för slutförhandling. Jens Henriksson satte sig vid Lettlands sida av det ljusa träbordet tillsammans med Godmanis, Slakteris, Rimsevic och ett par tjänstemän. Han var Lettlands man.

På andra sidan bordet satt Christoph Rosenberg med sina IMF-kollegor, representanter för EU-kommissionen och de nordiska länderna. Från Sverige fanns departementsrådet Åke Törnqvist från finansdepartementet, plus ytterligare fyra tjänstemän samt Göran Lind från Riksbanken.

Christoph Rosenberg hade slutligen fallit till föga. Om Lettland lovade att genomföra det strikta åtstramningsprogram parterna kommit överens om, kunde landet få lån utan att devalvera. Det hela var uppgjort i stora drag. Men många steg återstod ännu, bland annat måste paketet finansieras. IMF presenterar inga ofinansierade paket.

Och det var bråttom. Lettland behövde pengar snabbt. Nu var det dags för de nordiska finansministrarna att visa hur generösa de tänkte vara. Mötesplats: Arlanda. Tid: Gryningen. Arrangör: Borg.

VIP-rummet
Atis Slakteris och Ilmars Rimsevic chartrade ett plan för att hinna till träffen på Arlanda onsdagen den 10 december. Rosenberg och en av hans kollegor fick följa med. Alla var lättade över att planen verkade gå i lås.

Den grånade Atis Slakteris hade blivit finansminister i december 2007 och var ordförande för Andris Skeles Folkparti. Tidigare hade han varit försvarsminister. Den betydligt yngre Ilmars Rimsevics, 43 år, hade varit på centralbanken sedan 1992. Först som vice centralbankschef, sedan som chef.

Jens Henriksson hade hunnit med sista flyget till Arlanda på tisdagen och fått sova på soffan hos en släkting i Bromma.

I VIP-rummet plockade nu Slakteris, Rimsevic och de nordiska och baltiska finansministrarna och tjänstemännen åt sig av frukostbuffén tillsammans med IMF-teamet, Jens Henriksson och representanter för EU-kommissionen. Sedan gick de igenom paketet. Det gick rätt fort. Alla de nordiska länderna ställde sig positiva. Jens Henriksson hann med lunchflyget tillbaka till Washington.

Anders Borg berättade på en pressträff om paketet, som han trodde skulle vara klart före jul.

- De senaste dagarna och veckorna har vi, den lettiska regeringen, IMF, EU och Världsbanken fört intensiva samtal. Vi stödjer programmet och har gått igenom det noggrant. Sannolikt kommer alla nordiska länder att delta, sade Anders Borg enligt E24.

Men utan parlamentariskt godkännande av paketet i Lettland - inga lån. Paketet innehöll bland annat lönesänkningar i offentlig sektor på 25 procent, vilket väntades sprida sig till den privata sektorn, och en höjning av momsen. Dessutom innebar paketet indirekt stora avskedanden inom offentlig sektor. EU beräknade senare att Lettlands BNP förväntades falla 6,9 procent år 2009, den största minskningen inom unionen.

Parlamentsledamöterna insåg att det tuffa åtstramningsprogrammet skulle innebära ytterst hårda tider för letterna med hög arbetslöshet och umbäranden. Diskussionerna gick höga, men natten till fredagen den 12 december klubbade till sist parlamentet, Saeiman, åtstramningarna.

Samtidigt jobbade Christoph Rosenberg och hans team vidare med detaljerna i paketet. Det saknades fortfarande ett politiskt besked från EU och andra länder om finansieringen.

Men Lettland kunde inte vänta längre. Den 16 december fick landet ett så kallat swapavtal med svenska Riksbanken och dess danska motsvarighet. Letterna fick låna upp till 5,2 miljarder kronor i utbyte mot lettiska lats. Sverige ställde upp med huvuddelen av pengarna. Lånen skulle fungera som en överbryggning tills paketet var på plats.

Den 18 december var allt i princip klart. Dagen därpå skickade IMF i Washington ut ett pressmeddelande om att dess östeuropeiska team nått en överenskommelse med Lettland.

I den medföljande rapporten hade Rosenberg och hans folk bland annat skrivit: "Att rätta till en felvärderad valuta utan nominell devalvering är extremt svårt." Och: "Det föreslagna arrangemanget med Lettland innebär betydande finansiella risker för fonden (IMF, reds anm.)"

Totalt omfattade paketet runt 80 miljarder kronor. IMF beviljade Lettland nästan 18 miljarder kronor i lån, EU bidrog med 32 miljarder kronor i lån medan Sverige, Danmark, Norge och Finland ställde upp med 19 miljarder kronor. Även Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) och Världsbanken beviljade lån, liksom Tjeckien, Polen och Estland.

Dagen före julafton samlades IMF:s exekutiva styrelse på tolfte våningen i sitt högkvarter på Washingtons 19:e gata, tre kvarter från Vita huset. Efter ett par timmars diskussion klubbade IMF:s ordförande, fransmannen Dominique Strauss-Kahn, paketet.

Så fort mötet var slut ställde sig styrelseledamoten Jens Henriksson i ett hörn av det ovala styrelserummet med den tjocka, dämpande ljusblå heltäckningsmattan och ringde på mobilen till Atis Slakteris och Ilmars Rimsevic. Beskedet löd: Allt klart.

Sedan ringde han det danska finansdepartementet och gav klartecken till att de kunde skicka ut ett tidigare förberett pressmeddelande från alla Nordens finansdepartement om paketet.

Lettland var i hamn. Eller kanske inte.

Upplösning
"Pingvinerna" som protesterade den 13 januari hade valt datumet med omsorg. Den 13-27 januari 1991 försvarade sig Rigaborna mot en attack av Sovjetvänliga styrkor.

En protest det datumet skulle visa hur allvarlig situationen var. Demonstranterna fick också gehör för ett av sina krav: President Valdis Zatlers hotar att upplösa parlamentet om inte regeringen före den 31 mars genomför vissa reformer, bland annat ett nytt valsystem.

Valdis Zatlers har ansetts som en vag och svag president efter den frispråkiga Vaira Vika-Freiberga, men nu sägs han försöka vinna popularitet. Om han upplöser parlamentet riskerar Lettland politiskt stillestånd mitt under en kris.

Det spekuleras dock i att presidenten, om han skulle göra allvar av sitt hot, ändå skulle ge Ivars Godmanis förtroendet att bilda en ny regering. Det skulle ge kontinuitet, men kanske inte den förnyelse demonstranterna vill se.

Missnöjet med politikerna kokar samtidigt som åtstramningsprogrammet gör att många letter kommer att få det svårt. Ingen vet var det landar. Om det blir fler kravaller skulle Lettland kunna destabiliseras.

En devalvering hade främst drabbat dem som hade banklån, 20 procent. Programmet drabbar troligen betydligt fler. Om inte åtstramningsprogrammet fungerar måste kanske till slut valutan ändå devalveras och EMU-inträdet kanske försenas.

En annan fråga är hur befolkningens syn på de svenska bankerna blir. Visserligen var både konsumtenter och regering glada medhjälpare när bubblan blåstes upp i Lettland med hjälp av bankernas utlåning. Och visst kommer SEB, Swedbank och Nordea att straffas för sin aningslöshet genom kreditförluster - svaren ges i bankernas kommande kvartalsrapporter.

Men en devalvering hade drabbat bankerna ännu hårdare. Och de lettiska konsumenterna, som nu får betala det högsta priset för åtstramningen, förlåter nog inte bankcheferna i första taget.

Fotnot: Artikeln publicerades ursprunglingen i Affärsvärldens pappersutgåva den 4 februari i år. Fredagen den 20 februari meddelade Lettlands premiärminister Ivars Godmanis att han avgår tillsammans med sin regering.

Birgitta Forsberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom