Alla ska åka i andra klass

Lösningen på skolproblemet är inte att göra de bra skolorna sämre utan de dåliga skolorna bättre. Det finns ett antal stora problem med den svenska skolan som gömmer sig bakom den uppblåsta friskoledebatten. Alla som haft i barn i skolan känner till dessa.
Foto: Alexander Olivera/TT

Den svenska skolan har varit ett ”train-wreck in slow motion” under lång tid. Sveriges resultat i PISA-undersökningarna har varit på dekis och när de väl vände upp senast var det som det verkar för att man helt enkelt exkluderat en stor grupp av de svagaste eleverna.

En nyligen framlagd utredning i skol­frågan vill, istället för att förbättra för skolor som inte fungerar, försämra för skolor som fungerar, vanligtvis friskolor.
Grundargumenten mot friskolorna är dels att de enkelt uttryckt är för bra (de ”duktiga” eleverna vill läsa där) och dels att de tjänar pengar. Den sistnämnda frågan är infekterad och komplex men tycks onekligen ha lett till en högre kvalitet för eleverna.

Istället för att fundera på hur man hjälper de skolor som inte fungerar, kastar man sig alltså över något som fungerar för att försämra förutsättningarna för detta. Alla ska åka i andra klass.

Låt oss istället titta på några av de verkliga problemen med svensk skola.

Botten har gått ur tunnan

Sverige har problem med att de sämsta skolorna är för dåliga och att det är många som lämnar dessa utan behörighet. Två faktorer bidrar till detta: dels en exotisk immi­grationspolitik som gett ett stort inflöde av nyanlända elever som inte kan språket eller har en tillräcklig utbildningsgrund att stå på, dels att ambitiösa elever i utsatta områden inte sällan väljer att läsa på annan ort.

Innan det fria skolvalet hade Sverige en skola som var socioekonomiskt segregerad. Du gick i skolan där du bodde. Det fria skolvalet gav elever möjligheten att gå i bättre skolor, oavsett var de bodde. I och med det fria skolvalet har skolan blivit kunskapsmässigt segregerad istället.

När jag satt i styrelsen för Stockholms universitet i början av 2000-talet var den snabbast växande studentgruppen flickor med invandrarbakgrund. Inte sällan hade de under resans gång bytt studieort, vilket gett resultat. Det nya förslaget riskerar att undergräva den utvecklingen.

Så vad skulle kunna vara en lösning när botten gått ur tunnan i vissa skolor? Ge mycket mer, statliga, resurser till skolor utsatta områden och skapa särskilda inslussningskolor för de som språkligt eller kunskapsmässigt behöver komma upp på en nivå som gör det möjligt för läraren och skolan att kunna ta hand om eleverna.

Betyg och en resa in i kunskapsrelativismen

Om man frågar barn (eller deras föräldrar) som gått i grundskola utomlands vad som är den största skillnaden mot den svenska skolan pekar de ofta på två saker: att det är mer ordning och reda i skolan utomlands samt att man i det svenska systemet inte har en aning om hur det går och varför.

Underkänt! Bakom den uppjagade friskoledebatten döljer sig betydligt större och
allvarligare problem i den svenska skolan. Anna Ekström är utbildningsminister. Foto: Veronica Johansson SvD TT

Nästan alla styrparametrar i dagens skolsystem, betygen, de nationella proven, kunskapskriterierna, är så otydliga att resultatet inte kan bli annat än ett träsk av subjektivitet. Något som i alla fall inte underlättar diskussionen kring varför fri­skolor har högre betyg än kommunala eller varför tjejer har bättre betyg än killar i alla (!) ämnen utom idrott (och var lugna, idrott bedöms numer på kriterierna näringslära, friluftsliv och dans så det lär snart bli ordning på torpet även där).

Ett par rejäla spadtag i den här gropen kan man följa på Skolverkets hemsida där man i en fyra minuter lång film försöker beskriva vilka kunskapskrav som fordras för vilket betyg. I korthet är det att allt stoppas ner i en påse, skakas om, och ut kommer ett betyg. Prov är inte avgörande, nationella prov är inte avgörande, man ska utvärderas på vad man kan i slutet av sin utbildning fast då har man ju i alla fall på gymnasiet redan fått kursbetyg under resans gång så det är ju lite kört. Allt vägs in, inget är avgörande, vem vet?

En annan grundbult är att det viktigaste i kunskapskraven är att kunna ”föra resonemang”. I alla ämnen. Inklusive matematik och gymnastik. Redan från mellanstadiet.

Det finns naturligtvis ett värde i att kunna resonera men att göra det utan kunskap riskerar i första hand att fostra fram en snackepelle-generation som kan resonera om vad som helst utan att kunna något (alla kan ju inte bli politiker). Det är upp till den enskilda läraren att försöka göra kunskaps­inhämtningen till något mer än bara en kuriositet i sammanhanget (något många lärare faktiskt lite subversivt ägnar sig åt).

Vill man ha A i ett ämne så måste resonemangen vara ”väl underbyggda och utvecklade” medan de för ett C ska vara ”relativt väl underbyggda och utvecklade”. Vad skillnaden är kan ingen, inte Skolverket, inte läraren, inte eleven och inte föräldrarna rimligen förstå eller förklara. Betyder det samma sak överallt? För alla? Och hur ska en lärare kunna eller hinna bedöma 300 till 450 kriterier per klass och ämne?

Varje elev har en mentor som i bästa fall är en person som undervisar barnet i ett ämne och kan ge återkoppling om det. I övriga ämnen hänvisas man till de relativistiska betygsmatriserna.

En annan utmaning är att de nationella proven rättas lokalt på skolan. Detta har å ena sidan lett till anklagelser om ”mjukare” rättning på friskolor, å andra sidan att elever på skolor med starkare elevunderlag jämförs med varandra snarare än landet som helhet.

Ansvaret för allt ligger hos Skolverket men när regering och ministrar (särskilt om de varit GD för Skolverket) inte valt att utmana systemet faller ansvaret ytterst på dem.

Ett litet ljus i mörkret är att lärarfackets ordförande Åsa Fahlén i boken ”Politiken sviker skolan” påpekar att ökad vikt måste läggas på kunskap. Frågan är dock om hon eller någon annan har något att sätta emot Skolverket.

Ett förslag till lösning: Fokusera på kunskap till en bra bit in på högstadiet, ha TYDLIGA kriterier för vad eleverna förväntas kunna som alla inblandade kan förstå, ha många prov, gärna nationella för att hitta en gemensam referensram.

Foto: Unsplash

If I was a carpenter

Slöjden infördes som skolämne 1874. På den tiden, när Sverige i stora stycken fortfarande var ett agrart samhälle, var ämnets betydelse oomtvistat.

Det har ju dock hänt ett och annat sedan 1874. Man behöver inte vara överkänslig för tidens gång om man istället tänkte att andra ämnen blivit viktigare, som till exempel programmering eller vardagsekonomi. Eller att man skulle kunna lägga mer tid på redan befintliga ämnen som historia, matematik eller engelska.

Slöjd är heller inte, vilket anförts som ett argument, ett ämne för de som är mer praktiska än teoretiska. För att få A i slöjd behöver eleven ”ge välutvecklade omdömen om arbetsprocessen”, ”tolka slöjdföremålets uttryck” samt ”föra välutvecklade resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer”.
Frågor på det?

Läraryrket måste värderas upp

Ska man bryta den negativa trenden för läraryrket måste lönerna höjas. Det måste bli attraktivt att vara lärare, även ekonomiskt. Ingen investering kan långsiktigt vara viktigare för ett samhälle. Det måste helt enkelt finnas en överefterfrågan på att bli lärare. Detta måste ske genom statliga satsningar, typ återinför fastighetsskatten, dra ner utlandsbiståndet med 80 procent (det skulle ge 40 miljarder rätt in i statskassan) och satsa detta på skola, vård och omsorg.

Om regeringen (för det är statliga pengar som måste till) kraftigt ökar anslagen i utsatta områden kommer skolorna där att kunna börja konkurrera om de bästa lärarna med lön som verktyg. Det vore ett sätt att minska ojämlikheten mellan skolor i olika områden.

Lärarens roll behöver också förstärkas på andra sätt. Varför ska till exempel eleven från 6 års ålder leda ”utvecklingssamtalet”? Vore det inte bättre att läraren berättade hur det gick? Sådant i kombination med ett svårbegripligt betygssystem gör snarare att det är läraren som ska svara inför elever och föräldrar och inte tvärtom. Därtill måste lärarna få tydligt mandat att få hålla ordning och reda.

Styrningen av skolan

Socialdemokraternas kommunalisering av skolan i slutet av 1980-talet är svår att utvärdera då så många andra förändringar också genomförts att det inte är lätt att se orsak och samband.

En tydlig nackdel är dock att sam­ordning och styrning mellan kommunerna inte fungerar. Få vill nog införa ett statligt ägande av skolan igen, men ett ökat kravställande på illa fungerande skolor, samordning av kvalitetsparametrar och prov samt rejält med resurser till skolor i utsatta områden är några lösningar.

Och så Skolverket. I en intressant artikel­serie i DN för några år sedan beskrev Maciej Zaremba vad man skulle kunna definiera som ett komplex bestående av
ledande forskare inom pedagogikområdet i akademin och på Skolverket. De förfäktar reformpedagogiken, där undervisningen ska ta sin utgångspunkt i barnets egna erfarenheter. Mot denna står vad som av den första gruppen uppfattas som den småborgerliga förmedlingspedagogiken som bottnar i mer traditionella ideal om kunskapsförmedling.

Det är väl ingen tvekan om vilket system som vunnit. Det är heller ingen tvekan om vilket haveri det inneburit för den svenska skolan. Lite kan det pedagagogisk-politiska komplexet liknas vid en postmodernistisk dödsstjärna som håller kunskaps- och ordningsivrare i schack.

Så vad kommer att hända?

Med all sannolikhet ingenting.

När det väl lagts fram förslag som att ersätta kursbetyg med ämnesbetyg eller att faktiskt göra de ”nationella” proven nationella ska det ta fyra år att genomföra så att ”lärar­kåren hinner anpassa sig”. Alltså får ytterligare fyra årskullar lida i det gamla systemet trots att alla är överens om både problem och åtgärder.

Det tycks saknas insikt, vilja och mod att ta det stora grepp som behövs för att få ordning på skolan. Diskussionen om friskolan är i sammanhanget en pseudodiskussion som bara skymmer de verkliga problemen.

Det går bra att ställa sig upp och skrika nu.

Staffan Salén är företagare och tillsammans med sin bror Erik Salén ägare till en grupp hel- och delägda bolag, alltifrån nystartade till noterade, som omsatte cirka 17 miljarder kronor 2019.