Olof Manner: Är största bekymret USA eller Kina – eller EU självt?

Först tre små anekdoter.

För en tid sedan avslutade jag en tegelsten till bok som heter ”1421”.  Enligt författaren Gavin Menzies hade Kina sjuttio år före Columbus ”upptäckt” Amerika (urbefolkningen har nog synpunkter på det påståendet). Och det stannade inte vid det.

Menzies menar att det finns spår av den kinesiska flotta som skickades ut 1421 även i Sydamerika och Australien. Detta långt före européerna gjorde anspråk på att ha upptäckt dessa områden.

Kina var vid denna tid den globalt dominerande aktören enligt samma källa. Slutsatserna i boken är omdebatterade ska tilläggas.

Kina har gjort japanska resan

Ungefär samtidigt som jag avslutade boken beställde jag en produkt från nätet för hemleverans. All marknadsföring pekade mot att företagets hemvist och tillverkningen för produkten låg i Europa. När jag sedan fick min första ”tracker notice” visade det sig att produkten skeppades från Kina.

På 70-talet använde jag och mina jämnåriga kamrater uttrycket ”Made in Japan” som en synonym för billiga produkter som ofta gick sönder. Bandspelare och TV-apparater kom från Tandberg i Norge eller Grundig i Tyskland. Japanska bilar stod inte högt i kurs. 10 år senare var japanerna uppe och förbi. Bättre och billigare.

Kina har gjort den japanska resan i större omfattning och på kortare tid.

Kinesiska konsumenter på dekis

Jag roade mig med en eftermiddag med att flyktigt gå igenom en del prylar jag hade hemma för att se hur mycket som kom från Kina. Det mesta visade det sig.

Kina har blivit den globala verkstaden. Dessutom ligger man långt, eller längst, fram inom teknisk utveckling vad avser drönare, batteriteknik, datachip, AI och mobilnät. USA är en jämbördig utmanare inom andra områden. Europa? En teknologisk dvärg.

Kina har satt upp hyfsat ambitiösa tillväxtmål för innevarande år – runt 5%. Historiskt viktiga byggstenar i den kinesiska tillväxten som bygginvesteringar och konsumtion har fallit tillbaka de senaste åren.

Ambitiösa infrastrukturprojekt som ”Belt and Road Initiative” eller Nya Sidenvägen pågår visserligen i och utanför Kina men nya regelverk i byggbranschen, usla demografiska utsikter och ett redan stort utbud av bostäder håller tillbaka nybyggnationen av bostäder.

Samtidigt är kinesiska konsumenter på dekis efter pandemi, år av dålig börsutveckling och fallande bostadspriser. Industriproduktionen, i vissa fall statssubventionerad enligt belackare, får just nu bära huvudansvaret för den kinesiska tillväxten.

Men någon måste köpa produkterna. Vem?

Bilderna förändras

Innan president Trump drog i gång sin aggressiva säkerhets- och tullpolitik var bilden av Kina och USA ganska etablerad – i alla fall i Europa.

USA var en europavän, en förespråkare för frihandel och en säkerhetspolitisk garant för Europa. Det var då. Synen på USA har sedan dess förändrats medan Kina-bilden är förhållandevis statisk.

Det relativa förhållandet mellan hur man ser på Kina respektive USA är därmed förändrat. USA, under Trumps ledning, är från ett europeiskt perspektiv både mer osäkert och oförutsägbart.

Vilka tullar som slutligen kommer gälla är i högsta grad osäkert. De ändras dagligen beroende på dagsformen hos Trump. Men att Kina kommer drabbas av de högsta tullsatserna är ingen vild gissning.

Det borde rimligen också innebära att Kina kommer anstränga sig för att få avsättning för sina produkter på andra marknader.

Kinesiska bilar i Europa

EU, världens andra eller tredje största ekonomi (racet om andraplatsen mot Kina är tajt), torde därför vara i hårkorset för Kina och kinesiska producenter i en ännu större omfattning än förut. Och produkterna är svåra att undkomma som min anekdot ovan berättade.

Europeisk bilproduktion lider redan svårt. Den kinesiska marknaden, för flertalet den största exportmarknaden, viker beroende på deppiga konsumenter och allt bättre kinesiska bilar, överlägsna på batteriteknik och digital utveckling enligt bedömare.

Kina har idag cirka hundra bilproducenter – många är förvisso mindre och finansiellt svaga – men tiotalet får klassificeras som stora tillverkare. Och allt fler kinesiska bilar syns nu på svenska och europeiska vägar.

EU har redan svarat med egna tullar på mellan 10 och 35% på kinesiska elfordon. Hybridbilar är däremot befriade och där förväntas nu en anstormning.

Samtidigt måste EU vara försiktiga med att bita alltför hårt i den hand som förser dem med investerings- och insatsvaror inom områden som batterier, sällsynta jordartsmetaller, datachips och halvledare för att nämna några exempel.

Största bekymret inte USA eller Kina

Fordonsindustrin är ett område. Inom flera andra områden är Kina lika långt, eller längre, fram. Flera stora europeiska företagsledare bedömer att hotet från Kina på lång sikt är betydligt större än vad Trump kan hitta på, på kort sikt.

Draghi-rapporten var också tydlig med att EU måste satsa betydligt mer på forskning och utveckling av framtidens teknologier. Annars riskerar EU att bli ett område ”dit man åker för att titta på gamla hus och äta god mat” som någon undslapp sig.

Kort sagt, Europa befinner sig i en beroendeställning. Att stärka konkurrenskraften vis-à-vis Kina (och USA) kommer ta tid. Lyhördhet kommer vara viktigare framgent.

För ett litet, exportberoende land som Sverige är frihandel en förutsättning för såväl god tillväxt som arbetsmarknad. Att produkter ska tillverkas där de har bäst förutsättningar och sedan transporteras till dem som vill konsumera dem är också en central tankegång inom frihandel – det gynnar såväl konkurrens som effektivitet.

En kanske alltför stor uppmärksamhet ägnas idag åt vad Trump-administrationen gör och inte gör. På längre sikt är nog effekterna av en stadigt växande konkurrens från kinesisk produktion ett större hot.

”Made in China” kanske inte är synonymt med bästa kvalitet idag. Men precis som för Japan där ”Made in Japan” blev något man till slut letade efter i elektronikhyllorna kan Kina gå samma väg.

Det största bekymret för EU är trots allt inte vad som sker i USA eller Kina. Det är vad som inte sker hos oss själva. Kloka bin suger inte i vissna blommor.

Olof Manner är senior rådgivare vid Swedbank och makroekonom