Sökes: integration och integritet

KRÖNIKA. Det är valår. Nu kommer partiernas valstrategier att presenteras en efter en under vintern och våren. Vid en flyktig anblick ser det lättare ut än på länge att lägga upp taktiken. Tre ingångsvärden verkar de flesta bedömare vara överens om:

1. ”Invandring och integration” har blivit en av de viktigaste frågorna. Snäva tak för invandring, hårda tag mot ensamkommande och få nya ­uppehållstillstånd ser ut som givna ambitioner.

2. Det blir en mer personfixerad och smutsig valrörelse än någonsin. Den som ligger lågt och inte gör några fel borde ha störst chans att inte förlora.

3. Inget politiskt block får egen majoritet. Den som får stöd av SD kommer alltså kunna bilda regering.

Men en sådan valrörelse skulle varken ge väljarna tydliga alternativ eller skapa ett framtidsmandat för den regering som ska regera under nästa mandatperiod. Jag hoppas därför att strategerna orkar tänka längre.

För visst steg invandringen som fråga efter flyktingvågen 2015. Men nu har politiken nyktrat till. Antalet asylsökande 2017 blev det lägsta på fem år.

Både Moderaternas flyktingtak och kommentarer som Magdalena Anderssons ”sök er till ett annat land” behövs. Det är ett slags nyckel till att få många skeptiska väljare att överhuvudtaget lyssna. Frågan är nu vad den uppmärksamheten ska användas till.

I mitt arbete träffar jag många nyanlända som utbildas till buss- och lastbilschaufförer, maskin­förare, fastighetsskötare, svetsare och andra yrken. De allra flesta som får chansen tar den med ett fantastiskt driv. De vill in på arbetsmarknaden, är beredda att flytta och trivs inte med att leva på bidrag. En majoritet får jobb snart efter utbildningen.

Och de får jobb utan att tränga ut andra. Invandrarna tog inte svenskarnas arbeten, som det hette. De bidrog i stället till att svenskfödda i dag – för första gången på länge – i praktiken har full sysselsättning.

Det är om dem valet borde handla. Integration avgör ekonomisk tillväxt, reformutrymme och möjligheten att bemanna vård och omsorg under hela nästa mandat­period. Så det är bra att Socialdemokraterna talar om yrkesutbildning och arbetsmarknadens parters roll och att Moderaterna pratar om lägre löner och krav på språkkunnande. Det är relevanta och viktiga frågor för Sverige och integrationen sätter fokus på höger och vänster i stället för invandringens konflikt mellan traditionellt och post­modernt.

En annan sak att hoppas på att partierna inser är att väljarna har blivit mer sociala medier-mogna. De flesta är källkritiska, ser bakomliggande motiv och accepterar att ingen är fullkomlig. Därför borde den som vill vinna val vara mindre orolig över Twitterstormar än den undersökning om att väljarna inte tycker att politiker svarar på frågor som Svenska Dagbladet nyligen publicerade.

Det mest fundamentala i varje kampanj – samhörigheten med politikerna – riskerar att tyna bort i kölvattnet av försiktighet, rädsla för att göra fel och talepunkter. Den som lyssnar, resonerar och tänker självständigt – kort sagt, vågar visa integritet – kommer att vinna slaget om förtroendet. Det var inte det räddhågsna som gjorde Lars Leijonborg till Leijonkung, Göran Persson till Mys-Persson eller Macron och Trump till presidenter.

En sista framgångsfaktor kommer att vara självförtroende. SD är inte en röstmagnet. Den lärdomen har Anna Kinberg Batra hårdhänt fått dra. När Moderaterna under Kristersson övergav samarbetsretoriken kom väljarna tillbaka. Det går att öka med de 5 till 10 procent som krävs för att alliansen eller de rödgröna ska få egen majoritet. Men då kan man inte snegla på SD. Man måste tänka själv, tänka nytt och våga utmana.

En kraftfull politik för integration, en stark personlig integritet och tilltro till att det går att nå egen majoritet kan vara en början.

Polsk riksdag

När folkpartisten Carl Hamilton föreslår att allianspartierna ska bilda olika valförbund så att både L och KD kan vara kvar i riksdagen om de får under fyra procent i valet, så visar han hur konstig idén med partiallianser är. Till slut kommer även FI bilda valförbund, och sedan ännu mindre partier och till slut har vi precis det som valsystemet ville förhindra: en polsk riksdag av små partier där alla skriker högt för att märkas men ingen vågar ta ansvar.