Thomas Eriksson: Klarnas notering är ett fiasko för Europa

Äntligen stod prästen i predikstolen. Så börjar Selma Lagerlöfs roman om den försupne prästen Gösta Berling som till slut lyckades baxa sig upp i predikstolen.

En modern saga hade kunnat börja med att Klarna äntligen fick ringa i börsklockan. Det har varit en vinglig resa fram till noteringen och tyvärr ringde Klarna i fel klocka. Det var inte den i Stockholm, utan den på New York Stock Exchange (NYSE). Därmed blev Klarna ett i raden av europeiska bolag att noteras i USA.

Vi är inte bortskämda med riktigt stora noteringar och när de väl sker vill europeiska bolag hellre noteras i USA. Inte minst Sverige har påverkats av den trenden.

När Spotify börsintroducerades var även det i New York utan ens en parallellnotering i Stockholm. För Sverige var det en märkeshändelse, men för USA var det bara ett i raden av nya techbolag.

Dessutom blev Spotifys noteringsceremoni något av ett antiklimax när amerikanerna hissade fel flagga. Det var schweizisk och inte svensk flagg som först vajade på Wall Street den dagen. Jag minns det väl, eftersom jag var där.

Amerikanerna couldn’t care less varifrån bolagen kommer. För Europa är det däremot en ödesfråga att kunna behålla våra största och snabbast växande företag. Varför väljer då stora europeiska bolag att gå till börserna i USA?

EU:s marknadsvänliga initiativ

För att söka svar på den frågan får vi gå tillbaka ett kvartsekel i tiden. Redan då fanns en krisinsikt om att EU hade halkat efter USA.

Ett av skälen ansågs vara att EU hade en fragmenterad kapitalmarknad. Därför togs nya regelverk fram enligt en ny modell år 2001 som kom att kallas Lamfalussyprocessen. I korthet innebar den att reglerna skulle utarbetas på flera nivåer ända ner till myndighetsnivå. Det gjorde att finansmyndigheterna i medlemsländerna koordinerade sitt arbete. Det skulle skapas en stor enhetlig finansmarknad inom EU.

Därefter följde det som FI:s tidigare generaldirektör Ingrid Bonde kallade en ”bombmatta av nya regler” som bland annat MiFID och prospektdirektivet. De nya regelverken möjliggjorde att tillstånd och prospekt kunde passporteras till andra länder inom EES.

Om ett företag ville anskaffa kapital vid en börsnotering skulle det räcka att få prospektet godkänt i ett land. Samma prospekt kunde sedan användas för att locka investerare i andra länder.

Idén bakom mycket av regleringarna var alltså marknadsvänlig. Tanken var att förenkla för finansiella aktörer och investerare att kunna använda hela kapitalmarknaden i Europa.

Sedan kom finanskrisen och vände upp och ner på världen. Fokus skiftade till bland annat too-big-to-fail och investerarskydd, vilket kom till uttryck i MiFID II.

Utvecklingen vände åt fel håll

Det har på 2010-talet också funnits marknadsfientliga initiativ riktade mot börshandel inom EU. Jag syftar på EU financial transaction tax (FTT) där ett antal medlemsländer förhandlade i grupp om att införa transaktionsskatter på aktiehandel. Det genomfördes inte, men några EU-länder har infört egna transaktionsskatter.

Dessutom har den viktigaste finansmarknaden i Europa, det vill säga London, nu hamnat utanför EES-området.

Brexit innebar att finansmarknaderna återigen har blivit mer fragmenterade. Sammanfattningsvis har därför den vällovliga tanken att skapa en enhetlig kapitalmarknad i Europa skjutits i sank.

Det finns också en annan förklaring till Europas misslyckande som inte direkt har med politik att göra. Den förklaringen är snarare ett misslyckande av marknaden.

Uncle Sam brädar moder Europa

Redan för 25 år sedan var de flesta av världens största börsbolag amerikanska. Men på topp 10-listan av bolagen med högst börsvärde fanns även europeiska bolag. Royal Dutch Shell, Deutsche Telekom, Nokia, Vodafone och BP dök upp på listan vid åren kring millennieskiftet.

Nu är det snart tio år sedan som ett enda europeiskt bolag var med på den listan. Även totalt sett har marknadsvärdet på Europas börser krympt väsentligt jämfört med USA:s börser. Det gör att USA blir alltmer dominerande i globala index.

En förklaring till det är att de stora techföretagen inte skapats i Europa. Det i sin tur kan förklara att även utländska techbolag söker en notering i USA. Men det är inte bara techföretag som vill noteras där. Även Ferrari noterades först bara i New York år 2015.

Ett annat exempel är det schweiziska sportskoföretaget On som år 2021 hade sin IPO på NYSE. Det vill säga även företag som har gott om peers i Europa väljer en notering i USA.

En av Klarnas viktigaste peers är det brittiska fintechföretaget Revolut. Bolaget har nyligen i aktieförsäljningar värderats till över 700 mdr kr, det vill säga mer än Klarna.

Enligt Financial Times verkar dock även Revolut luta åt en framtida notering i USA. Den viktigaste förklaringen är förmodligen att bolagen får en högre värdering på USA-börserna.

Londonbörsens misslyckande

Londonbörsen lyckas numera inte få in prestigefyllda noteringar. För att strö salt i såren har även rykten börjat cirkulera om att Londonbörsens största bolag, AstraZeneca, skulle kunna flytta sin primära notering till New York. Just Londonbörsen brukade annars ses som en vass konkurrent till USA-börserna i början på 2000-talet.

I London listades de ryska oljebolagen Rosneft och Gazprom med GDR:s. Valet kan tyckas naturligt, eftersom några av världens största oljebolag var noterade där. I USA listades i stället ett stort antal kinesiska bolag, som trots allt fortfarande har kvar sina noteringar i USA.

Däremot var just de ryska bolagen den sämsta hästen att satsa på i racet om globala företag. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina kom de ryska bolagen följaktligen att avnoteras från Londonbörsen.

De europeiska börserna har alltså inte lyckats attrahera rätt bolag. Det går inte att skylla allt på politiker eller regelkrångel. Även europeiska börser måste ta sig i kragen så att Europa kan få noteringar av nya världsföretag framöver.

Europa behöver en ny vision

För svenska investerare spelar det stor roll att Spotify och Klarna inte är noterade i Sverige. Det är svårare att följa informationsgivningen i USA. Det kostar också mer att handla aktier i växelkursavgifter och courtage.

Borde inte bolagen själva då vilja vara en del av den svenska aktiespararkulturen och vara på den svenska börsen?

Tyvärr går det inte att hoppas att bolagens grundare ska vara patriotiska nog att notera bolagen här. I slutändan spelar det större roll var värderingen blir störst och var en IPO smäller högst. De tyngsta investerarna bestämmer och svenska privatsparares intressen trampas ner när de stora elefanterna dansar.

För att bryta den här utvecklingen krävs en ny vision om att Europa ska kunna bli en världsledande handelsplats för världsledande företag. Den visionen måste delas av politiker, näringsliv och marknadsplatser. Utan den visionen kan vi i Europa bara stå och vinka farväl till företagen som nu emigrerar till de amerikanska börserna.

Thomas Eriksson är jurist och författare med tidigare yrkeserfarenhet inom förmögenhetsförvaltning i Schweiz