Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Glöm globaliseringen

2019-02-20 18:00

Kina är en sovande jätte. Låt henne sova, för när hon vaknar kommer världen att skaka.

Då citatmaskinen Napoleon levererade sin analys för två hundra år sedan var Kina en inåtvänd dvärg. I dag skakar världen.

Sommaren 2019 är det fyrtioårsjubileum av Deng Xiaopings kapitalistiska reformer. Fyra ekonomiska zoner öppnades för investeringar, och tillväxten lyfte som en raket under 1980-talet. De kinesiska folkkommunernas bördiga mark delades ut till bönderna för privat bruk, livsmedelsproduktionen exploderade.

Äganderätt är en bra grej.

Globalisering var också en bra grej, så länge den varade. Under resten av vår livstid kan trenden vi tagit för given vändas till sin motsats.

Starka krafter konspirerar mot det fria flödet av människor, varor, kapital och idéer. Migration är inte populärt, som väljarna i välnärda regioner eftertryckligt markerat. Baksidorna av varuflödet över haven börjar också visa sig, i form av klimatpåverkan och en argare arbetarklass i utvecklade länder.

Den globaliserade kapitalmarknaden har komplikationer som skatteflykt, obalanser, finanskriser. Det fria flödet av idéer som skulle ena mänskligheten urartar i propagandakrig, stöld av intellektuell egendom, ett internet där giriga algoritmer och svettiga troll poserar som kattungar.

Trots alla dessa aber är global arbetsfördelning och öppenhet ett koncept värt att försvara. Det har lyft mänskligheten ur armod och givit oss en standard våra föräldrar bara kunde drömma om. Det är fredsbevarande i sig, genom myriader ömsesidiga beroenden.

Främsta hotet mot globaliseringen, den dynamik som avgör saken, kommer från just stormaktskonkurrensen. Perioden 1945 till 2015 var ett unikum i mänsklighetens historia, tack var den (i varje fall ur Europas perspektiv) godartade amerikanska hegemonin.

USA bombade två av världens ledande industrinationer – Tyskland och Japan – till underkastelse. USA kapprustade Sovjetunionen på knä. Därmed var alla ideologiska, geopolitiska och industriella utmanare till världens äldsta demokrati ute ur leken.

Pax Americana innebar att idén om fria marknader och människor, en lagbunden ordning, utsträcktes till hela världen, åtminstone i teorin. Drömmen peakade 1989, då en okänd statsvetare vid namn Francis Fukuyama skrev kioskvältaren Historiens slut. Berlinmurens fall syntes bekräfta den liberala demokratins triumf.

Det var en vådlig synvilla, skrattretande naiv och historielös. Tävlan om vem som ska vara högsta hönset är en historisk konstant. Varje land har en armé – sin egen eller någon annans. Varje global ordning har en supermakt i toppen, med mest ekonomiska eller militära muskler.

Tronskiftet från USA till Kina är inte givet, med tanke på diktaturens inbyggda svagheter. Inte heller är det givet att konkurrensen urartar i krigshandlingar. Vad som däremot verkar oundvikligt är en ny värld indelad i intressesfärer, med olika tekniska och politiska system.

I stället för en världsomspännande dollarcivilisation kan vi få tre separata block: ett asiatiskt centrerat kring Peking, ett amerikanskt centrerat kring Washington och ett europeiskt centrerat kring Bryssel. Konfliktrisken kommer att vara störst i Asien, där de sociala omvälvningarna och geopolitiska spänningarna liknar Europas före första världskriget.

Vilken är lilla EU:s roll i denna världsordning och lilla Sveriges roll i detta EU? Se där en fråga som kanske är viktigare än Rut-avdraget.

Niklas Ekdal

Fler krönikor av Niklas Ekdal

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet