Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Ratar gamla Ratos

2019-05-15 18:00

Ratos har haft åtta bedrövliga år. Nu ska Jonas Wiström bygga ett nytt investmentbolag.

En dryg halvmiljard fick han för det lilla barockpalatset i bäckfallssten med utsikt mot Slottet och Riksdagshuset.

– Det går ju knappt att få soporna hämtade längre, suckar Ratos vd Jonas Wiström ute på balkongen.

Balkongen har utsikt över Strömmen. Wiström håller ena handen på räcket och kisar mot solen.

Han tror att han har gjort en bra affär.

Efter åttio år på huvudstadens kanske bästa adress, Drottninggatan 2, granne med statsministerns bostad och Rosenbad, har Ratos sålt Adelswärdska huset.

I helt rätt tidpunkt, tror Jonas Wiström.

– Det blir nya säkerhetskrav hela tiden. Man kan ju fundera på vad fastigheten egentligen är värd om den blir mer och mer inskränkt.

Det där med värden har annars inte gått Ratos väg de senaste åren. Ända sedan 2011 har investerare ratat det klassiska förvärvskonglomeratet. Aktiekursen minskade från 130 kronor till bottennoteringen 18 kronor per aktie i mars i år.

Plötsligt blev Adelswärdska huset inte bara ett kontor; med ett börsvärde på bara 8 miljarder kronor blev det en allt viktigare tillgång. Symboliskt i sig.

Symboliskt blev också beslutet att sälja byggnaden. För nu ska Ratos bli ett annat slags företag.

– Vi har drivit Ratos som ett private equity-bolag. Det ska vi inte göra längre.

I stället för att hela tiden avyttra bolag ska Jonas Wiströms Ratos bli ett brett förvärvskonglomerat, kanske lite mer som Lifco, Latour eller Volati.

Jonas Wiström väljer själv att jämföra med ett amerikanskt företag.

– I Sverige … ja, jag vet inte om det finns någon förlaga här. Men jag har själv tittat en del på Danaher, i USA. De bygger upp självständiga bolag i sektorer de känner till. Ratos har ju varit i många olika sektorer. Jag vill inte säga att det har varit fel, men det har ju varit opportunistiskt. Liksom, här är ett bra företag, vi köper det. Det är nog viktigt att kunna en bransch och människor i branschen.

Har ni valt sektorerna utifrån vad ni har kunskap om?

– Ja.

Är inte det riskabelt? Det är ju inte alltid man råkar kunna det som är framtiden?

– Nä. Vem kan det? Men även ett bolag som verkar i en svag bransch kan alltid göra bättre. Vi är ju här för att tjäna pengar åt våra aktieägare och det är en balans mellan det som alla tror är bra – och därför är dyrt – och det som är mindre attraktivt – och lite billigare. Ett välskött bolag i en osexig bransch är inte så dumt.

Hur skulle du vilja sammanfatta det som har hänt med Ratos sedan 2011?

– Det är jävligt lätt att komma efteråt och tycka, men det var många saker samverkade: Ratos hade en hög värdering, hög direktavkastning. Eftersom vi fungerade som ett pe-bolag kunde vi skuldsätta bolagen hårt men det kom ju ingen utdelning från bolagen, så för att skapa utdelning till Ratos aktieägare var man tvungen att sälja bolag och köpa nya bolag. Det har resulterat i att man sålt bra bolag och behållit sämre bolag. Det har funnits ett tryck att behålla utdelningen.

Den ägarklan som står bakom Ratos – familjen Söderberg – är inte särskilt känd numera. Men en gång ingick den i den grupp av svenska företagare som kallades De femton familjerna efter kommunistledaren CH Hermanssons kartläggning på 1960-talet. Hermansson sköt in sig på de femton familjernas dominerande makt i det svenska näringslivet, ett gäng med, givetvis, familjen Wallenberg i spetsen.

År 1960 bildades Ragnar Söderbergs stiftelse och Torsten Söderbergs stiftelse. Därmed skapades en stabil ägarstruktur i familjeföretaget Ratos, liksom möjligheter att genom donationer gynna angelägna landsgagneliga ändamål. Bröderna tillsköt ett mycket stort kapital till stiftelserna i form av Ratosaktier.

De söderbergska stiftelserna är bland landets största finansiärer av forskning inom områdena ekonomi, medicin och rättsvetenskap.

I början av 2000-talet gjorde Ratos dåvarande vd Arne Karlsson ett antal mycket lönsamma företagsaffärer som bäddade för en god ekonomisk utveckling och stigande aktiekurs några år framåt.

Men sedan kom några bibliskt magra år. Företaget bytte vd tre gånger på tre år, styrelseordförande två gånger, sänkte utdelningen kraftigt och förlorade en del av det egna kapitalet.

Till sist blev det Jonas Wiström som fick kliva ner från ordförandeposten och bli vd.

Hans nya Ratos är betydligt mindre än det gamla. Endast 20 personer jobbar här nu. Jonas Wiström berättar att han brukade springa omkring i sitt barockpalats och leta efter folk. Nu har han samlat alla i ett öppet kontorslandskap på en våning.

– Vi vill inte vara för många. Är man för många går det långsammare. Vi får aldrig glömma att det stora arbetet görs ute i bolagen. Och vi måste vara bättre på att utveckla bolagen. Vi har varit för transaktionsorienterade, vi har haft mycket duktiga bankers, mycket duktiga konsulter. Nu behöver vi ha människor som är bra på att få människor att växa.

Vad har ni för edge som gör att ni kan avkasta mer än en tradig indexfond?

– Ratos är något för den långsiktige investeraren. Vi har en långsiktig stabil ägare och personerna bakom är entreprenörer. Vi kombinerar det bästa från private equity och investmentbolagen. Men det viktigaste vi kan göra är att se till att vi får de bästa personerna i ledningen på bolagen, och inte köra bolagen från baksätet.

Varför ska man stoppa in pengar i Ratos nu?

– Vi har ett positivt momentum i flera av våra bolag, men ja, jag kan bara säga att jag investerat alla mina pengar i Ratosaktier.

Vilka mått tittar du helst på inför en investering?

– Jag gillar historiska siffror. Jag gillar bolag som har varit med om en lågkonjunktur. I en orkan kan ju även kalkoner flyga, som man säger i USA. Vi tittar på ebit, kassaflöden ljuger aldrig. Kassaflöden hänger också ihop med hur kapitalintensiv verksamheten är.

Aibel är ett stort innehav. Hur ser du på oljebranschen egentligen?

– Jag gör som en politiker och svarar på en annan fråga. Aibel är ju ett väldigt välskött bolag. Många säger att det var Ratos största misstag att köpa företaget, men det hade jag också kunnat göra vid den tiden. Då, runt 2012, sades det att norsk offshore var grejen. Statoils vd sa att det behövdes 13 000 ingenjörer, ett och ett halvt år senare var det arbetslöshet.

Så du tror på Aibel?

– Jag har varit med så länge att jag har sett att det här med strategier kan förändras snabbt. Det nya tar längre tid än man tror att slå igenom. Det gamla håller i sig lite längre än man tror. I mitt förra företag, ÅF, var alla övertygade om att power generation, alltså kraftproduktion, skulle bli stort. Det skulle byggas lika mycket i Ryssland på fem år som i Norden på 100 år, och i andra tillväxtekonomier också, så vi satsade som sjutton på det. Det är svårt att sia om framtiden. Men visst, det finns trender som jag tror styr världen. Urbanisering, hållbara lösningar och digitalisering – allt är här för att stanna.

Men tillbaka till oljebranschen då?

– På längre sikt är det ingen tvekan om att fossila bränslen kommer att förlora terräng, så Aibels framtid handlar mycket om att göra andra saker. Offshorevind är väldigt stark nu, och vindkraften har utvecklats ganska mycket i det tysta. Men jag tror också att oljan är en sån där gammal grej som kommer att hänga kvar längre än man tror.

De analytiker och bedömare som följer Ratos verkar inte jätteimponerade av bolagsportföljen. Andra pekar på att det finns uppenbara övervärden utöver bokfört värde i flera större innehav.

När Jonas Wiström sålde Adelswärdska huset plockade han fram just ett sådant övervärde; före försäljningen på 550 miljoner konor var den bokförd till 56 miljoner kronor.

Det pris som köparen betalade – 178 000 kronor per kvadratmeter, enligt tidningen Fastighetsvärldens uträkning – var dessutom det högsta någonsin i Sverige.

Det får räknas som en bra start för det nya Ratos.

Johan Anderberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom