Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Rustningskonjunktur och illiberala läror

2019-07-05 14:58
Skandinaviskas chef Oscar Rydbeck. Foto: Wikipedia

Cash is king! Så brukar det heta efter varje stor finanskris, men det fanns större anledning än vanligt år 1932 då hela Stockholmsbörsen realt var nedvärderad 85 procent jämfört med förkrigsnivån. Kreugerföretagen, som inte var med i börsindex, hade efter kraschen minskat i värde med 97-98 procent. Alla emissioner och turer i dessa aktier och värdepapper är ännu inte utredda.

Självklart bjöds svenska tillgångar ut till vrakpris, inte bara Kreugers.

Många familjeförmögenheter var utplånade. En del ägarfamiljer i andra eller tredje generationen som Johnson (Nordstjernan) , Broström (Tirfing), Göransson (Sandviken) och Kempe (Modo) hade visserligen överlevt. En del av de nya uppstickarna som Wingquist (SKF och Bofors), Dalén (Aga) och Wenner-Gren (Electrolux) var till och med nyrika. Men blågul kapitalism var väldigt uttunnad.

Mäktigast i den lilla krets som fortfarande kunde få fram ”cash” och hade förtroende på internationella marknaden var bankir- och riskkapitalfamiljen Wallenberg. 

Resultatet av konkursförvaltningen blev att Kreugers tändsticksmonopol i stort sett slogs sönder. Wallenbergarna tog hand om det kvarvarande Tändsticksbolaget, stärkte sitt ägande i SKF och Stora Kopparberg samt blev liten ägare i LM Ericsson bredvid IT&T, dit Kreuger sålt sina aktier. Amerikanerna fick nämligen inte utöva sitt ägande.

Handelsbankssfären tog en annan minoritet i LM Ericsson och kontroll över SCA medan Skandinaviska Kredit höll greppet om Hufvudstaden och fick lösa in Boliden på en auktion. 

Gamle häradshövdingen Marcus Wallenberg gick ut som den starkaste efter sin aktiva epok. Sex av landets tio största företag (Tändsticksbolaget, SKF, Asea, Stora Kopparberg och Separator) tillhörde nu hans revir trots att han själv inte ens trott på stora företag och stora strukturaffärer. I en omtumlande tid blev det mer försiktighet än djärvhet som betalade sig.

Internationellt var Kreugerkraschen en stor sak, de största förlusterna hade ju drabbat amerikanska sparare. Världens större tidningar skickade sina stjärnreportrar till Stockholm för att bevaka finanskraschen och vad de rapporterade hem var inte alltid underbyggt. Att deras artiklar återanvändes översatta i de svenska tidningar blev brickor i olika spel. Oscar Rydbeck, ordförande i Kreuger & Toll, bidrog till paniken genom ett försök att rentvå sig själv med en artikel i Veckojournalen om Kreugers kriminella sidor. Finansmannen var borta, så vreden och hatet riktades mot dem som stått honom närmast. 

Tvivelaktiga rättegångar skulle drivas mot såväl Skandinavbankens ordförande Oscar Rydbeck och vice ordförande Carl Juhlin-Dannfelt som byggkompanjonen Paul Toll, brodern Torsten Kreuger och olika Kreugerdirektörer. 

Rydbeck, en av landets mest betrodda bankmän, fick efter fängelsestraff sluta sina dagar som vanlig försäkringssäljare, berövad sin förmögenhet och det mesta av sina pensioner. Kreugerbrodern behandlades så hårt att han i vredesmod både sökte stöd hos de tyska nazisterna och senare, efter att ha återvunnit en del av sin förmögenhet, skulle ägna sig åt att bekämpa det banketablissemang som nu bildades, något som genererade en omfattande litteratur om Ivar Kreuger. Konspirationsteorierna utvecklades och levde vidare. 

En kommission fick snabbt ansvaret för att trassla ut Kreugeraffärerna. I den arbetsgruppen satt generaldirektören Torsten Nothin, professor Martin Fehr, bankdirektör Ernfrid Browaldh, direktör Björn Prytz (SKF), advokat Hugo Stenbeck och bankdirektör Jacob Wallenberg. Knappast någon partisk sammansättning.

Aktierna ur konkursboet spriddes på olika banker som säkerhet för olika lån. Kreugerskulderna kunde stå kvar som utlåning och inte som nödlidande fordringar. Värden fick med Bankinspektionens goda minne skrivas ned långsamt, men varje år, över resultaträkningarna. Bankerna försökte också successivt portionera ut de pantsatta aktierna och obligationerna på marknaden, så att den inte kollapsade under säljtrycket. Helt värdelösa skulle därför med tiden bara bli de lån som lämnats mot pant av enbart Kreuger & Tolls aktier och ”participating debentures”.

Skandinavbanken hade visserligen ett väldigt utlåningsöverskott, men en komplicerad process av olika rättsuppgörelser ledde till att man kunde styra bort från konkurs. Tiden läkte alla sår.

Som efter andra senare kriser, styrdes ruljangsen av skrämda och nervösa bankmän.

Även politiken förändrades av Kreugerkraschen. Statsminister Ekman tvingades avgå efter en skandal om partistöd från Kreuger. Troligen handlade det om stöd som även högerpartiet fått tidigare, men media krävde sina offerlamm. Ekman hade bland annat varit politikern bakom den stora svenska skolreform som breddat utbildningen kraftigt.

Redan under Ekmans tid fanns mycket av det som kännetecknar det moderna Sverige. Svenskarna hade ju en fungerande demokrati med en röst för varje medborgare och regeringen bildades av de partier som kunde skrapa ihop majoritet i riksdagen, precis som i dag. Domstolsväsendet garanterade rättvis behandling och äganderätt. Ekonomin sköttes av ett stort antal företagare som verkade i konkurrens, några så stora att de till och med blivit världsledande. 

Under 85 år hade nu detta samhälle med allt starkare demokratiska och marknadsekonomiska institutioner ökat produktionen i Sverige niofalt, och räknar man med många fler munnar att mätta hade svensken i genomsnitt fått närmare fem gånger så mycket att röra sig med. 

För första gången rymde landet en större medelklass som handlade i varuhus, förvarade maten i kylskåp, använde dammsugare och talade i telefon. Några hade till och med bil. På landet hade bönderna befriats från det tunga bärandet av vatten när elektriciteten drogs in.

I valet 1928 hade Socialdemokraterna fått ett oväntat bakslag, trots att drygt 67 procent av de röstberättigade deltog. Väljarna gillade inte radikaliseringen. En del av utbrytarna återvände till socialdemokratin från Kihlbom-kommunisterna, formellt under Moskva. Högerpartiet talade om bolsjevismen och det fanns också en S-motion i riksdagen om arvskatt som skrämde upp opinionen. 

Inte bara högerkrafter drömde diktaturers välsignelser. Men särskilt många extremister var det inte. Troligen var socialdemokratisk omsvängning mot liberalare idéer orsak till att kommunism och nazism fick svagare ställning i Sverige än i praktiskt taget alla andra länder nära Sovjet och Tyskland. Att det parti som hade flest nazivänliga väljare, Bondeförbundet, gjorde ”kohandel” med delvis kommunistvänliga socialdemokratin, gjorde att jordbrukssprotektionism kunde bytas mot reglerade arbetsförhållanden för lantarbetare. Sverige blev mer korporativt men ändå mindre mottagligt för planekonomi och ”starka ledare” i den situation som rådde i Europa.

Hundratusentals arbetslösa skapa lönetryck nedåt och oro på arbetsmarknaden, inte bara bland lantarbetare. En lokal konflikt i Graningeverken ledde i maj 1931 till sammanstötning mellan arbetare och militär där flera arbetare fick sätta livet till. Under valåret 1932 förekom större strejker inom metall- och verkstadsindustrin samt vid pappersbruken och massafabrikerna.

Jordbrukarna hade minskat i antal men var fortfarande fler än en tredjedel av alla arbetande. Produktivitetsutvecklingen i jordbruket var svag, förädlingen dröjde sig kvar på 1800-talsnivån.

När nu allt fler fick arbete i industri och allt fler jordbrukare rationaliserades bort tappade bönderna sin hegemoni i politiken till arbetarna. Sverige blev under några år det första land i världen där arbetarrörelsen fredligt tog det politiska inflytandet, en makt som de i stort sett skulle behålla i 44 år.

Den stora omvälvande kraften i ekonomin hade varit exportindustrin. Hårdvalutepolitiken tvingade industrin att rationalisera eller dö. Produktivitetsvinsterna blev mycket stora över tiden. Exportindustrin drog i sin tur med sig tjänstesektorer som kredit, handel och transport och vissa underleverantörer kunde också hänga på. 

Den nya socialdemokratiska ekonomiska politiken i Sverige fick en ingrediens av fördelning. Jordbrukarna skulle bli rikare genom att få ta bättre betalt från andra grupper i samhället. De arbetslösa skulle sättas i arbete med hjälp av pengar som taxerades ut från de bättre ställda.

Insatserna över statsbudgeten var emellertid med senare måttstockar mycket beskedliga, bara några procent av BNP. Huvudpoängen med de nya nationalekonomiska teorierna var inte heller överföringarna utan de ”multiplikatoreffekter” som spridningen av resurser skapade i läget då stora delar av befolkningen inte är sysselsatta med något produktivt. De arbetslösa kunde ju bygga vägar, flygplatser, hamnar och annat som förbättrade ekonomins effektivitet, och den jordbrukare som fick bättre intäkter kunde använda vinsterna till att mekanisera. Deras nya efterfrågan på produkter och tjänster satte sedan fart på andra delar av ekonomin. 

 

Trots att ekonomin blev mer hemmamarknadsberoende kunde ändå exporten öka. Det gällde framför allt råvarorna och halvfabrikaten som klarade de starka protektionistiska strömningarna bäst. Pappersmassa såldes till expanderande tidningsmarknader, papper och papp för växande förpackningsindustri, konstsilkemassa för textilindustri. Malm, järn och stål gick till utländsk rustningsindustri.

Efter guldmyntfotens avskaffande 1931 var kronan mjuk. Politikerna ville ha låg låneränta, vilket stoppade den självständiga Riksbankens värnande om valutan. I stället började man använda andra regleringar som priskontroll, kontroll av byggandet, av nyanläggningsverksamhet, hyreskontroll och statliga hyresbidrag. 

Den fortsatta internationella krisen kylde, ungefär som globaliseringen i vår tid, ned den överhettning som den sortens politik riskerade att föra med sig. Den nya ekonomiska politiken kunde alltså förbättra inte bara läget för de mest utsatta grupperna, utan också medverka till att hela kakan fortsatte att växa. Socialdemokratin blev i fortsättningen anhängare av svag valuta.

Finanspolitik fanns knappast ännu, den skulle komma under krigsåren då politikerna och allmänheten skulle vänja sig vid större skatteuttag, omfördelningar och transfereringar i ekonomin. 

De främsta insatserna gjordes inom bostadsbyggande. Byggandet fördubblades i tätorter. De sociala reformerna vände sig bara till vissa grupper efter behovsprövning, och inkomstöverföringarna från det offentliga till hushållen ökade under årtiondet bara med 3 procentenheter till omkring 5 procent av BNP.

Att inkomsterna vid den här tiden var mycket ojämnare än man kanske föreställer sig i dag berodde på att bara några få näringslivssektorer ännu orkade bära höga löner. Men det ändrade sig successivt när vagnmakare blev bilreparatörer och byskräddare blev konfektionsarbetare.

Utvandrarepoken var slut. Det berodde på den amerikanska krisen men också på utvecklingen hemma. Nu hade definitivt det lilla jordbrukslandet i norr kommit ikapp. Sverige framstod som en modern industrination. Svenska företag var ledande på en rad områden.

***

I Tyskland visade utvecklingen hur snabbt och långt Adolf Hitler var beredd att gå för att nå sina mål. Riksdagsbrand, utrensningar i det egna partiet, mord på meningsmotståndare, utrotningsläger och militära invasioner kom slag i slag när han erövrat posten som rikspresident – i praktiken blev han diktator.

En andraplanspolitiker blev till ett beundrat geni och en vicekorpral till en stor härförare när extrema våldshandlingar gång på gång gav utdelning. Hat och personlig känslokyla förväxlades med unika ledarkvaliteter. 

Revanschens och erövrandets logik framstod som allt rimligare för allt fler när den effektivt trumpetades ut via tidningar och den nya radion. Det gick till och med att försöka utrota judar och romer i ambitionen att förädla den ariska rasen, även om man inte talade så högt om detta ännu. Lågutbildade människor hade mindre bildning att sätta emot propagandan och villfarelserna, kvinnorna stödde till och med Hitler mer än vad männen gjorde.

Framför allt var det en väldig offentlig satsning på rustningsindustri och infrastruktur som gav Adolf Hitler och hans nazister så hög status i tyskarnas ögon. Efter fem-sex år rådde full sysselsättning. Hitler engagerade sig till exempel genast och entusiastiskt i Autobahnprojektet som börjat långsamt på 1920-talet. Uppemot 400 000 tyskar arbetade snart i detta nazistiska propagandaprojekt, direkt och indirekt. För övrig ekonomi och militär fick inte bilvägarna så stor betydelse, där vägde rustningen och järnvägarna tyngre. Personbilens tid hade inte kommit även om nazisterna hjälpte till att lansera folkbilen Volkswagen.

Men hjulen i ekonomin började snurra på det sätt som den brittiske ekonomen John Maynard Keynes förespråkade. Det var bättre att hålla sysselsättningen uppe i krisen med statliga insatser än att låta marknadernas krisspiral fortsätta nedåt. Nazisterna gjorde den största keynesianska insatsen av alla, men hade helt andra bevekelsegrunder än konjunkturpolitik. Det handlade om att rusta Tyskland för en expansion österut.

Europa gick mot krig även om de flesta hade svårt att ta till sig den obevekliga logiken i Hitlers politik.

I USA lanserade den nye demokratiske presidenten Franklin D Roosevelt The New Deal i ett läge då demokratiska partiet fortfarande hade sin bas i sydstaterna, men han fick stöd av den liberala falangen i republikanerna och med tiden ökat motstånd från den konservativa falangen i sitt eget parti. Programmen som pågick i mer än tre år och hjälpte till att bryta den djupa depressionen började med federalt stöd till jordbruket, industrin, bankerna och järnvägsföretagen för att få hjulen att rulla och fortsatte med tiden in i fackföreningsfrågor, sociala program, lagstadgade arbetstider, minimilöner, med mera. 

Det var framför allt den senare delen av programmet och statens roll som i fortsättningen gav ordet ”liberal” en vänsterprägel i den amerikanska politiska debatten.

Krisen slog olika hårt i Europa. Storbritannien och de skandinaviska länderna, som lämnat guldmyntfoten, fick lättare med krishanteringen. 

I Sovjet ville Stalin och hans ”stalinister” med alla medel snabbt göra det nya Sovjet till en stormakt i såväl jordbruk som industri, med statligt dirigerad stordrift. Man genomförde en massiv jordbrukskollektivisering under nästan totalt motstånd. Det blev massvält, precis som ett decennium tidigare, när mat inte kom fram till stadsbefolkningarna och uppstudsiga jordbrukare dödades eller deporterades. Att den lilla kärnan i kommunistpartiet lyckades underkuva en stor majoritet av befolkningen visar hur hängivna de var sin rätlinjiga och vetenskapliga revolution. Mot slutet av 1930-talet slavade flera miljoner lägerfångar med stora projekt som kanaler, broar eller nya städer i närheten av avlägsna gruvor. Hundratusentals människor dog i förtid medan hanteringen pågick. Allt för framtiden.

Den andra femårsplanen 1933 väckte stor beundran bland vänsterintellektuella i omvärlden, när Sovjetunionen började tillverka traktorer, lastbilar, fartyg och stridsvagnar. Man talade om det tydliga och viljestarka ungefär som en del talar om Kina i dag. En ny industriell och militär stormakt var möjlig att kommenderas fram precis som i Tyskland, eftersom teknik kunde kopieras utifrån. Förhållandena i industrin var hårda. Ingen fick byta arbetsplats, frånvaro kunde ge fängelse. Trots allt fick ryssarna vara med om några år av relativt lugn.

Några år före kriget tunnade den paranoida Stalinregimen med en utrensningsvåg ut all kompetens och erfarenhet, så väl i krigsmakten som i det civila samhället. Därför gjorde Stalin en uppgörelse med Hitler eftersom Sovjet helt enkelt inte var moget för ”den stora styrkemätningen”. ”Starka ledare” har en märklig instinkt att lita på varandra.

I Italien fortsatte diktatorn Mussolini att tala om en ljus ekonomisk framtid, korporativismen och diktaturen skärptes steg för steg. Och den italienska fascismen inspirerade andra, inte bara Hitler utan också spanske generalen Franco. Intrycket är att Italien drabbades hårdare av efterkrigsdepressionen än de flesta.

***

Redan tidigt tvingades svenska regeringen förhandla med planekonomierna i Tyskland och Sovjet om handel. De protektionistiska strömningarna i världen var så starka att storföretagarna började tala om att ”internationalismens epok var slut”. 

SKF valde att sälja aktiemajoriteten i sitt brittiska dotterbolag på Londonbörsen 1936. Under kriget tog de olika regeringarna kontroll över alla företag inom sina gränser. Nästan all ekonomisk aktivitet reglerades. För det storföretagsdominerade Sverige var detta problematiskt. Företagen behövde de internationella marknaderna för att kunna expandera.

Kanske var det pressen utifrån som medverkade till att Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen kunde starta studiegrupper för att komma till rätta med den ständiga och energidödande oron på arbetsmarknaden. De fanns i delar av arbetarrörelsens drömmar om ”social ingenjörskonst” som inte var svårförenliga med taylorismens idéer. 

Därför blev det svenska Saltsjöbadsavtalet 1938 en världsnyhet. Ett litet lands arbetare och företagsägare enades om att med vetenskapliga metoder rationalisera företagen och med tidsstudier fastställa hur frukterna av denna rationalisering skulle delas. ”Den svenska modellen” fick korporativa drag i en korporativ tid men skulle visa sig bli ett formidabelt verktyg under några decennier. 

Storföretagen och de fackliga organisationerna anammade tidmätningsmodellerna från USA som redan introducerats i företag som SKF. Att rättvisa ”ackord” var grunden för lönesättningen bäddade för en stark löneutveckling för industriarbetarna.

Svensk ekonomi förblev förvånansvärt stabil när det nya världskriget väl startat 1939. Produktionen föll en tiondel till en början men repade sig därefter. Industrin gick till och med ut ur krigsåren med större produktion än före, något som bara USA, Schweiz och några länder i Latinamerika kunde visa upp.

Den lugna ekonomiska utvecklingen bäddade för att Sverige, precis som Schweiz, kunde stå utanför kriget. Det bedömdes svårare att invadera ett land där så få väljare hade sympatier för den tyska politiken. En svensk samlingsregering försökte manövrera mellan tyskarna och de allierade under kriget efter en doktrin där man skulle utgå från egna intressen. Ingalunda heroiskt, men alternativet att bli invaderad som grannländerna låg inte i någon annans intressen än Tysklands.

Att åren 1933 till 1940 trots allt blev en bra börsperiod är kanske inte så mycket att orda om. En uppgång av börsindex med 19 procent och motsvarande förbättring av avkastningsindex med 76 procent ska ju ställas i relation till de katastrofala aktiekurserna efter Kreugerkraschen. Men i index är ju inbakat något så katastrofalt som ett nytt utbrott av världskrig.

Oron var förstås stor för vad som kunde hända om Europa blev nazistiskt. Affärsvärlden citerar ur tyska nyårsbetraktelser i början av 1941 om de framtida formerna för utrikeshandel och betalningar i ett sådant Europa. Tyskarna var väldigt segervissa.

”Vid ett årsmöte i Hamburg med föreningen Ein ehrbarer Kaufmann talades om att Hamburg skall uppbyggas till Mellaneuropas centralhamn och skall bli den naturliga omlastningsplatsen för hela Östersjöområdet. I den svenska dagspressen observeras ganska iögonenfallande annonspropaganda för tyska viner och italienska dragspel. Sådant är lättare att köpa än kol och koks. Tyskland inkl. ockupationsområden beräknas nu ha en stålproduktionskapacitet av 41 mill. ton.”

”Våren 1940 väckte det uppmärksamhet att Tyskland avtalade om betydande leveranser av vissa tyska varor till Sydamerika att äga rum omkring okt. 1940. Detta ansågs visa att Tyskland säkert väntade uppnå slutsegern före nämnda tidpunkt. Det uppgives att de tyska säljarna för att fullgöra leveransskyldigheten måste söka uppköpa motsvarande varor i USA och därifrån skeppa dem till Sydamerika.”

Det är svårt att så här långt efter, med historiens facit på hand, inse att så mycket under 1940 och 1941 talade för en snabb tysk slutseger. l

Ronald Fagerfjäll

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom