Segerfanfar för Jimmie Åkesson

Har ni bunkrat upp för en antifascistisk sommar? Vuvuzelor, bongotrummor, harskramlor och visselpipor?

För det är väl rimligt att räkna med att Sverige­demokraterna, nu när de har vittring, inte tänker ta någon semester. De lär dra runt i landet, sommaren igenom, och fresta polisens övertidskonton, semesterfirares tålamod och, av och till, allmän anständighet. Högkonjunktur, alltså, även för demokratins riddare som kommit fram till att det bästa sättet att bemöta Sverige­demokraterna är att stoppa fingrarna i öronen och föra så mycket oväsen som möjligt.

Gör man det tillräckligt länge, försvinner nog partiet. Kanske hjälper det om man blundar också.

Visst är det omdömeslöst att låna sin röst till ett parti med nazistiska rötter – för det har Sverigedemokraterna – hur lismande och formlösa de andra partierna än är. Men trots det kan bara en prakthycklare missa att protesterna mot Sverigedemokraterna vid det här laget främst är en fråga om bekvämlighet. Det är praktiskt att använda Sverigedemokraterna, för att lyfta fram sin egen förträfflighet och känna makt i mobbgemenskap. Det är behändigt, för man slipper alla frågor som är aningen för svåra för att kunna besvaras med ett tut i vuvuzelan.

Dagens Nyheters Jonas Thente var i de här regionerna och rekognoserade häromveckan. Det handlade inte direkt om Sverigedemokraterna, utan om ”näthatarna”, men parallellerna är många. Thente satte in ”näthatarnas” beteende i ett sammanhang. Det sammanhanget består av en röststark kulturvänstrig offentlighetsklass, rik på socialt kapital, som föraktar en marginaliserad och maktlös underklass av halvt illitterata vita män. De är ”bortsorterade”. Deras hat växer i den sura myllan.

En väl sammanhållen drevkedja av kultur­skribenter gav sig genast ut för att tvinga in Thente i ett suspekt hörn av antifeminism och protonazism. Det här var inte en diskussion som skulle föras. Att sätta ”näthatarna” i ett sammanhang, kräver att den kulturella vänsterns enkla världsbild synas. Det går inte för sig.

Precis på samma sätt är det ordnat vad gäller Sverigedemokraterna. Intresset för själva partiet, som en motpol till den egna godheten, är gränslöst. Men intresset för partiets potentiella väljare – kanske upp emot 600 000 personer, att döma av EU-valet – är obefintligt. Det är som om de inte fanns, trots att de är orsaken till hela uppståndelsen.

Sverigedemokraternas potentiella väljare är inte alla underklass, men det är fullt möjligt att ha en hyfsad inkomst och ändå känna sig bortsorterad och främmande. Och den överenskomna metoden att föraktfullt ignorera de här människorna, att i stället lägga all energi vid den okomplicerade fixeringen vid själva partiet Sverigedemokraterna, gör med säkerhet att de blir fler.

Det blev de i förr­förra veckan. Då enades ”alla” om att Sverigedemokraternas affischkampanj mot tiggeri var skandalös. Allt handlade om partiet. Ingen ägnade en rad åt kampanjens målgrupp, den betydande majoritet av väljarkåren som anser att tiggeri är obehagligt, bör hållas borta från gatorna och mötas med sociala insatser. En majoritet som de övriga partierna ignorerat, eftersom ingen vill utmana den röststarka offentlighetsklass som slagit fast att varje försök att stävja tiggeri är ett ”angrepp på fattiga”. Det finns vaga idéer om att det är nyttigt för svensk medelklass att se fattigdom på nära håll.

Det är precis den sortens feghet som Sverige­demokraterna drar nytta av. De har gjort det systematiskt i snart tio år. Och de växer. Och växer. Man måste nog vara doktor i postmarxistisk kulturanalys, eller dåre, för att tro att man bäst sätter stopp för det genom att stå på torget och blåsa i en plasttrumpet.