Å vilket härligt teletrassel!

Stora företagsaffärer är näringslivets sätt att tilllämpa djungelns lag, den att äta eller ätas. Ta, till exempel, vårt bankväsende. Det har – beroende på hur man räknar – vuxit fram genom åtminstone ett femtiotal stora fusioner. Verkstadsindustrin, byggbranschen, fastighetssvängen, skogsnäringen – Valör kommer vid närmare eftertanke inte på någon livskraftig näring, där de ledande företagen inte byggts upp genom mer eller mindre framsynta sammanslagningar. Utvecklingen går inte att hindra.

Av det skälet finns det ingen anledning till indignation om nu Telia och/eller näringsdepartementet lyckas i förhandlingar med något eller samtliga av våra icke-sovjetiska grannländer. Och det finns gott om andra skäl att önska att en fusion mellan så många nordiska telegiganter som möjligt blir verklighet.

För det första: Några år efter en fusion är det i princip omöjligt att avgöra hur vart och ett av de fusionerade bolagen går. Valör har många gånger intervjuat företagsledare för att få tag i relevanta efterkalkyler. Men fortfarande, trettiosex år efter Signaturens debut inom ekonomijournalistiken, lyser de med sin frånvaro. »Vi gör inte den typen av uppföljningar«, konstaterar företagsledarna och fortsätter i regel: »På grund av vår nuvarande marknadsposition och de möjligheter vi numera har att delta i stora upphandlingar är det är ju alldeles uppenbart att fusionen är en succé.«

Det här är särskilt viktigt för Telia och näringsdepartementet. Telia marknadsfördes av sina rådgivare som »det ledande bolaget på världens ledande telemarknad«. Någon investerare, kanske flera, kan ha gått på det. Valör tycker att det finns tillräckligt många tecken på motsatsen för att avfärda uppfattningen, men tänk om alla inte uppfattat dem än? Bäst att de inte får visshet. Följden skulle bara bli en ny uppslitande svekdebatt i stil med den som bröt ut när Telia-aktien inte blev någon börsvinnare. Signaturen är inte säker på att näringsdepartementet skulle klara det. Månn’ enklare att drunkna i en flod av intranordiska samtalsdebiteringar än att möta de bittra investerarnas sting och pikar, kan tyckas.

För det andra: En fusion skulle sannolikt skapa många nya arbetstillfällen. Visserligen talas det mycket om synergieffekter och rationaliseringspotential i samband med fusioner. Ett »Nordic Telecom« skulle självklart inte vara något undantag. I regel är det två typer av medarbetare som företagen blir av med i samband med företagsaffärer: De mest kompetenta – som ändå skulle sluta förr eller senare – och de som ändå snart skulle trilla av pinn’.

Tänk i stället på alla politiska lobbyister som skulle behövas för att få ett »Nordic Telecom« att rulla, om inte smidigt så över huvud taget, när starka intressenter ska samäga en jätteorganisation. Dundrandet under Telia-Telenor-striden om mobilrörelsens geografiska hemvist skulle vara som en fuktskadad förladdning i sammanhanget. Vilken mångfald av samnordiska sysselsättningsråd, östersjöparlamentariska överkuckun och treriksrösande klokskapare kommer inte att bli följden av sammanslagningen.

För det tredje: Managementkonsulter och investmentbankirer har det tufft just nu. Det skulle vara en väldigt, väldigt snygg gest att ge dem några feta uppdrag så här inför halvårsbokslutet. Många rådgivarfirmor halkade snett i kapacitetsplaneringen under det extremt starka år 2000 och sitter nu med kontoren fulla av undersysselsatta tjugo-nånting-åringar med knivskarpa hjärnor, som bara väntar på att få snurra i gång. Alternativet är att de får sparken, och vad skulle inte det betyda för marknaderna för exklusivt boende i London och New York?

Slutligen: Näringsdepartementet har under de senaste åren fått utstå mycken spott och spe för sitt sätt att sköta såväl Telia som övriga delar av sin verksamhet. Nordiska samarbeten har dessutom dåligt rykte. Vore det inte både rimligt och behjärtansvärt att ge alla inblandade en chans att verkligen få bevisa sin förmåga till dynamiskt statligt ägande och nordiskt samförstånd?