Alliansens sista strid

Den 24 maj klockan 09:30, ungefär samtidigt som den här tidningen delas ut, kan den slutliga spiken ha satts i kistan för den borgerliga alliansens ekonomisk-politiska valstrategi. Då presenteras nämligen den senaste arbetsmarknadsundersökningen av SCB. Det troliga scenariot är att den kommer att visa på en ordentlig uppgång i sysselsättningen. Detta efter en vår med den kraftigaste vändningen på arbetsmarknaden sedan 1998?1999.

Skälet till att vändningen ännu inte fått så mycket uppmärksamhet är omläggningen av arbetsmarknadsstatistiken för exakt ett år sedan. Den har öppnat för olika tolkningar av hur det egentligen står till med arbetsskapandet i Sverige. Men nu är det sannolikt slut med ?jobless growth?. Hushållen verkar redan känna av detta, och ser allt mer optimistiskt på arbetsmarknadsläget (se diagram).

Beskedet att arbetsmarknaden lyfter innebär att socialdemokratin sitter på i stort sett alla ässen i de ekonomisk-

politiska diskussionerna fram till valet. Nu kan man peka på stabila statsfinanser, låga räntor och låg inflation, urstark tillväxt och en allt starkare arbetsmarknad. Göran Perssons förutsägelse i sitt förstamajtal att arbetslösheten inte blir en

stor valfråga är därmed på väg att besannas.

Det är lätt att hålla med den politiskt initierade chefekonomen på Kaupthing Bank, Joakim Stymne, när han konstaterar:

– Borgerlighetens förbannelse är hur konjunkturen ser ut när det är dags för val.

Alliansen har ju egentligen gjort så mycket rätt när de gäller de strategiska övervägandena inför valet. Att lyfta fram sysselsättningsfrågorna och peka på en möjlig lösning, visa på sammanhållning mellan partierna och samtidigt låta de olika partierna köra fram en del egna kärnfrågor.

Ödets ironi är att alliansen har varit så framgångsrik när det gäller att lyfta fram socialdemokraternas misslyckande på arbetsmarknaden och därmed satt sysselsättningsfrågorna på agendan hos allmänheten. Allt fler väljare prioriterar numera sysselsättningen som den viktigaste frågan inför valet. När arbetsmarknaden vänder kan det bli socialdemokraterna som skördar framgången av det opinionsarbetet. Just nu pekar opinionstrenden i riktning mot en seger för socialdemokraterna och dess samarbetspartier inför valet i höst även om opinionsläget är oerhört jämnt. Det är långt ifrån de siffror som alliansen hade när partiledarna möttes hos centerledaren Maud Olofsson i Högfors i augusti 2004.

Det är knappast troligt att det med dagens starka ekonomi går att vinna speciellt många av det fåtal röster som är möjliga att locka över blockgränserna genom att sänka stödet för arbetslösa och sjuka. Men det går heller inte att helt plötsligt byta valstrategi så här nära valet.

– Det tog moderaterna flera år att ändra sin politiska strategi. Att fyra partier på bara någon månad skulle kunna förändra väsentliga delar av valprogrammet är helt omöjligt, säger en källa med god insyn i hur borgerlighetens valarbete fungerar.

Att svartmåla svensk ekonomi och socialdemokratin är heller ingen framkomlig väg. Risken är då stor att borgarna framstår som negativa och pessimistiska, och det lockar inga väljare.

Så inför ett jämnt val i september gäller det för alliansen att hitta de alternativa vägarna till väljarnas hjärta. Att tona ner den ekonomiska kritiken kan vara en väg. Varje seriöst utspel på ekonomins område riskerar dessutom att på ett eller annat sätt att omfamnas av regeringspartierna. Men även om dagens starka svenska ekonomi säkert lockat tillbaka väljare till regeringsblocket så är det långt ifrån det fantastiska trumfkort man skulle kunna att tro.

– Ekonomin i stort betyder mindre än man tror för väljarna. Det går att som opposition vinna val trots en stark ekonomi, säger exempelvis Peter Esaiasson, statsvetare från Göteborg.

Väljare tittar framåt, inte bakåt, och förtroendet för de båda politiska blockens förmåga att hantera den framtida ekonomin väger ganska jämt.

Ett sätt att vinna ökat förtroende i väljarkåren är att fortsätta att betona sammanhållningen i alliansen. För trots att s och stödpartierna snabbt lyckades enas om vårpropositionen så är det bara oppositionspartierna som deklarerat att de är beredda att regera tillsammans. Miljöpartiet och vänsterpartiet kräver regeringsplatser vid eventuell valseger, men det vågar socialdemokraterna inte utlova eftersom starkt radikala krafter kan skrämma i väg potentiella socialdemokratiska väljare.

– Regeringsdugligheten väger tungt hos väljarna, konstaterar frilansjournalisten och politikbevakaren Andreas Henriksson.

För att lyckas med en sådan strategi krävs dock att partierna, även de som ligger nära fyraprocentsspärren till riksdagen, inte ägnar sig åt solokörning.

Ett exempel på skadlig solokörning är kristdemokraternas utspel om att ta bort fastighetsskatten och sänka bensinskatten, två mycket kostsamma reformer med tveksamma ekonomiska effekter. Det var ett ­utspel som togs emot med öppna armar av socialdemokratiska valstrateger.

– Det visar både på ekonomisk oansvarighet och på att de faktiskt inte är så eniga som den gemensamma budgeten gav sken av, säger en källa som föredrar att vara anonym och fortsätter:

– Dessutom visar den på att alliansen kanske inte är så regeringsduglig trots allt och att det egentligen är samma gamla splittrade höger som söker regeringsmandatet.

Det var när partiledarna träffades hos Maud Olofsson som populariteten var som störst. Då var alliansen det nya fräscha alternativet som utmanade en till synes lite trött socialdemokrati. För trots de långa perioderna av socialdemokratiskt regeringsinnehav så är det väl belagt att väljarna efter ett tag tröttnar och vill pröva något annat.

Ändå är kristdemokraternas utspel förståeligt. Av två skäl. För det första är det ett parti nära fyraprocentsspärren som behöver profilera sig för att inte trilla ut. Inte bara för egen del utan även för att alliansen ska ha en reell chans att vinna valet. Åker något av lindansarpartierna, kristdemokraterna, centern eller miljöpartiet, ur riksdagen så talar det mesta för att valet är avgjort åt endera hållet.

Det andra skälet är kanske ännu viktigare. Det gäller att hitta ”hip-faktorn” i en valrörelse. Den enskilda frågan eller idén som faktiskt kan locka väljare över blockgränserna. För normalt sett är det förhållandevis få som rör sig mellan blocken, det rör det sig om betydligt mindre än tio procent. Att det ändå talas så mycket om otrogna väljare beror på att rörligheten inom blocken har ökat kraftigt.

Att skicka upp diverse försöksballonger i form av olika utspel kan därför vara en vinnande strategi. Så länge det inte slår mot sammanhållningen eller regeringsdugligheten. Socialdemokraterna är experter på detta men alliansen har ett försteg i och med att fler ballonger kan skickas upp.

Det är svårt att säga vilken typ av fråga det kan bli. Oftast har mer känslomässiga argument visat sig effektiva. Om välfärdsfrågor, sysselsättning och ekonomisk ansvarsfullhet tycks vara väl täckta redan nu, så ligger skola, invandrar-, lag- och ordningsfrågor bra till för olika utspel.

De sentida lyckade strategierna för enskilda partier har handlat om kristdemokraternas etikdebatt, folkpartiets fokus på invandrarfrågan och miljöpartiets framgångar när man betonat miljön.

Att skjuta in sig på rena personfrågor går alldeles utmärkt men egentligen bara när det gäller de mindre partierna. Socialdemokraterna har även tidigare vunnit val med till synes impopulära ledare.

Plötsliga katastrofer eller kriser gynnar i regel den sittande regeringen. En ny, illa hanterad naturkatastrof eller en gigantisk företagsnedläggning skulle möjligtvis kunna ändra på detta. Men allianspartierna kan inte vänta och hoppas, de måste sätta agendan.