Allt är politik – utom politiken

Enligt gammal etikett bör ämnena politik och pengar undvikas vid middagsbordet. Själv diskussionslysten har jag ogillat den regeln. Hellre åsiktsutbyte än åsiktsundvikande, har mitt inre motto lydit.

Så inte längre. Inte i en samtid där nästan allt man säger eller gör läggs under sträng politisk lupp. Där varje händelse tolkas strukturellt, där varenda köpbeslut anses etablera eller underminera en maktordning.

Om en viss skådespelare – för tjugo år sedan dömd för relationsvåld – får stå kvar på scenen, ja, då stöder man mäns våld mot kvinnor. Teaterchefen ryker också, för att markera allvaret.

Om en svart gravid kvinna släpas ut från t-banevagnen, beror det på strukturell rasism. Och om du som vit kvinna sätter upp håret i afrikanska cornbraids, har du begått kulturell appropriering, berättade mina döttrar för några år sedan. Vilket tydligen är rasistiskt. Jag som trodde det var ett uttryck för uppskattning att låna av varandras kulturella uttryck. Och att vara utklädd till indian på fotografi – som Börje Salming häromåret – eller på halloween, det är också rasism, ska du veta.

För övrigt heter det inte svart och indian, det heter ”rasifierad” och ”amerikansk ursprungsbefolkning”.

Om du flyger ska du känna flygskam. Äter du kött pajar du klimatet. Lyssnar du på Michael Jackson och R Kelly stöder du pedofili och våldtäkt. Ska du tävla i Eurovision Song Contest är du för Israels ockupation av Västbanken. Och om du som jag någon gång köpt barbiedockor till döttrarna, har du inte köpt ”flickleksaker” utan ”könade” leksaker och bidragit till könsmaktsordningen.

Det är också noga vem du pratar med. Fråga dramatikern Stina Oscarsson och medieentreprenören Navid Modiri, som i ett intressant samtal i Modiris podd ”Hur kan vi?” berättar hur såväl lukrativa uppdrag som personliga vänner försvinner om man intervjuar ”fel person”. Som om samtalspartnern bar på en smitta. Pratar du med Jimmie Åkesson blir du sverigedemokrat, pratar du med en stekt grön tomat blir du en stekt grön tomat.

Oscarsson berättar vidare, med vämjelse, att ABF Stockholm aldrig bjuder in sverigedemokrater till debatter och hur Stockholms stad har en ruta i bidragsansökan till kulturprojekt, där man i politiskt korrekt anda ska ange om projektet främjar någon av våra nationella minoriteter. Och bokförläggare har vittnat om hur oändligt mycket lättare det är att få titelstöd när boktemat är behjärtansvärt – exempelvis sexuella trakasserier – och författaren ”rasifierad”, än om boken är skriven av en vit man och saknar minoritetsfrämjande inslag.

Och ta medierna: de gamla, de alternativa, de sociala. Att läsa DN och doppa tårna i twitter- och facebookflödet är att utsätta sig för ständig politisk drillning. Något inte minst företagen visat sig känsliga för, som när barnklädesbutiker tagit bort pojk- och flickavdelningar fast konsumenterna vill ha kvar dessa.

För att sammanfatta. Kulturen ska ha en agenda, umgänget bör åsiktscertifieras, ingen konsumtion är oskyldig. Allt är numera politik.

Ja, utom möjligen själva politiken. Den handlar ju mest om maktspel, personliga varumärken, samt spin och triangulering.

En viktig aspekt av demokratin är att majoriteten bestämmer. Men en annan aspekt är att individens autonomi och integritet ska skyddas. Ett samhälle som kombinerar pöbelvälde i sociala medier med en genompolitiserad syn på människan, blir förr eller senare totalitärt. Manegen krattas för mobbare, opportunister och hycklare, och en godhetssignalerande och hela tiden eskalerande kapprustning skapar skräckvälde:

”Tog du inte omedelbart avstånd från den där komikerns Hitlerskämt? DÅ ÄR DU NAZIST!”

Därför ser jag det numera som en motståndshandling att inte uttrycka en åsikt.

Yttrandefriheten sitter trångt

Sparka Alexander Bard från Idol-juryn! Han har ju twitterbråkat med feminister. Avboka Kajsa Ekis Ekman från kvinnojourskonferensen! Hon har ju använt biologiska argument i transdebatten. Ta bort artisten/komikern Mr Cool från Spotify och Sveriges alla scener, han har ju skämtat om pedofili.

Strategin kallas deplatforming. Den är djupt totalitär. Att argumentera, eller visa avsky, mot sin meningsmotståndare är inte nog. Man vill också få dennes uppdragsgivare att avbryta samarbetet. I praktiken yrkesförbud. Yttrandefriheten sitter trångt i Sverige 2019.