Är det svenskahästköttet rökt?

Roger Sandberg körde djurambulans i Skåne i många år. Allt oftare gick turen till Uppsala, år 2005 gjorde han fjorton resor till Statens veterinärmedicinska anstalt, det enda ställe i Sverige som kremerade enskilda hästar separat. Det var ingen billig sorg för ägaren, runt 15 000 kronor för transport, förbränning och en urna med 25 kilo aska.

Den 18 februari i år invigdes krematoriet på Ellenberga gård i Munka-Ljungby utanför Ängelholm. Trots att verksamhetsledaren Roger Sandberg knappt gjort reklam för anläggningen, som har tillstånd att bränna 800 djur om året och teknisk möjlighet att hantera 1 400, har han gott om bokningar.

Att kremera sin häst på Ellenberga är inte heller gratis, 6 750 kronor om det är en stor häst. Avlivas den på plats blir det en femhundring till. Den som inte själv kör sin häst dit, död eller levande, får betala 100 kronor milen. Men priset verkar inte avskräckande.

– Vi har nästan mer än vi kan hantera för stunden på listan, berättar Roger Sandberg i Helsingborgs Dagblad.

Han talar inte om “bambifierad” syn på djur, han pratar om ett tilltalande alternativ till destruktion eller slakt.

– Man vill veta vad som händer med dem, precis som man vill veta vad som händer med en släkting, en människa, precis som man vill veta vad som händer med en katt eller hund. Hästen var ett arbetsdjur för 50 år sedan, nu är den ett sällskapsdjur med fullt medlemskap i familjen, säger Roger Sandberg.

Dessa stora sällskapsdjur blir fler och fler. Ingen vet hur många hästar det finns i Sverige, Jordbruksverkets senaste gissning är från 2004 och landade på 283 100. Vad man däremot vet är att bara knappt hälften av dem har hästpass – trots att det är obligatoriskt sedan drygt två år.

Hästpasset, som i värsta fall kostar 2 000 kronor, är betydligt mer informationsrikt än ett vanligt pass. Ägarens namn ska finnas med liksom hästens nummer och uppgifter om härstamning. I stället för ansiktsbild framifrån gäller skriftlig beskrivning av färg, tecken och virvlar. Därtill ska passet berätta om vaccinationer, laboratorieundersökningar och medicinska behandlingar. Detta för att avgöra om hästen kan bli mat. Vissa läkemedel tolereras inte, andra efter lång karens.

Allt färre svenska hästar hamnar på matbordet. För tio år sedan slaktades 6 300. I fjol 3 000. Avräkningspriserna har förvisso fallit. Men den som lämnar en stor häst till slaktaren får i alla fall 2 000 kronor i stället för att lägga ut bortåt 10 000 för enskild kremering.

Ett vanligare alternativ är att ringa Svensk Lantbrukstjänst som tar 2 800 kronor för att hämta hästen, 320 för avlivning och 500 kronor extra om kunden finns i Norrland. Plus moms. Allt kontant på plats. Dubbla priset om djuret avlidit och börjat ruttna. Här krävs inte hästpass. 2006 for 6 300 hästar på den sista färden.

Svensk Lantbrukstjänst kör sedan kroppen till någon av Konvex produktionsanläggningar i Lidköping, Karlskoga och Kävlinge. Där byter kadavret namn till “animaliska restprodukter” och slutar som fetter, mjöl och biobränsle.

Ytterligare en möjlighet, för den som har egna marker, är att ansöka om att få begrava den gamle vännen på fastigheten. Efter kommunal inspektion, som kostar, gives tillstånd så vitt det offentliga inte anser att grundvattnet kan förorenas eller så.

Uppenbarligen finns det en marknad för enskilda kremeringar. Men det finns det för hamburgerkött och hästkorv också. Än har inte den enes bröd blivit den andres död, men situationen närmar sig. Åtminstone för de charkuterister som vill sätta svensk flagga på korven.

Edvard Mattsson började tillverka Gustafskorv, namnet efter orten, på 1930-talet. Då fanns 2 000 arbetshästar bara i Dalarna. Råvara var det gott om. Korven är populär än i dag. Företaget omsatte 20 miljoner i fjol, gav en vinst på drygt en miljon. Men det har blivit svårare att få tag på kött.

– Vi har en väldigt duktig styckare i Stockholm som dammsuger marknaden åt oss, så vi har svenskt kött till 97 procent. Det är bara ett tag i augusti det inte går och vi får fylla på med importerat. Och då märker vi förstås om, försäkrar Anders Bertilsson på Gustafskorv.

– Utvecklingen är oroande, men det är svårt att köra reklamkampanjer för att hästar ska bli mat. En del sätter kaffet i vrångstrupen när vi säger att det är roligt att kunna hålla på traditionen och röka hästkött på gammaldags vis.

Gustafskorv använder 350 ton hästkött om året. Hela den svenska slakten ger 900 ton. Det räcker inte för att förse alla tillverkare av pålägget hamburgerkött och korv. Alltså importerar Sverige hästkött från andra sidan Atlanten samtidigt som vi gör biogas och mjöl av svensk råvara.

Situationen är densamma i Finland. Där är politikerna bekymrade. Mycket av mat- och miljödebatten handlar där som här om närproducerat och så minskar den inhemska slakten samtidigt som importen ökar. Sålunda tillsatte jord- och skogsbruksministeriet en arbetsgrupp som i höstas föreslog investeringsbidrag för att öka slakterikapaciteten. Den radikala idén att införa en pant eller återvinningsavgift för hästar i samband med att de registreras ska utredas vidare.

I Sverige tar 31 slakterier emot hästar, så tillgängligheten torde inte vara hindret för att låta Gamle Svarten ta ett varv till i kretsloppet. Och Nationella stiftelsen för hästhållningens främjande – som ansvarar för Flyinge, Strömsholm och Wången liksom de 25 ATG Hästklinikerna AB och hovslagarskolan i Skara – kräver att “hästen även fortsättningsvis betraktas som ett livsmedelsproducerande djur”.

Fast det kravet går inte alls ut på att fler ska få äta Möllers och Korvpojkarnas ölkorvar, Snickarkorv från Hemgården, Gustafskorv eller Melkers Hästkorv med helsvensk råvara. Det handlar om att få EU-bidrag.

– Förutsättningen för att få betesstöd och miljöstöd är att djuret är klassat som livsmedelsproducerande, förklarar Elisabeth Backteman som är näringspolitiskt sakkunnig på stiftelsen.

I så fall borde branschen vara oroad över att antalet slaktade hästar sjunker. Om väldigt få hästar går till slakt blir det svårt att hävda att djuren är livsmedelsproducerande.

– Argumentet känns inte klockrent. Men EU-terminologin är sådan.

Hästfrämjandet kampanjar inte för att djurägarna ska låta hästarna bli mat i stället för biobränsle. Eller aska i urna.

– Nej, men man kanske skulle försöka. Man kan ju se det ur ett djurskyddsperspektiv, en bra svensk transport en relativt kort sträcka i stället för de vidriga förhållanden avdankade hästar har när de säljs och körs till Italien för slakt, säger Elisabeth Backteman.

I början av 2000-talet skrevs många larmartiklar om sådana hästskjutsar. Sedan dess har det varit tyst. Backteman har ingen uppfattning om hur stor denna typ av hästexport skulle vara. Hon hänvisar till Camilla Linder som är hästansvarig på LRF, Lantbrukarnas Riksförbund. Linder har heller ingen aning.

– De här transporterna sker ju inte öppet. Om de alls finns i någon omfattning. Det finns bara rykten och baklänges räkningar av hur många hästar som borde dö varje år jämfört med statistik för registrerade avlivningar. Men alla hästägare lämnar inte in hästpassen när djuret är borta, fast de ska, säger Camilla Linder.

LRF gav ut en broschyr “Avlivning av häst – dessa regler gäller” i höstas. Där framhålls inte något alternativ före ett annat.

– Det är en så känslig fråga för många. Men om någon frågar mig rekommenderar jag slakt, hanteringen är hänsynsfull och jag tycker det är ett sätt för hästägarna att ta ansvar. Även om hästen varit ens kompis så är den ändå ett djur, säger Camilla Linder.

I Finland är man inte lika rädd att såra känsliga själar. I alla fall är inte arbetsgruppen vid jordbruksministeriet det. Den anbefaller en marknadsföringskampanj för hästkött.

Det är inte aktuellt i Sverige. Det är inte heller utbyggnad av krematoriet på Ellenberga gård. Men om efterfrågan håller i sig är Roger Sandberg beredd att hjälpa till att bygga nya hästkrematorier på andra ställen i Sverige.

MALIN SIWE
malin.siwe@affarsvarlden.se