ARBETSDELNING: ARBETSDELNING – Ekonomiskt kvacksalveri

Arbetstidsförkortning, eller arbetsdelning, är ett av devanligaste förslagen i syfte att minska arbetslösheten, inteminst på tidningarnas insändarsidor. TV-programmet Reportrarnafick stor uppmärksamhet när det för en tid sedan argumenteradeför arbetstidsförkortning som recept mot den höga arbetslösheten,med i mångas ögon övertygande argument. I riksdagen harvänsterpartiet och miljöpartiet gjort arbetsdelning till en avsina största frågor, tydligen med framgång i opinionen. På mångaenskilda företag anser man sig ha positiva erfarenheter.

Det kan visst vara befogat med kortare arbetstid i vissa företageller branscher. Den genomsnittliga veckoarbetstiden i Sverigeär omkring 35 timmar. Men fördelningen är ojämn. Om man i vissaföretag anser att man kan minska arbetstiden och ändå behållaproduktionen oförändrad är det naturligtvis förträffligt. Dåskapas ju å andra sidan inga nya jobb.

På lång sikt är det också troligt att arbetstidsförkortningenfortsätter, så att vi tar ut en del av den stigande standarden iökad ledighet. Detta förutsätter dock hygglig tillväxt i svenskekonomi. Annars blir det svårt att finansiera pensionerna ochandra offentliga utgifter. I dag skulle dessutom många människorfå svårt att klara sig på sin lön om den blev ännu lägre vidoförändrat skattetryck.

Kortare arbetstid kan alltså i vissa fall vara något önskvärt.Men det är ingen lösning på Sveriges akuta problem, utan skulletroligen förvärra dem. Arbetstidsförkortning som recept motarbetslöshet strider både mot vedertagen ekonomisk teori och motden empiriska erfarenheten. Det vanliga argumentet att dentekniska utvecklingen minskar antalet jobb är helt felaktigt.Sambandet är oftast det rakt motsatta.

Förslaget att dela på jobben är att likna vid kvacksalveri, sompå sikt bara gör patienten sämre. De vetenskapsmän som pläderarför arbetsdelning är i regel sådana som gått utanför sittegentliga kompetensområde. Det går inte att motiveraarbetsdelning med någon vedertagen ekonomisk teori. Förslag omarbetstidsförkortning saknas också bland alla de råd och receptfrån ekonomer som strömmar över Sverige, senast från OECD ochSNS, i båda fallen rapporter av mycket kvalificerade personermed internationell erfarenhet.

WHAT THE ANSWER IS NOTI OECD:s stora rapport Jobs Study, som blivit något av ettinternationellt rättesnöre och som följs upp i den senasteSverigerapporten, nämns i stället allmän arbetstidsförkortningsom exempel på vad som inte bör göras, under rubriken: What theanswer is not. Enligt OECD hotar arbetsdelning att skapainflationsimpulser och kan därför leda till ökad arbetslöshet.Den praktiska erfarenheten ger inte heller stöd för attarbetsdelning fungerar. Tvärtom. Som diagrammet på nästa uppslagvisar har länder med lång genomsnittlig arbetstid i regel störreandel av befolkningen sysselsatt än de med kort arbetstid.Kanske beror denna samvariation på att till exempelskattesystemen i vissa länder mera stimulerar till arbete,vilket visar sig i både stort antal sysselsatta och liten önskanatt vara ledig. I länder med låga skatter på arbete tycks detinte heller finnas starka politiska krav på längre semestereller andra former av ökad ledighet.

Schweiz, Japan och USA är tre länder med både lång arbetstid ochhög sysselsättning. Att just dessa tre länder också har denlägsta beskattningen av alla industriländer och dessutom är derikaste är antagligen ingen tillfällighet. För övrigt berorJapans försprång i materiell levnadsstandard, och större delenav Schweiz”, på att befolkningen helt enkelt arbetar mer, inteatt produktiviteten är högre i dessa länder. Sverige har alltsåen potential att tillhöra de rikaste industriländerna, omarbetsviljan stimuleras.

USA:s försteg har däremot hög produktivitet som det främstaskälet. Samtidigt bidrar högre sysselsättning och större antalarbetade timmar till att ge USA 8 procentenheter högre BNP änSverige, av totalt nästan 50 procent högre.

Det kan vara belysande att USA, som är det mest teknisktframskridna av alla länder och har den högstaarbetsproduktiviteten, samtidigt har högre sysselsättning änSverige och genomsnittet i OECD.

USA har en annorlunda arbetsmarknad, med mycket storainkomstskillnader, vilket också kan vara förklaringen till attdär finns en stor marknad för privata tjänster. Otvetydiga bevispå ekonomiska samband är alltid svåra att hitta.

Sociala förhållanden och tradition betyder säkert mycket ocksåför att till exempel de nordiska länderna har (eller snararehade, i Sveriges fall) hög förvärvsfrekvens. Teoretiskt settborde det inte finnas något samband alls mellan arbetstid ochsysselsättning, och egentligen beror väl det här konstateradesambandet på någon tredje faktor, till exempel skatterna. Manskall betrakta diagrammet mest som ett vittnesbörd om attinternationella jämförelser i varje fall inte ger något stöd föratt arbetsdelning fungerar så att kortare arbetstid innebär atti stället fler kan få anställning.

En viktig anledning till att arbetstidsförkortning för mångaframstår som så lockande är att den blir ganska billig för denenskilde. Detta beror på de höga marginalskatterna, som förbortåt hälften av de heltidsarbetande är omkring 75 procent, omman räknar in arbetsgivaravgifter och indirekta skatter. Medlåga skatter på extraarbete skulle antagligen synen påarbetstidsförkortning ändras.

Vid en lyckosam arbetsdelning, med fler människor i arbete mentotalt lika många arbetade timmar, sjunker skatteinkomsterna. Omstaten och kommunerna vill kompensera sig måste därför skatternahöjas. Närmast till hands blir kanske att minska grundavdraget,som ju annars allt fler kan utnyttja. Det kan alltså varafördelaktigt för den enskilde att välja kortare arbetstid – barainte alla andra gör detsamma. Vid en generellarbetstidsförkortning skulle inkomsterna efter skatt sjunkakraftigt, såvida man inte valde att i stället skära ned deoffentliga utgifterna.

En effekt av skatterna är alltid att informationen om kostnaderoch priser snedvrids. Den som förkortar sin arbetstid med entimme förlorar efter skatt kanske inte mer än 50 kronor. Men detgenomsnitliga förädlingsvärdet per arbetad timme är i Sverige350 kronor. Lönen är på marginalen en mycket liten del av detvärde som en timmes arbete skapar. Resten går till skatter ochavgifter samt investeringar, inklusive kapitalavkastning.

JOBBA MER!OECD bedömer att det i framtiden i stället förarbetstidsförkortning krävs en förlängning av arbetstiderna,främst genom höjd pensionsålder, om vi skall kunna försörja ettväxande antal pensionärer utan kraftiga avgifts- ellerskattehöjningar. Höjda skatter skulle annars kunna skadatillväxten, bland annat just genom en strävan hos de enskildaatt ytterligare förkorta arbetstiden.

Även om det inte finns något direkt samband mellan den tekniskautvecklingen och arbetslöshet kan naturligtvis en förbättring avtekniken, som minskar behovet av arbetskraft, orsakaomställningsproblem. Om industrin genomgår en snabbrationalisering, kanske i syfte att minska arbetsstyrkan därföratt lönerna stiger för snabbt, kan det övergångsvis uppståarbetslöshet (under några år har dock antalet anställda i justindustrin ökat ganska starkt).

Omställningssproblemen är i regel värre när den tekniskautvecklingen går långsammare än i omvärlden eller saktar av iförhållande till tidigare. Vid en positiv teknikutveckling ökarju samtidigt konkurrenskraften, vilket ger möjlighet tillexpansion, samtidigt som stigande inkomster ger ökad efterfråganpå andra områden.

Svag produktivitetsökning ger sämre möjlighet tillreallöneökningar. Detta kan i så fall orsaka lönekrav utöverproduktivitetstillväxten och därmed tendenser till inflation,vilket med nuvarande ekonomisk politik i industriländernaorsakar ökad arbetslöshet.

Vid en arbetstidsförkortning uppstår en risk att de anställdaskulle protestera mot motsvarande reallöneminskning och drivaupp kostnadsnivån och inflationen. Detta är OECD:s främstaargument emot arbetstidsförkortning. Resultatet skulle alltsåsnarare bli ökad än minskad arbetslöshet.

Orsakerna till arbetslöshet är därför i praktiken snarast demotsatta mot vad många anhängare av arbetstidsförkortningföreställer sig. Recepten från ekonomer, och från organisationersom OECD, är också i viss mån de motsatta. Råden innebär nästanalltid förändringar eller reformer som ökar utbudet påarbetskraft, antalet arbetssökande, i stället för att begränsadet i form av arbetstidsförkortning.

POLITIKEN AVGÖRArbetslösheten orsakas inte av att någon naturlag begränsarantalet arbetstillfällen, utan ytterst av den förda ekonomiskapolitiken. Orsaken kan vara bristande framtidstro, som gerupphov till svaga investeringar i företagen och högt sparandehos hushållen och därför vållar efterfrågebortfall ocharbetslöshet. Men politiken kan i princip alltid motverka dessabegränsningar.

Regeringen skyller visserligen på budgetunderskottet, ochtvingas därför strama åt kraftigt, vilket är den främstaanledningen till att arbetslösheten inte har börjat minska efterkronans fall. Men den kamrersaktiga fixeringen vidbudgetunderskottet är knappast det verkliga skälet. EU:skonvergenskrav innebär dessutom tre procents underskott, medanden svenska statens budgeten i snabb takt går mot överskott.Visst skulle det finnas möjlighet att skjuta upp en del avbesparingarna i stället för att bli världsmästare ibudgetsanering till priset av mycket hög arbetslöshet.

Då stiger de långa räntorna, invänder en del. Detta beror på attdet uppstår förväntningar om högre inflation. Och det är justrisken för inflation som gör att det knappast är önskvärt medåtgärder som kunde minska arbetslösheten.

Det enklaste sättet att öka efterfrågan och sysselsättning voreannars att riksbanken fortsatte att sänka de korta räntorna. Iså fall skulle också kronan försvagas, vilket förbättrarindustrins konkurrenskraft och ökar produktion ochsysselsättning. I Japan, där inflationsrisken bedöms som minimal,ligger de korta räntorna på 0,5 procent och tioårsräntan på 2,5procent. Den omtalade ekonomiska krisen i Japan är ocksåförenlig med en arbetslöshet på 3 procent. Att det med politiskamedel egentligen är ganska lätt att öka sysselsättningen betyderalltså inte att detta är en metod att rekommendera, annat än omden åtföljs av andra inflationsdämpande åtgärder. Regeringensoch riksbankens försiktighet beror på en befogad rädsla förframtida kostnadsökningar och på nytt stigande inflation.

Det är därför först när inflationsbenägenheten minskat somefterfrågan, produktion och sysselsättning kan tillåtas växasnabbare. Men utan risk för inflation finns inga begränsningarför möjligheten att minska arbetslösheten. I det gamlaSovjetunionen med av staten bestämda löner rådde inte hellernågon arbetslöshet (vilket inte var något propagandaknep). Istället fanns ständigt ansökningar från företag ellermyndigheter som ville ha mer personal. Att effektiviteten varlåg är en annan sak.

Det gemensamma för de åtgärder som enligt många ekonomer krävsför att sysselsättningen skall öka är därför att de minskartendensen till löneökningar och inflation. Det gäller särskiltatt försöka få folk att utbilda sig eller utnyttja sinakvalifikationer, eftersom det är särskilt i yrken med högakunskapskrav som det först uppstår brist på arbetskraft. Därmedfinns risk att löneökningarna tar fart medan arbetslöshetenfortfarande är hög bland de lågutbildade.

ATT KUNNA, MEN INTE VILJADe åtgärder som brukar föreslås är välkända: Ökad utbildning,flexiblare lönesättning och arbetsvillkor samt sänkta bidrag,lägre så kallade reservationslöner. Det politiska problemet ärlika välkänt. Om man först stimulerar folk till ett visstbeteende och sedan tar bort stimulanserna måste man räkna medbristande förståelse.

För politikerna blir den pedagogiska uppgiften övermäktig.Obekväma reformer för att förbättra arbetsmarknadensfunktionssätt motiveras med argument av karaktären att pengarnaär slut. Det är då inte konstigt att förslag om till synesenklare vägar att minska arbetslösheten väcker större anklanghos allmänheten.