Året då mycket faktiskt föll på plats

Det råder bonusfest just nu, inte bara vid Stureplan i Stockholm utan också i Londons City, på Wall Street, Victoriaön i Hongkong och i Roppongi i Tokyo. Mot alla odds blev även 2006 ett kanonår på börserna. Och det är inte att undra på, när man betänker att till exempel Ericssons rörelsevinst i år närmar sig tre miljarder kronor – i månaden.

Även i andra avseenden har 2006 varit ett bra år från svensk horisont. Regeringsskiftet i sig innebar en vitalisering av svensk politik. Men viktigare är att fokus i riksdagen, och i samhällsdebatten över huvud taget, nu ligger på ökad sysselsättning. Riksdagens två minst tillväxtvänliga partier, vänstern och miljöpartiet, har inte längre någon direktkanal in i Rosenbad. Fredrik Reinfeldts regering överraskade positivt under hösten i den meningen att den verkligen höll fast vid sin prio nummer ett – att få fram nya jobb.

Även småföretagen får nu förbättringar, bland annat genom enklare regler för sjukfrånvaro. Det tar tid innan Sverige kommer upp i samma andel entreprenörer av befolkningen som EU-snittet (13 procent mot våra 9 procent), men det verkar i alla fall gå i rätt riktning.

Globaliseringen blev ett än viktigare tema under 2006. Inte så mycket för att Lars Leijonborgs globaliseringsråd tog form, med en sammansättning och ett uppdrag som lovar gott för framtiden, utan för att världsekonomin integrerades allt snabbare. Ett exempel på det är klimatfrågans blixtsnabba genomslag i den allmänna debatten. Al Gore är numera privatperson men i år har han tagits emot som en statsman runtom i världen. Hans film En obekväm sanning är ett nyanserat inlägg i en komplicerad fråga. Oron över miljön bidrog till republikanernas storförlust i det amerikanska kongressvalet.

Klimatproblemen kommer att bli värre de kommande åren, i takt med att utsläppen av växthusgaser ökar successivt. Men kanske kan vi betrakta 2006 som året då frågan äntligen fick den politiska uppmärksamhet som den förtjänar.

Globaliseringen handlar förstås mest om ekonomi och under året blev vi varse kraften i den utveckling som ställer så många etablerade sanningar på ända. Som till exempel tron att världsekonomin inte skulle kunna expandera så snabbt som den gjort utan inflation och börsrekyler. Men det stämde inte. Skälet är att globaliseringen eliminerar flaskhalsproblem och integrerar branscher, marknader, produktionsmönster och levnadsnivåer i oanad takt.

Under 2006 växte USA och Japan med cirka tre procent vardera och Europa, som genomsnitt, med nästan lika mycket. Till detta kom kinesiska och indiska tillväxttal på kring 10 procent. Expansionen i världsekonomin var så kraftig att ingenting bet på den – inte amerikanska räntehöjningar, inte rekordhöga oljepriser, inte sommarens uppblossande krig i Libanon, inte kaoset i Irak och inte heller kärnvapenskramlet i Nordkorea.

Svackan på börserna i april-maj blev kortvarig på grund av den starka internationella konjunkturen. Om det nu rör sig om konjunkturella svängningar, vill säga. Och så är nog inte fallet. Snarare är det ett strukturellt skifte i ekonomins funktionssätt. Mycket talar för att vi först nu på allvar börjar skörda frukterna av globaliseringen.

Politiker, makroekonomer och börsanalytiker brukar nästan alltid överskatta vad avregleringar och andra strukturförändringar i ekonomin betyder på kort sikt. Men – och det är lika viktigt – de brukar också underskatta effekterna på lång sikt. Den moderna historien visar att det tar cirka ett decennium innan strukturella förändringar i ekonomin resulterar i ökad tillväxt. Så lång tid tog det exempelvis innan EU-länderna på allvar började dra fördel av den så kallade inre marknaden som skapades på 1980-talet. Slutsatsen för 2006 års del är att det är först nu som vi på allvar börjat få utdelning av att Kina och Indien kom med i det kapitalistiska systemet under början av 1990-talet. Och utdelningen består av ökat välstånd för tiotals miljoner människor, över hela världen.

Så visst finns det anledning att fira.