Åter till ruta ett

Argentina kommer trots räddningsaktioner från IMF inte undan en devalvering. Att släppa knytningen till den amerikanska dollarn är landets enda väg ut ur den eskalerande finanskrisen.

Det är inte roligt att konstatera detta, eftersom en devalvering oundvikligen kommer att slå hårt mot den redan prövade befolkningen. I ett kortare perspektiv kommer såväl fattigdom som arbetslöshet att öka. Därför är det inte troligt att en devalvering får politiskt stöd, och mycket riktigt har president Fernando de la Rua i det längsta förnekat att en devalvering ska ske.

Svag tillväxt problemet

Själva orsaken till krisen är att landet för ungefär tio år sedan knöt peson till den amerikanska dollarn. Till en början tycktes också detta som en god idé – tills Argentinas tillväxt helt halkade efter den rusande amerikanska ekonomin. Det senaste året har Fernando de la Rua och finansminister Domingo Cavallo – mannen som en gång knöt peson till dollarn – försökt rädda situationen genom att bland annat föreslå att peson ska knytas till en kurs mitt emellan dollarn och euron.

Exemplet Argentina visar hur en knuten valuta lätt blir en veritabel döbelnsmedicin. Det finns över huvud taget få exempel på länder som framgångsrikt klarat metoden. Ett av exemplen är dock Danmark, som knutit sin växelkurs till euron.

100 år av vanstyre

Skillnaden är dock att Danmark kunde och kan tillgodose omvärldens krav på finansiell stabilitet. Det kan inte Argentina.

Avsaknaden av finansiellt förtroende för de latinamerikanska länderna har långtgående rötter. Den aktuella krisen är en av många under de gångna 100 åren. Latinamerikas ekonomiska utveckling har pendlat mellan eufori och krasch, främst till följd av vanstyre (utfört av diktatorer och korrumperade förvaltningar) och stort beroende av råvaror. Tillväxt har alltför snabbt övergått i hyperinflation och valutakrascher och inbromsningar har alltför snabbt förvärrats till depressionstillstånd som kastat tiotals miljoner löntagare i värre fattigdom. Faser med stabilt framåtskridande har det varit ont om, med visst undantag för 1990-talet som – tack vare demokratins genombrott – har inneburit radikalt sänkta tullar, växande välstånd för medelklassen och försiktiga satsningar på utbildning, infrastruktur och andra välfärdsinrättningar.

Ingen spridning

Omvärldens intresse för den argentinska krisen har de senaste månaderna svalnat rejält. Det beror förmodligen på att allt färre tror att krisen skulle kunna sprida sig till andra delar av världen, ungefär som under Asienkrisen. Förmodligen kan dock krisen begränsas lokalt. Det beror framför allt på att investerarna ändrat beteende sedan Asien-kraschen. Dels har riskmedvetandet ökat, dels råder inte längre de euforiska tillväxtförhoppningar som då styrde investeringarna. Ytterligare en faktor är att det inte längre är hedgefonder som dominerar investeringarna i tillväxtländer. I stället är det andra placerare, som pensionsfonder och försäkringsbolag, som tagit kommandot.

Eftersom Argentina hittills misslyckats med alla konsumtionsbefrämjande åtgärder, och det knappast går att spara sig ur en recession, är landets enda chans att devalvera och bygga upp ekonomin på nytt. Denna gång utan den förödande kopplingen till dollarn. De senaste tio åren kan alltså gå till historien som en finansiell variant av den argentinska nationaldansen: En tango är ett komplicerat sätt att ta sig tillbaka till ruta ett.