Jonas Grafström: Med rätt antaganden blir Stegra-kalkylen bra för Sverige

I en ny vetenskaplig artikel “Green steel investemnts in the EU: Pie in the sky?“, räknar professorerna Per-Olov Johansson och Bengt Kriström på samhällsekonomin bakom det gröna stålet i EU.

Fokus riktas särskilt mot Vargas-bolaget Stegra och dess etablering i Boden.

Slutsatsen i artikeln är stålhård: projektet innebär betydande förluster för samhället.

Kalkylerna har rönt viss debatt, inte minst då de står i kontrast till Swecos rapport, som sågades av Johansson och Kriström. Låt oss därför gå igenom forskarnas beräkningsmodell.

Väl pessimistisk?

Jag vill vara tydlig: jag är mer optimistisk om det gröna stålet.

Min åsikt är att vissa av antagandena i Johansson och Kriströms analys är väl pessimistiska – inte minst när det gäller framtida elpriser, konkurrenskraft och betalningsvilja för koldioxidreducerat stål.

Det betyder inte att deras slutsatser kan avfärdas, tvärtom. Just därför är deras artikel värdefull att läsa: den visar vad som händer när man skruvar ner visionerna och skruvar upp kalkylbladen.

Förlustaffär

Deras kostnads-nyttoanalys visar att projektet, trots stora klimatambitioner riskerar att bli en samhällsekonomisk förlustaffär.

I kalkylen blir det samhällsekonomiska underskottet mellan 15 och 24 miljarder euro – beroende på antaganden om exempelvis stålpris, elpris och diskonteringsränta. Det är alltså inte företaget som förlorar dessa summor, utan samhället i stort. Om företaget kommer gå med vinst eller förlust är inget de berör.

Antaganden

I sin analys antar författarna att Stegra producerar fem miljoner ton stål per år under en tjugoårsperiod, med ett elbehov på 20 terawattimmar årligen.

De räknar med en elprisnivå på 71 euro per megawattimme och inkluderar även Stegras samhällskostnader (min tolkning) för elnätets utbyggnad, motsvarande cirka 5,5 miljarder euro.

Professorerna använder två scenarier för stålpriset (575 respektive 645 euro per ton) och två diskonteringsräntor (3 % och 7 %).

Alternativkostnader

Samhällets förlust beror på att resurserna som satsas på projektet (exempelvis stora mängder fossilfri el, kapital och arbetskraft) hade kunnat användas någon annanstans. Möjligtvis driver projektet upp elpriset i norra Sverige, vilket påverkar hushåll och företag negativt.

Den gröna ståltillverkningen konkurrerar alltså ut andra nyttigheter i ekonomin, men utan att skapa ett överskott som väger upp kostnaderna, lyder argumentet.

Grönt kostar

Förklaringen ligger främst i den höga produktionskostnaden för grönt stål. Tekniken kräver stora mängder fossilfri el – cirka fyra megawattimmar per ton – och produktionen förutsätter en massiv utbyggnad av elnätet, vilket i sig kostar miljarder.

Samtidigt är marknaden fortfarande osäker. Vem vill betala mer för grönt stål om importerat stål från exempelvis Kina är billigare, trots tullar och klimatjusteringar?

Johansson och Kriström menar att även klimatvinsterna – alltså minskade utsläpp – inte räcker till för att väga upp den samhällsekonomiska förlusten.

Modellbygget

Men vad händer om några centrala antaganden i analysen justeras? Johansson och Kriström räknar med ett elpris på 71 euro per megawattimme.

Men om elpriset i stället stannar kring 40 euro/MWh – i linje med historiska nivåer för svensk vatten- och vindkraft – sjunker kostnaden.

Elpriserna

Samtidigt är det inte självklart att elpriserna faktiskt kommer att stiga kraftigt. Prognosen om en ökning av elanvändningen med över 190 TWh till 2050 bygger på att hela den gröna industriboomen i norr förverkligas, men flera av de planerade projekten har redan pausats eller lagts ned.

Om efterfrågan på el inte ökar lika dramatiskt som befarat, minskar trycket på priserna – vilket i sin tur förbättrar kalkylen för projekt som Stegra.

Och om betalningsviljan för grönt stål dessutom når 700–750 euro per ton så är det inte längre självklart att samhällsekonomin landar på minus.

Skäl till optimism

Trots den tunga kalkylen finns det skäl att vara mer optimistisk.

För det första är det inte säkert att grönt stål ska jämföras rakt av med konventionellt stål. Produkterna fyller samma grundfunktion – precis som både en Trabant och en Mercedes är bilar – men signalvärdet och klimatprofilen gör att de spelar i olika ligor.

Företag som Volvo, BMW och IKEA har redan uttryckt en vilja att betala extra för fossilfritt stål, inte bara av idealism utan också för att deras egna kunder efterfrågar klimatansvar.

Det antyder att betalningsviljan kan vara betydligt högre än vad deras strikt samhällsekonomiska modell fångar.

Teknisk utveckling

För det andra: vi måste skilja på statens roll som finansiär och samhällets roll som arena för företagsamhet. Ett nystartat företag är en potentiell förlust för någon annan – det konkurrerar bort gamla lösningar, ändrar priser och ruckar balansen.

Men vi bör acceptera det utan att blinka, för det är just så förnyelsen fungerar. Vi kan, och bör, diskutera hur skattemedel används – men vi bör inte med samma självklarhet döma ut företagsidéer som samhällsekonomiskt olönsamma bara för att de är nya och riskfyllda.

Framtidens lösningar ser ofta ut som felinvesteringar – tills de inte längre gör det.

Jonas Grafström är doktor i nationalekonomi och vice VD  för Ratio, Näringslivets forskningsinstitut.