Även fondkapitalet har (ett fåtal) ansikten

Två gamla kolleger som turas om att köpa samma fastighetskomplex på Manhattan för en bra bit över 5 miljarder dollar. Två gamla kolleger som visar att det anonyma pensionskapitalet är en myt, att det är människor av kött och blod bakom ridån av digitaliserade rådgivare och algoritmstyrda kursrörelser.

Det handlar om Stuyvesant Town, ett fastighetskomplex med drygt 11 000 lägenheter på sydöstra Manhattan. Finansjätten Blackstone, under ledningen av grundaren Steve Schwarzman, betalar 5,3 miljarder dollar för fastig­heterna som till stor del består av hyresreglerade bostäder, den amerikanska versionen av allmännyttan.

Komplexet är döpt efter Nya Amsterdams sista holländska koloniguvernör Peter Stuyvesant, mannen bakom en mur vid en gata som så småningom fick namnet Wall Street. Fastighererna köptes år 2006 av Blackrock för 5,4 miljarder dollar. Den affären blev ett fiasko när finanskrisen slog till, och Blackrocks grundare Larry Fink fick skämmas – inte bara för konkursen utan för att ha köpt så fruktansvärt dyrt på toppen av konjunkturen.

Det senaste ägarskiftet är inte lika lånefinansierat, och anses vara en bra affär, vilket säger en hel del om utvecklingen sedan krisen.

Blackstone, världens största riskkapitalbolag, är långt ifrån anonymt. När Steve Schwarzman inte räknar på fastigheter eller blir omskriven i kändisspalterna, har han bland annat ägnat sig åt att mäkla fred mellan stridande parter i Washington.

Blackrock må vara världens största fondförvaltare, och högprofilerade Larry Fink må vara rådgivare åt finansministrar och brevledes varna amerikanska storbolag för företagspirater, men det svider nog att det är Blackstone som gör om hans affär. Det var nämligen fån Blackstone som han och Blackrock bröt sig ut på 1990-talet – med mer än bara namnför­virring som resultat.

När investment­bankiren Jimmy Lee på JP Morgan avled i somras, var det många som tyckte att han var den siste representanten för det personliga tilltalet på finansmarknaden, en marknad som alltmer styrs av matematiker och algoritmer.

Jimmy Lee låg bakom finansieringen av 1980- och 1990-talens riskkapitalstjärnor som Henry Kravis, Teddy Forstmann och just Steve Schwarzman. Men trots Lees bortgång finns faktiskt inget som talar för att det personliga på finansmarknaden är på väg bort. Tvärtom.

Hade Schwarzman och Blackrock köpt Stuyvesant Town år 2006 om Larry Fink hade sagt nej? Hade Blackstone och Fink köpt Stuyvesant Town i år om Schwarzman sagt nej? Var det ett kollektivt beslut grundat i långa överläggningar som fick den gigantiska obligations­investeraren Pimco att trampa snett för ett par år sedan och positionera sig för en ränteuppgång, eller var det ett infall av dåvarande chefen Bill Gross?

Det finns fortfarande en liten grupp individer med egna agendor vars beslut kan få enorma konsekvenser på finansmarknaden. Skillnaden mot år 1992, då George Soros knäckte pundet och kronan, är inte att marknaden fungerar särskilt annorlunda. Skillnaden är flytande växelkurser. Idag är det andra valutor som knäcks, efter beslut av andra personer.

Ett fåtal individer har – och kommer alltid att ha – ett stort genomslag på finansmarknaden. Det sägs att vi nu alla är kapitalister genom det fonderade pensionssparandet. Ja, men systemet är utformat så att vi överlåter det inflytande som pengarna ger till allt mäktigare förvaltare. Bakom det ansiktslösa kapitalet finns alltid individer – om man tittar högst upp i värdekedjan.

Huset som gud glömde

Att Blackrock är en av de största ägarna i fransk-holländska Unibail-Rodamco som bygger den gigantiska gallerian Mall of Scandinavia i Solna är en sak. En annan, mer gåtfull, är att det någonstans, någon gång fanns någon som tyckte att detta bygge är vad världen behöver.