Avgörs valet i Marbella?

Initiativet betyder nästan allt i politik, och just nu tyder en del på att de borgerliga tagit kommando över dagordningen. Delvis har det skett med underliga metoder. I Vaxholmstalet den 12 augusti sade sig Fredrik Reinfeldt vara redo att matcha varje socialdemokratiskt vallöfte om mer pengar till den offentliga sektorns verksamhet.

Uttalandet är en politisk-taktisk innovation – för att uttrycka sig artigt – eftersom moderaterna knappast är trovärdiga när de säger sig vara för varje nysatsning på vård, skola och omsorg. Men det gör kanske inte så mycket. Politik är i viss mån ett tjuv- och rackarspel. I kampen om marginalväljarna gäller det att försöka styra agendan och positionera sig i mitten – allt annat blir sekundärt.

Viktigare är nog ändå att Alliansen driver frågan om fastighetsskatten. Att beskatta fastigheter är nationalekonomiskt sunt. Men folk i gemen avskyr att taxeringsvärdena förrycks när grannen säljer och gillar inte att behöva uppge för Skatteverket huruvida den egna frysen står i köket eller i källaren. När Alliansen säger sig vilja avskaffa fastighetsskatten har den förmodligen en vinnare.

Det betyder förstås inte att valet är avgjort. Ekonomin är stark, Göran Persson är bra på det politiska spelet och socialdemokraterna brukar vara starka i spurten. Skillnaden mellan blocken är bara några procentenheter. Enligt Göteborgs universitets valundersökningar bestämmer sig en femtedel av väljarna de sista veckorna före valdagen.

Så striden om de osäkra väljarna kommer att bli hård. De 370 000 förstagångsväljarna uppvaktas redan intensivt. Men det finns också en annan kategori som hittills inte varit i fokus. Den fällde dock avgörandet i det ytterligt jämna italienska valet i april. Premiärminister Romano Prodi besegrade då Silvio Berlusconi med 25 000 rösters marginal, vilket är ingenting med tanke på att valmanskåren utgjordes av 39 miljoner människor. Varför vann då Prodis center-vänsterkoalition? Jo, tack vare att man tog fyra av de sex senatsmandat som italienare utomlands fick tillsätta.

I det svenska valet utgör de röstberättigade som bor utomlands samma andel som i Italien, cirka två procent. Och en hel del tyder på att dessa 122 000 personer kommer att rösta i stor utsträckning i år. Årets val är nämligen bara det andra då poströstning tillåts för utlandssvenskar, och det är viktigt eftersom det är svårt för många att ta sig till ambassader och konsulat. Det var först inför det förra valet, 2002, som de borgerliga fick igenom reformen med miljöpartiets stöd. Socialdemokraterna var alltså emot förändringen. Deras inställning var demokratiskt tveksam, men ändå begriplig ur andra synvinklar.

Alla utlandssvenskar är förvisso inte välbeställda och borgerligt sinnade – till exempel bor numera tusentals studenter utanför landets gränser. Ändå har de borgerliga tveklöst mest att hämta i Marbella, i Bryssel, i Genève och i Wimbledon och andra Londonförorter där många svenskar bor. Moderaterna bearbetar utlandsväljarna genom särskilda närverksträffar. De hoppas höja valdeltagandet bland de röstberättigade från 2002 års låga 27 procent. Så lär också bli fallet.

Några tusen röster hit eller dit kan verka litet med tanke på att 6,8 miljoner får rösta i riksdagsvalet. Men det är ofta de små marginalerna som avgör. Då kommer rösterna utomlands att ha betydelse.