Bättre liv efter ABB

Klarröda ABB-skyltar lyser upp fasaderna i oktobernatten i centrala Västerås. Koncernens kontorsytor i stadskärnan kan räknas i kvarter. Det är som om Ericsson skulle ägt ett antal fastigheter vid Kungsträdgården i Stockholm.

Ett par kilometer utanför centrum är bilden en annan. Det vidsträckta och själlösa industriområdet Finnslätten har – liksom svenskt näringsliv i stort – globaliserats snabbt. Här är det glest mellan de röda skyltarna. Finnslätten var förr navet i ABB:s världsomspännande produktionsapparat. Nu är det inte mycket som förenar verksamheterna, utom att utlandsbolagens anställda fått ärva ABB-rabatten på områdets Burger King-restaurang.

Är det bra eller dåligt att området nu bär firmalogotyper som Alstom, Bombardier, Westinghouse och Flextronics i stället för det svenskanknutna ABB? Svaret har betydelse inte bara för Västerås, utan för hela Sverige. I fjol jobbade 22 procent av alla arbetande svenskar i utlandsägda företag jämfört med 13 procent 1997. Knappast någon annanstans har förskjutningen varit så märkbar som i Västerås. Skilsmässan mellan ABB:s motordivision och Alstom, med lokaler tvärs över gatan, blev exempelvis verklighet först i början av 2000. Den känns fortfarande färsk. Reträtten från områden som varit ABB:s kärnaffär har varit kontroversiell, men för inte bara med sig nackdelar.

– Ibland måste man göra det lilla extra för en kund. Det är lättare att motivera folk nu när Alstom är en extern kund än om det varit internleveranser, säger Leif Andersson, vice vd på ABB Motors & Machines.

På de avyttrade ABB-verksamheterna är känslorna mer odelat positiva. Tågrörelsen, som utgjorde en tjugondel av ABB, är numera kärnaffär i kanadensiska Bombardier. Ingen av de fyra Bombardierchefer som Affärsvärlden träffar säger sig längre “känna något särskilt” för ABB.

Säljchefen Klas Wåhlberg visar entusiastiskt runt i bolagets nya, ljusa utprovningshall, som kanadensarna investerat 30 miljoner kronor i. Tunnelbanevagnar som ska till Stockholm och regionaltåg på väg till västkusten får här sin elektroniska finish av montörer som kryper under och i vagnsätten.

Tillförsikten är också stor någon kilometer bort, på Westinghouse kärnbränslefabrik. 800 anställda, en del alltjämt klädda i ABB-overaller, framställer reaktorbränsle till framför allt exportmarknaden. En ny produktlinje håller på att bli verklighet tack vare den nya ägaren. Den sextiotalskänsla som finns kvar i fabrikens korridorer håller på att ersättas av framtidstro och uppfattningen att kärnkraften kanske ändå har en framtid.

– Det känns bra att ha fått ägare och kolleger som gillar den här branschen, säger platschefen Karl-Erik Hallgren.

Det “nya, lätta” ABB som lanserades i slutet av 1990-talet ville inte härbärgera kärnkraften. Likadant var det med kretskortstillverkningen. Den såldes till Flextronics 1999. Fabriken hade då 690 anställda och omsatte 700 mkr. Lönsamheten var svag. Idag återstår 450 personer och försäljningen ligger på 550 miljoner. Fabriken gör en liten vinst.

– Vi drar ner på grund av låg beläggning. Men vi tror på det här och har investerat, säger marknadschef Mats Westman.

Sådant gläder Västerås stadsdirektör Monica Ericsson. Stadshuset ligger nästan vägg i vägg med ABB:s kontorskomplex och förbindelserna med näringslivet är av en helt annan dignitet än i till exempel Stockholm. Kommunen har en stående träff med den svenska ABB-ledningen varje halvår och reser då och då till Zürich. Därtill kommer en mängd informella kontakter. Nu står träffar med de utländska bolagen på agendan. Västerås toppolitiker har hälsat på Bombardiers koncernchef och flygbiljetter ska också införskaffas till Paris (Alstom) och Pittsburgh (Westinghouse).

Västerås försöker arbeta proaktivt. Men arbetet sker inte i desperation. Dramatiken var större när beskedet om Asea-BBC-fusionen kom i augusti 1987. Näringslivschefen Helmer Larsson minns.

– Percy hade först informerat Vestmanlands Läns Tidning och sedan kommunen. Då riste det i fundamenten.

Monica Ericsson och Helmer Larsson betonar att det gått bra för staden sedan dess. Det som, tillspetsat, var Sveriges enda brukssamhälle i 100 000-invånarklassen, har blivit ett kommersiellt centrum med stor mångfald. ABB:s neddragningar har inte bara lett till omskyltningar. Det har också gjorts outsourcingavtal med IBM (IT-drift), Elanders (kontorsservice), Manpower (annan service) och Hertz (transporter). Omdaningen har stimulerat ekonomin. 1990 sysselsatte ABB 10 000 personer i Västerås. 2001 hade ABB cirka 6 500 anställda och de sålda verksamheterna drygt 4 000. Dessutom har nära 500 jobb tillkommit i avknoppningar från ABB.

Välståndet märks. Medan Stockholm drabbats hårt av jobbslakten inom telekom, IT, finans och media verkar Västerås alltjämt vara en rik stad. I Västerås arbetar fler inom tillverkning (22 procent) än i Sverige som helhet (18 procent). Neddragningarna inom ABB har till stor del kunnat lösas med naturliga avgångar. Lönerna för män, som ofta är civilingenjörer, ligger fyra procent över rikssnittet. Stadens hotellskyskrapa är ibland hem i veckovis för utländska experter på besök hos Västeråsföretagen. De är många till antalet, och räknar också in holländskägda ICA och finska Outokumpu.

Strukturomvandlingen handlar inte bara om ägandet, utan också om arbetets karaktär. På ABB är 80 procent av de anställda tjänstemän. Den produktion som finns, som av sommarstugestora generatorer för oljeindustrin, består mest av slutmontering. Även Bombardier och Alstom är i huvudsak tjänsteföretag. Bombardier har flyttat den tyngsta produktionen till Kalmar och de verkstadssysslor som finns kvar i Västerås är utprovning och service och montering av elektroniska komponenter.

Det ställer krav på kompetensen i staden. Kommunen gör vad den kan för att hjälpa näringslivet. Ett exempel är den engelska skola som ska startas i Västerås. Efter att skolverket sagt nej till statsbidrag beslöt kommunen att gå in med egna pengar. En utbyggd högskola prioriteras högt.

– Vi vill ge företagen så bra argument som möjligt för att utvecklas i Västerås, säger Monica Ericsson.

Hittills har det också, i huvudsak, handlat om utveckling. Det är först på längre sikt, kanske ett decennium, som man kommer att kunna avgöra om de utländska ägarna investerat fortlöpande. Eller om de har mjölkat sina svenska enheter på pengar. Det som avgör kalkylerna på huvudkontoren i Paris, Montreal, Pittsburgh och andra centra är globala konkurrensförhållanden, lokal produktionskompetens och nationell beskattning av inkomster.

I det perspektivet kan Västerås politiker inte göra mycket mer än att hoppas.