Bedövande politikerpassivitet

När det går dåligt i ekonomin vill politiker gärna skylla ifrånsig och hävda att krisen vållats av utländska spekulanter.Sådana tendenser märks nu i länder som Indonesien och Sydkorea.I goda tider är det tvärtom – då vill politikerna gärna ta åtsig äran av fallande räntor och strida inflöden av kapital. Såvar det också i de flesta asiatiska länder under 1990-talet. Destyrande gladdes åt valutainflödet och sköt upp privatiseringar,budgetnedskärningar och andra obehagliga men nödvändiga beslut.De som passivt lät valutan flöda in och struntade i att göranågot åt sina vanskötta banker, sina inhemska strukturkriser ochsina stora handelsunderskott har drabbats hårt av den pågåendeglobala krisen. Länder som svalde den bittra medicinen ochavreglerade sina ekonomier, som exempelvis Argentina, Chile,Estland och Polen, har däremot klarat sig rätt bra.

BÖRJADE I PRAGNär man tittar tillbaka på den internationella börs- ochvalutakrisens förlopp är det uppenbart när bollen sattes irullning. Det var redan i maj 1997 som finansmarknaderna fickden första påminnelsen om att allt inte stod rätt till i de såkallade nya marknaderna (Asien, Östeuropa och Latinamerika). Detvar då Tjeckien, efter en period av växande underskott ibytesbalansen och beslutsförlamning i parlamentet, fick ge uppsin fastkurspolitik och låta valutan flyta. Det var ett nederlagsom kändes för den arrogante premiärministern Vaclav Klaus.Tjeckien, med sin obefintliga utlandsskuld, närhet till detsydtyska industribältet och stora attraktion som turistmål, varlänge de internationella finansmarknadernas älskling. Men denövertygade marknadsekonomen Klaus gjorde i själva verket mycketlitet för att avreglera ekonomin. Polen och Ungern – som intealls fick samma inflöde av portföljinvesteringar ochdirektinvesteringar i början och mitten av 1990-talet – hardäremot haft före detta kommunister i sina statsledningar. Ändåhar de kommit väsentligt längre i reformarbetet.

När krisen fortplantade sig till Asien under förra sommaren blevdet uppenbart att den väldiga kapitalexporten till regionenunder 1990-talet hade bedövat sinnena på politikerna. Under åren1994-96 uppgick det privata kapitalinflödet till Sydostasientill netto 210 miljarder dollar, enligt Institute forInternational Finance i Washington.

HÖGSTA HUSETVisserligen kom krisen i öppen dager först i juli i fjol, närThailand tvingades devalvera sin valuta. Men obalanserna i denthailändska ekonomin (tomma kontorshus, skyhög lyxvaruimport ochsviktande infrastruktur) hade då varit uppenbara i månader. ÄvenIndonesien, Sydkorea och Kina använde de stora inflödena tillkonsumtion och till investeringar i kontorspalats och golfbanor.Det värsta exemplet på spekulativa excesser fanns i Malaysia,som utnyttjade internationellt kapital till att uppföra världenshögsta byggnad, Petronasskrapan. Landets premiärministerMahathir Mohamad passade dessutom under högkonjunkturåren på attläxa upp vad han betecknade som västerlandets dekadentalivsstil.Inte heller Ryssland har använt det inströmmandevästliga kapitalet särskilt produktivt. Visst har rubelntillfälligt stabiliserats och visst har ett utbud av modernakonsumtionsvaror kommit inom räckhåll för medelklassen. Menalltför många miljarder har hamnat i fel fickor och i felprojekt på grund av att ekonomin inte reformerats tillräckligt.

KRAFTFULLT AGERANDEDen senaste region som kommit i de internationellaspekulanternas siktskåra, Latinamerika har däremot agerat merkraftfullt. Visst har styresmännen i Brasilia, Buenos Aires ochMexico City gjort avsteg mot populism då och då. Men de hargjort mer rätt än fel. Hyperinflationen och handelshindren haravskaffats och privatiseringarna dragits igång.

Huvudorsaken till Latinamerikas stora problem just nu är isjälva verket prisraset på råvaror. Men det fenomenet harfaktiskt också drabbat industriländer som Kanada, Norge ochAustralien.

BILDTEXT: Med kraftfullare politisk ledning hadefinansturbulensen minimerats. Överst Vaclav Klaus, Tjeckien,t.h. Mahathir Mohamad, Malaysia och t.v Boris Jeltsin.