”Bonusfest utan varningsklockor”

Under de senaste åren har en lång rad direktörer och högt uppsatta chefer på diverse bolag plockat ut stora bonusar och andra prestationsbaserade ersättningar. Detta har stuckit i ögonen på vanliga anställda samt små aktieägare som gnällt på de höga ersättningarna.

Direktörerna har som försvar sagt att det krävs höga ersättningar för att locka de bästa, annars hade dessa personer sökt sig någon annanstans. Störst munnar har chefer och anställda inom finansbranschen haft.

Men om de högst avlönade på bankerna är stjärnorna i klassen, borde de då inte ha förutspått finanskrisen vi nu är inne i? Istället för att ser varningstecknen valde många finanstoppar att tala om en superkonjunktur samt obruten tillväxt i åtminstone 15 år till.

När så krisen kom var de förvånade men sade att krisen kommer att blåsa över utan att påverka den reala ekonomin. Istället har processen blivit värre och värre sedan hösten 2007 och den reala ekonomin har drabbats, bland annat till följd av att banker blivit mycket mer restriktiva med utlåning av pengar till privatpersoner och företag.

Allra störst munnar har islänningarna och Carnegie-chefer haft – men på samma sätt som belåning skapar hävstångsvinster ökar det risken vid nedgång. Man behöver inte vara miljonavlönad direktör för att förstå att en tradingportfölj på 50 miljarder backad av ett eget kapital på en miljard (som Carnegie hade som mest) medför hög risk. Lägg till att investmentbanken haft fler riskfyllda tillgångar i sin balansräkning.

Glitnir och Kaupthing har, till stor del med hjälp av lån, expanderat mycket kraftigt under de senaste åren. Ledande befattningshavare i de tre ovannämnda instituten har samtidigt kammat hem lukrativa options- och bonusprogram under de goda åren.

Men när det väl blivit sämre tider visar sig den negativa effekten av enorm leverage. Carnegie dansar på ruinens brant och såväl Glitnir som Kaupthing har fått kasta in handduken.

Det går även att ifrågasätta SEB:s och Swedbanks förehavanden i Baltikum och Ukraina men syftet med denna text är inte att smutskasta ledningarna på finansinstitut. Vill enbart poängtera att direktörer inte är några gudar, även om de vill göra gällande att så är fallet.

I stort sett samtliga aktieanalytiker har rekat köp under hela nedgången som började förra sommaren. Jag har även pekat på att en rad finansinstitut har tagit beslut som visat sig vara helt felaktiga med facit i hand.

Direktörer är bara människor, förvisso ska de ha bra betalt för den utbildning och den erfarenhet de besitter. Men de är inte några gudar och det finns många intelligenta och begåvade personer som inte är direktörer och som aldrig hade godtagit en så stor risk som exempelvis Glitnir eller Carnegie tagit under senare år.

Trots att analytiker har skyhöga löner och fastän de sitter vägg i vägg med kollegor som verkar på interbankmarknaden har de inte kunnat förutspå den nuvarande krisen. (Givet att det finns så många analytiker kommer förvisso någon pricka rätt med vad de förutspår, men det är högst osäkert om samma person fortsätter att leverera korrekta analyser eller om någon analytiker som hade helt fel senast får rätt nästa gång).

Vi är alla bara människor, att bankdirektörer ska ha åtskilliga gånger mer betalt än vad ekonomer har någon annanstans bör ifrågasättas. Min övertygelse är att det går att locka kompetent folk även med mycket lägre löner.

Direktörer och välbetalda finansmän är inget unikt A-lag utan det finns åtskilligt med personer runtom i världen som skulle göra ett lika bra, om inte ett bättre jobb, men med en betydligt blygsammare ersättning.

nullnullnullnull