Borgerliga regeringar bra för marknaden

Förr fanns ett talesätt som gick ut på att när socialdemokrater vann val föll börsen först i tre dagar för att sedan stiga i tre år. När de borgerliga vann brukade det bli tvärtom. Stämmer den tumregeln?

Den frågan ställde Affärsvärlden före valet till kristdemokraternas ledare Göran Hägglund, i dag socialminister. Hägglund har erfarenhet från finanssektorn efter en tid som anställd på mäklarfirman Alfred Berg, och han reagerade med irritation.

Och med all rätt. Vid de enda tillfällen utom 2006 då de borgerliga tagit över regeringsmakten i modern tid – 1976 och 1991 – rådde djup lågkonjunktur.

– I båda fallen var det så att väljarna röstade bort socialdemokraterna för att de hade kört ekonomin i botten. Borgerliga regeringar fick ta över och vända utvecklingen, sade Hägglund.

Dagens situation är förstås annorlunda. Konjunkturen är het, samhällsekonomin i balans och sysselsättningen växer. Om Thorbjörn Fälldin och Carl Bildt tagit över som regeringsbildare i samma behagliga klimat som nu hade de, förstås, kunnat föra en börsvänlig politik. Nu blev det inte så. De borgerliga regeringarna fick ägna sig åt krisbekämpning. Slutet av 1970-talet var en period av samtidig inflation och stagnation medan det tidiga 1990-talet kännetecknades av massarbetslöshet och realräntor på 10-15 procent.

De borgerliga åren var alltså dystra perioder i Sveriges moderna finansiella historia. Men var de också eländiga för börsen?

Faktiskt inte. I början av 1980-talet började nämligen aktiemarknaden dra nytta av konjunkturuppsvinget. Kronan hade då devalverats vid två tillfällen och oljepriserna hade börjat falla. Inflationen förblev dock hög, vilket gjorde realtillgångar som aktier attraktiva. Dessutom genomförde Fälldins regeringar reformer som riktade sig direkt till börsen. Det nya, skattesubventionerade aktiefondsparandet gjorde att miljarder sökte sig från lågavkastande bankkonton till aktiefonder. Sammanlagt steg Affärsvärldens generalindex med 86 procent under perioden 1976-1982.

När socialdemokraterna vann valet 1982 blev förloppet just att börsen föll tillfälligt, för att sedan vända uppåt kraftigt. Den tredje mandatperioden i följd med (s)-styre, 1988-1991, blev dock en prövning för aktieplaceraren. Marknaden började vända nedåt 1989 och hösten 1990 var nattsvart efter Iraks invasion av Kuwait. Några månader senare kom den svenska finansbolagskraschen.

Läget var alltså eländigt när Bildt och dennes finansminister Anne Wibble tog över regeringsansvaret i september 1991. Under 1991-1993 upplevde Sverige fallande BNP tre år i rad – något unikt för ett industriland i fredstid. Aktiekurserna rasade. Räntechockerna i samband med att Riksbanken försökte försvara den fasta kronkursen under 1992 lade ytterligare sten på bördan.

Men när valutan släpptes fri och kronans värde föll med en fjärdedel blev detta inledningen på en sju år lång expansionsperiod på börsen. 1993 var det samlade svenska börsvärdet 900 miljarder kronor. Vid decenniets slut var börsen värd 4 500 miljarder.

Kronfallet var viktigast, men ett par reformer som genomfördes under de borgerliga åren bidrog också till aktieboomen. Avregleringen av telesektorn, elmarknaden, bemanningsbranschen, taxinäringen och inrikesflyget höjde effektiviteten i samhällsekonomin. Reformerna fick genomslag i näringslivet först flera år senare, men bidrog tveklöst till den snabba produktivitetsutvecklingen och den höga tillväxten i slutet av 1990-talet. Detta påverkade även börsen positivt.

Men också krisåren 1991-1994 var faktiskt hyggliga för aktieinvesterarna. Tack vare uppsvinget efter kronfallet i november 1992 till valet i september 1994 visade generalindex ett plus under den borgerliga regeringsperioden. Index steg 34 procent, vilket får sägas vara bra med tanke på förutsättningarna.

Tesen som då och då framförs på socialdemokratiskt håll om att borgerligt styre bådar illa för börsen håller alltså knappast. Innebär detta att motsatsen gäller? Är borgerligt styre per definition positivt för aktiemarknaden? Just nu, ja. Alliansen satsar på att öka arbetskraftsutbudet och underlättar för entreprenörer. Det höjer tillväxtpotentialen i svensk ekonomi, vilket stärker klimatet för börsinvesteringar. Till det kommer de privatiseringar på cirka 150 miljarder kronor som ska ske under mandatperioden.

Men låt oss säga att riksdagsmajoriteten skiftar åter 2010, och att en mer tillväxtvänlig socialdemokrati av danskt eller brittiskt snitt tar över i Rosenbad – skulle ett maktskifte då vara negativt för aktiemarknaden? Antagligen inte. Labourregeringen i Storbritannien har till exempel inget otalt med den finansiella sektorn. Snarare är det tvärtom.

Den viktigaste slutsatsen av resonemanget är i stället att det spelar liten roll vem som styr landet. I dag äger utländska placerare 40 procent av börsen jämfört med 10 procent i slutet av 1980-talet. Börsbolagen är också mer globala än någonsin tidigare, och storföretagens intjäning sker huvudsakligen utomlands. Nationella politiska beslut betyder föga i det perspektivet.

De konjunkturella och strukturella förändringarna i världsekonomin är långt viktigare, vilket också är det naturliga. Aktieplaceringar görs ju med lång placeringshorisont, och då spelar partipolitik rätt liten roll. Globaliseringen medför att ingen regering i längden kan driva en börsfientlig politik. Till och med ett land som Bolivia, som i fjol förstatligade sina naturgastillgångar, börjar nu inse att ett sådant agerande inte fungerar i längden. Än så länge har inte landets större granne i norr, Venezuela, dragit samma slutsats. Men det lär komma.