Börsen saktar farten

Förra veckan blev det klart att H&M gått om Ericsson i börsvärde. Det är förstås en märkeshändelse, med tanke på att telekomjätten var värd nära 2 000 miljarder kronor våren 2000. I dag är börsvärdet bara drygt 150 miljarder.

Men en annan händelse är än mer anmärkningsvärd. Nämligen hur Stockholmsbörsen har bytt profil, från att vara en turboladdad tillväxtmaskin med en räcka högexpansiva börsbolag med internationell expansionskraft, till att bli en aktiemarknad som alla andra.

Inte bara Ericsson

Tillväxtstämpeln var inte alls bara ett Ericssonfenomen, även om företaget vägde exceptionellt tungt i mars 2000 (37 procent av börsvärdet). Börsens telekomsegment var ju större än så. De Sverigeregistrerade Nokiaaktierna svarade för nära 3 procent av index, och den Stockholmsbaserade handeln i Nokia var än mycket större. Till detta kom teleoperatörerna. Netcom (i dag Tele2) och Europolitan, som utgjorde 2 procent vardera. Tre månader senare anslöt sig Telia, med en vikt i börsindex på som mest 5 procent. I dag är andelen 3 procent.

IT vägde också tungt, med framtidshoppen inom affärssystem IBS, IFS och Intentia samt internetkonsultbolagen som under några feberheta månader 1999-2000 var ledande i Europa mätt i börsvärde.

Mest tillväxtinriktad

Stockholm kunde dessutom ståta med två framtidshopp i finanssektorn, Skandia och OM. Båda framstod våren 2000 som bland de främsta i världen inom internationellt pensionssparande respektive system för börshandel – två synnerligen expansiva marknader.

Till detta teknik- och finanskluster kunde fogas tillväxtjättarna inom mer traditionella branscher: Astra Zeneca, Hennes & Mauritz, Securitas, SCA och Assa Abloy.

Stockholmsbörsen var i slutet av 1990-talet den mest tillväxtinriktade i hela Europa. Det finns två huvudförklaringar till att den svenska börsen red mest och bäst, näst USA, på 1990-talsboomen.

För det första kunde svenska företagsledare luta sig mot en sekellång erfarenhet av att driva internationella företag (vilket gjorde det lättare att kommersialisera och internationalisera teknikföretag). För det andra var den svenska finansiella sektorn under högkonjunkturen den mest avancerade i Europa (vilket underlättade försörjningen med riskkapital).

Börserna i London och Frankfurt hade inte alls samma framgångar när det gällde att bygga upp snabbväxarsegment. Marknadsplatserna Techmark respektive Neue Markt blev spekulationsmagneter, men vägde mycket lätt i relation till de brittiska och tyska huvudbörserna.

Det var alltså ett särskilt schwung i den svenska aktiemarknaden under 1990-talets sista år. Men fallet blev ju också så mycket hårdare.

Idag svarar alltså Ericsson bara för 6 procent av börsvärdet och är omsprunget av H&M. Skandia har tappat drastiskt i värde, liksom OM. IT-sektorn har en andel på bara drygt en procent. Den hade inte ens synts på kartan om det inte hade varit för Tietoenator och WM-data, som huvudsakligen lever på gammal hederliga datadrift på entreprenad. Astra Zeneca, som hållit emot länge, har haft det tufft de senaste månaderna. Assa Abloy lider av “goodwillsjukan”, det vill säga marknadens skepsis mot företag som vuxit för snabbt och för dyrt.

Det är egentligen bara Securitas, SCA och H&M som alltjämt kan sägas föra tillväxtflagg.

Sista ordet är dock inte sagt. Så småningom kan det nog bli en vändning uppåt för bolag som Ericsson och Skandia. Det är inget fel på bolagens affärsidéer eller respektive marknadsposition.

En börs som andra

Likväl går det inte att komma ifrån att vi har ett helt nytt läge på Stockholmsbörsen, som blivit en börs som alla andra. Titta bara på dagens branschmix som den illustreras i diagrammet här intill. Den domineras av finans och industri, följt av branscherna telekom, konsumentvaror och hälsovård. Råvaror (inklusive skog) är halvstort och tjänster, IT och media svarar för en liten del. I USA har däremot IT och telekom fortfarande stor tyngd i de ledande börsindexen, tack vare bolag som Microsoft och Intel.

Att bolag som H&M och Nordea vuxit dramatiskt i relativ tyngd på den svenska aktiemarknaden är helt i linje med den placeringsfilosofi som nu dominerar. Investerarna vill ju ha låg risk. De båda företagen anknyter också en till den del av ekonomin i Sverige, liksom den övriga västvärlden, som visar störst stabilitet för närvarande, nämligen den privata konsumtionen.

Tillfälligt tillstånd

På sikt är det antagligen mindre bra om börsens tillväxtprofil förblir svag. Förr eller senare måste ju marknadens roll som kapitalförmedlare återupprättas och det är framför allt de bolag som växer snabbare än genomsnittet som behöver kapitalet.

Affärsvärldens gissning är att nuläget inte lär bestå i åratal. Stockholmsbörsen lär inte permanent bli ett London eller ett Köpenhamn, med dominans av banker, konglomerat och detaljhandel respektive för livsmedel och småindustri. Skälet till det är att svenskt näringsliv fortfarande har en profil som bär mot expansiva branscher inom industri eller tjänstesektor. Det är kvaliteter som har goda möjligheter att frammana nya tillväxtaktier, inte minst från “vanliga” branscher som verkstad och skog.