Börsjättar slår in på en säkrare väg

Dow Jones industriindex tangerar all-time-high. Den svenska börsen har i stort sett hämtat in försommarens nedgång. Och mer blir det, att döma av det optimistiska humöret på börserna just nu. Är det rimligt? Bör man inte som placerare fråga sig om det börjar bli dags att sälja? Det finns starka argument för en sådan försiktig handlingslinje. Den viktiga amerikanska konjunkturen bromsar in ordentligt. En del bedömare är rädda för att bostadsmarknaden helt ska säcka ihop – med allt vad det kan innebära för sysselsättning, för privatkonsumtion, för världskonjunkturen och för börserna.

I det perspektivet kommer fallissemanget i Amaranth olyckligt. Amaranth är en hedgefondförvaltare som tog djärva positioner i naturgaskontrakt men som fick marknaden emot sig. Kring två tredjedelar av de cirka 70 miljarder kronor som placerats i fonden verkar ha gått förlorade. Hittills visar dock placerarna inga tecken på att dra öronen åt sig. Ett exempel på det är att ränteskillnaden mellan obligationer utgivna av industriländer och tillväxtnationer ligger kvar på historiskt låga nivåer. Placerarna gör bedömningen att det inte finns anledning att växla över stora delar av kapitalet från aktier till säkra obligationer. Läget på aktiemarknaden får betecknas som hyggligt stabilt.

Av flera orsaker. En är fusionsaktiviteten. Den är fortsatt hög. Här hemma är ju Scania och Capio “i spel” och det ryktas även om bud på Boliden och ägarskiften i till exempel SAS och Telia Sonera. Internationellt har den tyska kraftjätten Eon höjt sitt bud på spanska Endesa med 40 procent till svindlande 37 miljarder euro. I den europeiska läkemedelsbranschen har det bara under september tillkännagetts tre större uppköpsaffärer (Schwarz Pharma, Serono och Altana).

Att det kommer många bud kan ge en fingervisning om något som inte är helt positiv för börsen. Uppköpen brukar nämligen öka när en högkonjunktur närmar sig sitt zenit, och eftersom börsen alltid diskonterar framtida vinster snarare än dagens skulle budaktiviteten kunna tolkas som att det bästa krutet nu har bränts av. Men där är vi knappast idag, bland annat på grund av den goda makroekonomiska situationen. Det är inte troligt att företagsaffärerna skulle torka ihop inom ett eller ett par kvartal.

Värderingarna på aktiemarknaden är också ganska modesta. Stockholmsbörsens bolag värderas till 15 gånger årsvinsten och de amerikanska börsbolagen är också relativt billiga.
En annan positiv faktor är att dramatiska händelser som den i Amaranth är mer sällsynta än som var fallet för fem-tio år sedan. Riskkontrollen är bättre i företagen. Ibland går det till överdrift, som i fallet Hewlett-Packard. Koncernen och dess inhyrda säkerhetskonsulter har vållat stor skandal genom sina klumpiga försök att spåra läckor från styrelsemöten. I sina efterforskningar har konsulterna bland annat uppträtt som journalister. Skandalen har tvingat flera högt uppsatta HP-chefer att avgå och har haft viss effekt på aktiekursen.

Förbättrad riskkontroll går hand i hand med ökad stringent finansiell styrning – ett område som uppmärksammades förra veckan vid det årliga Årets CFO-seminariet. Priset instiftades 2004 av Affärsvärlden, konsultfirman Accenture och it-företaget Hyperion. I år gick priset till Hans Biörck, CFO, eller “chief financial officer”, på Skanska. Byggkoncernen är ett bra exempel på den positiva utvecklingen den senaste tiden. Under 1990-talets första hälft var det hela havet stormar i Skanskas finansförvaltning, som ägnade sig åt valuta- och räntetrading i stor skala. Man kunde förlora en miljard ena året, och tjäna lika mycket nästa år. Turbulensen förryckte den finansiella planeringen och gjorde vinstprognoser minst sagt chansartade.

Idag styrs de finansiella flödena hårt i Skanska och de flesta andra storföretaget. Kapitalet och risktagandet allokeras enligt bestämda processer. En del av detta är förstås påtvingat av Sarbanes Oxley Act och andra nationella och internationella bolagskoder. Annat är frivilligt. I bolagen suckas det lite över att kontroll blivit ett så överordnat mål och över att den finansiella handlingsfriheten på dotterbolags- och affärsområdesnivå har krympt. “Business control” har tappat mark, medan “control” har vuxit i betydelse. Kan man då säga att kontrollbehovet hämmar affärsutvecklingen i företagen?

Sannolikt inte. Centraliserad ekonomistyrning behöver inte utesluta att ett bolag är affärsmässigt kreativt. Skanska är ett exempel på det. Volvo är ett annat. Kapitalrationaliseringsprogrammet “Cash2grow” som genomfördes för några år sedan innebar att Volvo kunde frigöra 18 miljarder kronor ur sin balansräkning. Pengarna räckte bland annat till att “betala” fem års produktutveckling i koncernen.

Både Skanska och Volvo är klart överkapitaliserade. Egentligen behöver de inte de medel som frigjorts genom rationaliseringarna. Men en effektivare finansiell styrning har ett värde långt utöver att man minskar räntekostnaderna. Tuff finansiell styrning kan ju sänka risken för plötsliga vinstvarningar och andra obehagliga överraskningar. Och detta betyder mycket för att öka tilltron till börsbolagen generellt och för att skapa ett generellt mer förtroendefullt klimat på finansmarknaden.