Buffertfonderna dras på lönen

Kanske är tanken bakom det bisarra förslaget om buffertfonderatt det ska skapa intryck av att man gör någonting för attminska hotet om att EMU-medlemskap skulle öka arbetslösheten iSverige. Därmed ska LO:s medlemmar kunna rösta ja.Förslagets främste förespråkare är Metalls ordförande GöranJohnsson, som vill gå med i EMU. Men de som till slut får betalabuffertfonderna är utan tvivel löntagarna.Tanken är att (formellt) företagen ska betala in pengar till enfond under goda, eller normala, tider. De ska sedan kunnaanvändas vid extrem lågkonjunktur eller hotande utslagning av enbransch. I Finland, varifrån förslaget kommer, har man i förstahand förberett sig på en extern chock för skogsindustrin.

Inget att bygga på

Men att, som i Finland, bygga upp en fond som motsvarar 2-3procent av lönesumman (i Sverige omkring 20 miljarder kr) kaninte ge nämnvärd hjälp vid en djup lågkonjunktur. Det skullekräva mångdubbelt mer, och i praktiken medföra en kraftigskattehöjning.Det senare är inte precis något som ekonomiska bedömare brukarrekommendera för Sverige. Alternativet är att fonden används föratt rädda någon enskild bransch som råkat i svårigheter. Detidigare stöden till varvs-, stål- och tekobranscherna bordedock avskräcka även LO.En särskilt konstig del av förslaget är att det är facket ocharbetsgivarna som tillsammans ska bedriva keynesianskstabiliseringspolitik. Det normala är ju att regeringen ochriksdagen sköter politiken. Att LO nu, med hjälp av SAF, villsköta det jobbet verkar inte riktigt förenligt med vårdemokratiska tradition.Staten har dessutom redan en buffert, i form av årliga överskotti budgeten på 2 procent av BNP. Det huvudsakliga skälet tilldetta är att EU kräver att budgeten inte får visa underskott påmer än 3 procent. Beräkningar av OECD tyder på att det krävs 2procents överskott i normala tider för att Sverige ska klara endjup lågkonjunktur utan att EU-gränsen underskrids.

Bufferten finns redan

Staten har därmed en marginal på 5 procent av BNP. Staten kan,teoretiskt sett, sänka arbetsgivaravgifterna med nästan 100miljarder under en följd av år, att jämföra med att enbuffertfond av den finska modellen räcker till 20 miljarderunder ett enstaka år.Om man vill ha en extra buffert vore det naturligt om staten toghand om saken, genom att höja kravet på överskott i budgeten.Argumentet mot det är att en sådan åtgärd betyderskattehöjningar som dämpar den ekonomiska aktiviteten och därmedsysselsättningen, försämrar villkoren för långsiktig tillväxtoch sänker hushållens standard.Detta är också vad som har skett under den tid som staten harförbättrat budgetsaldot i syfte att dra ned inflationen ochskapa förtroende på marknaden. Man bör inse att den starkaåtstramning Sverige har gått igenom har inneburit en hög kostnadför folkhushållet.

Det verkar finnas en allmän föreställning om att det alltid ärbra att spara, att man bör betala in under goda tider för att hanågot att ta av under dåliga. Så fungerar det för enskilda, meninte för samhällsekonomin.Man kan inte spara samhällsekonomiska resurser.Kunde man det borde Sverige höra till de rikasteindustriländerna i stället för till de fattigaste, så mycket somvi har sparat under 1990-talet. Men ett finansiellt sparande(genom att skatterna är högre än utgifterna) håller tillbakaaktiviteten och gör både oss och framtida generationerfattigare. En nation kan spara endast genom att investera mera,inte genom att minska utgifterna.

Buffert för försvaret

Säkerhetsexperten Bo Pellnäs föreslog häromdagen i endebattartikel att försvaret borde få en buffert, att använda ikrislägen, genom att staten ökade sitt budgetöverskott från 2till 2,5 procent. Men detta leder till att vi får svagaretillväxt och därmed mindre resurser att satsa på försvaret dendag detta skulle bli nödvändigt.En detaljfråga för arbetsmarknadens eventuella buffertfond ärhur den skulle placeras. Ska en fond som placerar i aktier ellerfastigheter sälja om det uppstår ett krisläge i svensk ekonomi?Det skulle sänka börskurser och fastighetspriser och förvärrakrisen.Det har föreslagits att man ska placera pengarna utomlands. I såfall drar man in pengar från inhemska företag för att investerautomlands. Som en hjälpande hand åt Sverige verkar det mindreändamålsenligt.

En viktig fråga är vem som i slutändan ska betala fonderna. Ävenom det formellt blir fråga om avgifter från företagen måstelönerna hållas tillbaka. Vi kan inte belasta företagen med högrekostnader i Sverige än i omvärlden. Det är ju just detta sombuffertfonden är avsedda att förhindra!Om fonderna byggs upp och minskas i takt med konjunkturen blirdet fråga om ett slags konjunkturanpassade löner. Samtidigtverkar tanken vara att fonderna bara ska användas vid extremakriser, som förhoppningsvis aldrig ska inträffa. Kvar blir i såfall ett minskat löneutrymme.Hur detta ska locka LO-medlemmar att säga ja till EMU är intelätt att förstå.

BILDTEXT: Metalls Göran Johnsson får ingen mjuklandning om konjunkturenskulle vika. Pengarna till buffertfonderna tas från medlemmarnas lön.