Centralbankirernabör vila på hanen

I filmen War Games från 1983 lyckas en tonåring hacka sig in på försvarsmaktens krigssimuleringsdator och börjar spelet Tredje världskriget. Datorn uppfattar intrånget som en attack från Sovjetunionen och förberereder sig för att avfyra en fullskalig, kärnvapenbestyckad – och verklig – mottack.

När generalerna inser att de inte själva kan kontrollera datorn och den livskrisande datakonstruktören dragit till ödemarken blir paniken ett faktum.

Händelseförloppet på de globala finansiella marknaderna detta år påminner om dramaturgin i War Games. Något oväntat leder till en okontrollerbar kedja av händelser och de inblandade försöker ömsom krishantera och ömsom kasta skulden på varandra.

Höstens händelser aktualiserar också ett mångårigt trätoämne bland central bankers: Ska centralbanker försöka förebygga spekulationsbubblor eller kan man bara hantera effekterna om och när bubblor väl spricker?

Upptakten till höstens turbulenta marknadsutveckling är ganska väl genomtröskad vid det här laget, men översiktligt och kortfattat har detta hänt:

I en mångårig lågräntemiljö har högavkastande så kallade amerikanska subprimelån, (bostadslån till betalningssvaga hushåll) använts i olika former av strukturerade produkter som sålts till investerare världen över.

Ökat antal betalningsinställelser från hushållen har oväntat urholkat stora värden i strukturprodukterna. Frågetecknen haglar om hur dessa ska värderas och förluster hanteras av innehavare (investmentbanker såväl som investerare) när det inte finns en fungerande andrahandsmarknad.

Den korrigerande amerikanska bostadsmarknaden väcker farhågor om konjunkturtvecklingen. Konsensusprognoserna just nu pekar på en amerikansk tillväxt kring 2 procent per år de kommande åren vilket är svagt för att vara USA. En dominerande uppfattning för närvarande är dessutom att riskerna ligger på nedsidan, det vill säga att konjunkturavmattningen blir mycket djupare.

När förre amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan framträdde på ett Swedbank-arrangerat möte i Oslo nyligen betecknade han höstens turbulens som “an accident waiting to happen”.

Mer än någon annan centralbanksföreträdare har Alan Greenspan företrätt doktrinen att penningpolitik inte kan användas för att punktera uppfattade spekulationsbubblor. Den kan bara användas för att lindra effekterna i efterhand. Konkreta exempel på denna politik förekom dels efter den spruckna it-bubblan då centralbanken drog ned styrräntan kraftigt 2001 till 2003, dels denna höst då Federal Reserve sänkt två gånger och förväntas göra nya sänkningar.

Alan Greenspan vidhåller att detta asymmetriska reaktionsmönster är det enda riktiga och att han inte har sett något exempel på penningpolitik som har lyckats stävja obalanser i förväg. Händelseutvecklingen detta år har inte fått honom att ändra uppfattning, enligt egen utsago.

Den nuvarande ledningen i centralbanken med Ben Bernanke i spetsen har i princip samma uppfattning.

Men det är en kontroversiell uppfattning. De som varnade för att räntan hölls för låg för länge 2001 till 2003 och att Federal Reserve bara flyttade spekulationsbubblan från aktiemarknaden till bostadsmarknaden tycker att de har fått vatten på sin kvarn.

“Centralbankernas bank”, Bank of International Settlements, Bank of England och Europeiska centralbanken, har under ett flertal år försökt hitta metoder som innebär att det penningpolitiska reaktionsmönstret ska blir mer symmetriskt.

Genom att ha en checklista för en rad finansiella variabler är tanken att man ska kunna kvantifiera dels sannnolikheten för finansiell stress, dels de ekonomiska förlusterna som uppstår i sådana situationer. Ett exempel är att kombinationen stigande skuldsättning och tillgångspriser över trendmässig nivå i kombination med övervärderad valuta är explosiv.

Vidare är tanken att övervakningsmyndigheterna inte bara ska kunna använda styrräntan för att kyla av en pågående kreditexpansion. Rena tillsynsingrepp, såsom att höja låneinstititutens kassakrav och ställa högre krav på säkerhetsmarginalerna, skulle också förekomma.

“To lean against the wind”, att försöka indentifiera och sedan förebygga alltför stora obalanser innan dessa briserar, är därför en penningpolitisk doktrin som har vunnit nya anhängare.

Samtidigt finns det anledning att bli mer pessimistisk om ifalldet verkligen är en framkomlig väg.

I efterhand var det tydligt att subprimelånen var den svagaste länken i det globala systemet. Problemet var bara att centralbanken Federal Reserve, enligt Alan Greenspan, inte uppmärksammade den snabba framväxten och hur de användes till strukturerade produkter “förrän de redan hade exporterats över världen”.

Finansbranschen uppvisar en oerhörd kreativitet och snabbhet vad gäller produktutveckling och det är kanske inte möjligt för tillsynsmyndigheterna att hänga med.

Ett alternativ är då att anamma några andra av de prognoser den förre centralbankschefen Alan Greenspan framförde i Oslo: Att centralbankernas makt är på nedgående, att spekulationsbubblor är en del av den mänskliga naturen, att marknaderna är kapabla att hantera och korrigera obalanser och att aktörer i samhällsekonomin får lära sig att acceptera dessa förhållanden.

?The only winning move is not to play”, konstaterar krigssimuleringsdatorn i slutet av filmen War Games för att därefter stänga av sig. I verkligheten kommer spelet att rulla vidare, eventuellt kommer aktörerna att bli några lärdomar rikare.

FOTNOT: En rekapitulation av höstens händelsförlopp finns i vice riksbankschefen Lars Nybergs anförande “Oron på de finansiella marknaderna” den 22 november 2007.

CECILIA SKINGSLEY
red@affarsvarlden.se

Analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.