Teodorescu: ”Vi måsta tala om moderskap som annat än uppoffring”

I fjol föddes i snitt 1,43 barn per kvinna. Det är det lägsta snitt som hittills uppmäts i Sverige. Faktum är att Sverige inte haft så här lågt snittantal per kvinna sen år 1751.

Det totala antalet födda barn förra året var 98 500. Under större delen av 2000-talet har barnafödandet legat på drygt 110 000 födda barn per år. SCB använder sig av begreppet ”summerad fruktsamhet” som är ett demografiskt mått som mäter det genomsnittliga antalet barn per kvinna.

Slutsatsen utifrån statistiken är att trenden med kvinnor som föder allt färre barn ser ut att fortsätta. I början av 2000-talet steg den summerade fruktsamheten i Sverige, från 1,5 barn per kvinna år 2000 till 2,0 år 2010, men de senaste åren har alltså antalet födda stadigt sjunkit.

Ny utredning ska ge svar

I början av månaden tillsatte regeringen en utredning som syftar till att försöka förstå orsakerna till det minskade barnafödandet. Oron för att nuvarande utveckling på sikt ska leda till en krympande befolkning och stora utmaningar för välfärden och ekonomin, när allt färre kommer att behöva försörja allt fler, är befogad.

Av direktiven framgår att utredaren ska ”analysera demografiska trender och identifiera faktorer som påverkar nativiteten, såsom boendesituation, psykisk hälsa, digitalisering, jämställdhet, utbildningsnivåer och synen på föräldraskap. Den ska också undersöka hur ekonomiska incitament och reformer i andra länder kan bidra till att öka barnafödandet i Sverige.”

Frågan är komplex och sannolikt handlar det om flera samspelande faktorer, gemensamma för många av de länder runt om i världen som rör sig i samma negativa riktning. Tydligt är att där det tidigare fanns ett starkt kulturellt och religiöst ramverk som förklarade varför man får barn – för Gud, familjen, nationen, eller framtiden – finns nu främst individens egna skäl.

Moderskapet inget ideal

I spekulationerna kring tänkbara orsaker till utvecklingen framhåller en del oro för framtiden, klimatet och säkerhetsläget. Även om det på ett individuellt plan säkert kan vara relevanta anledningar framstår det som osannolikt, på makronivå, givet att de lägsta födelsetalen förekommer i länder som utmärker sig som ekonomiskt stabila, fredliga och förskonade från klimatförändringar.

Personligen tror jag att det snarare handlar om att många unga i välmående länder blivit alltför bekväma och individualistiska. Barn uppfattas som krävande och föräldraskapet är i mångt och mycket en uppvisning i återkommande uppoffringar.

Denna verklighet krockar med det faktum att ytterst få numera talar om värdet av att plikttroget stanna kvar, bita ihop, prioritera långsiktighet. Snarare premieras omedelbar njutning, ett stort socialt liv, resor, karriär, materialism.

Därtill tycks moderskapet, liksom föräldraskapet i stort, inte längre ses som ett självklart steg i vuxenblivandet, utan mer som ett val – som likt andra val – behöver vägas, analyseras och motiveras. Barn blir därmed något man skaffar, inte får ta emot som en gåva.

Det faktum att många lever med föreställningen om att livet måste vara perfekt innan barn sätts till världen resulterar också i att många storstadskvinnor får barn allt senare i livet, vilket i sin tur leder till att det tredje eller fjärde barnet inte hinns med av rent biologiska skäl.

När är man egentligen redo?

Idag frodas en förställning om att den som vill ha barn ska vara “redo” – vilket i praktiken ofta betyder att man ska ha fast jobb, stabil ekonomi, rätt partner, rätt bostad och helst ett färdiglevt liv innan föräldraskapet sätter igång.

Eftersom unga i Sverige börjar studera sent, och därför etablerar sig på arbetsmarknaden senare, sammanfaller åren då kvinnor förväntas göra karriär med fönstret mellan 30-40 då fertiliteten faktiskt börjar avta.

Att den moderna kvinnan förväntas vara både självständig och närvarande, både karriärdrivande och omhändertagande – samtidigt – gör det hela än mer svårhanterligt vilket för många resulterar i utbrändhet, trasiga äktenskap och en konstant känsla av otillräcklighet.

Man skulle kunna säga att det moderna samhället visserligen har givit kvinnan frihet att välja bort moderskapet, men samtidigt fråntagit henne den samhällsanda som satte moderskapet på den piedestal det förtjänade.

I en tid där individualismen är norm och självförverkligandet måttstocken för ett gott liv, framstår moderskapet inte längre som ett naturligt steg i livet, utan som ett ”projekt” som förutsätter millimeterrättvisa för att inte bli en ”kvinnofälla”. Men tänk om vi istället hade talat i termer av att det går att förverkliga sig själv också genom att bli mor – inte trots det?

Den bästa uppoffringen

Förhoppningsvis kommer den tillsatta utredningen vända och vrida på perspektiven, dels utifrån sådant som skattelättnader och barnbidrag, dels utifrån de stora frågorna: Vad betyder det att bli förälder idag? Vilka berättelser bär vi – eller saknar vi – kring moderskap och meningen med livet?

Personligen tror jag att vi måste våga tala om föräldraskap som något annat än en uppoffring. Vi måste tala om det som en möjlig form av självförverkligande, av gemenskap, av mening.

Inte som ett hinder för frihet, utan som en annan typ av frihet – den som kommer av att leva för något större än sig själv, att iklä sig en roll som faktiskt gör en oumbärlig.

Att det föds färre barn är inte bara en demografisk utmaning. Det är en spegel av vår tid – och av vad vi tycker att livet ska handla om. För att vända trenden räcker det inte med bidrag eller bostäder, även om sådant givetvis också kan spela roll.

Därför måste vi också våga prata om det tysta skifte som skett i våra värderingar, och om vad som går förlorat när barn inte längre får plats i våra livsberättelser och hur det, paradoxalt nog, kan påverka oss i vårt självförverkligande.

Alice Teodorescu Måwe är EU-parlamentariker (KD) och opinionsbildare