Dämpad tillväxt göder europeisk nationalism

Oavsett land är risken stor att svag ekonomisk tillväxt ökar de nationalistiska känslorna. Tillväxten är dämpad i flertalet länder i euroområdet, inte minst i Tyskland som ofta fungerar som motor för övriga länder. Det samtidigt som falanger av EU-skeptiska partier gick framåt i parlamentsvalet till EU. Risken är därmed påtaglig att vi får några år av mer fokus på nationalism än på att EU ska växa sig starkt.

Valdeltagandet var högre än på länge, vilket är glädjande. Men resultatet är något oroande, då samarbetet inte lär bli lättare framöver, även om strukturen i parlamentet gör att de olika falangerna har svårt att påverka. Resultatet är sannolikt en konsekvens av att EU inte upplevs som relevant för många. Det är inte utan att jag tycker att man varit tondöv för de protester mot mer EU som vi har sett på många håll. Det blir också allt mer tydligt att EU-valet, med tv-debatter och där det i vissa länder är krävande att rösta, upplevs som förlegat av många unga. Risken är att unga inte engagerar sig i politiken, vilket Demokraterna i USA delvis drabbats av. De traditonella institutionerna upplevs helt enkelt inte som trovärdiga. Inte minst med tanke på vad unga kan åstadkomma på sociala medier.

Samtidigt är det olyckligt om EU tappar förmågan att agera, då flera frågor som väljare och näringslivet tycker är viktiga, som klimatet, cybersäkerhet och handel, är frågor som vi löser bäst tillsammans. Var och en för sig är länderna för små för att stå upp mot stormakter som USA och Kina.

Men valutgången var inte entydig, för samtidigt som protestpartier växte sig starka ökade stödet kraftigt för de gröna partierna och för miljön. Miljöfrågan är en global fråga och en fråga där EU kan gå före och visa handlingskraft. Förhoppningsvis är det en fråga som faktiskt lyfter de kommande åren. Glädjande nog hör jag emellanåt svenska företag som är mycket nöjda med det stöd de får i miljöarbetet från EU-kommissionen. Hållbarhet måste bli en del av EU:s dna och möjligen finns det hopp för det nu.

Men många av de ekonomiska frågorna har gått i stå. De svåra problemen kvarstår att lösa och detta samtidigt som länderna har mycket olika uppfattning om hur tajt det ekonomiska samarbetet ska vara. Uppenbart är att president Macron blev straffad på hemmaplan för att ha drivit på för hårt vad gäller gemensam ekonomisk politik.

I Tyskland är tillväxten svag och risken är att det blir värre innan det vänder. Tillverkningsindustrin har bromsat in påtagligt, delvis på grund av bilindustrin och dieselskandalen, men också på grund av lägre global tillväxt, inte minst i Kina. Även om det gröna partiet gick fram starkt i Tyskland växte även högerfalangen påtagligt, vilket gissningsvis gör att tyskarna bromsar när det gäller mer gemensam ekonomisk politik i närtid. Tyskarna har gynnats ekonomiskt av euron, men många känner fortfarande oro för att det är de som får stå för notan om något går snett.

I Italien är de politiska utmaningarna stora och som ekonom är man förskräckt över politikernas brist på insikt om vad som krävs för att ekonomin ska komma på fötter. Italienska banker utgör fortfarande en risk och är något som EU inte mäktat med att lösa. Smäller det i Italien blir priset högt.

Britterna proteströstade på grund av Brexit samtidigt som de gjorde en kraftig högersväng i EU-valet. Vi kan tycka vad vi vill om det, men EU-parlamentet gör nog klokt i att lyssna på vad folket i flera länder vänder sig emot. Om inte riskerar vi ett än mer splittrat EU framöver och det är olyckligt då samarbete behövs när det gäller stora viktiga frågor som hållbarhet, säkerhet, handel, med mera.

Chefsekonom på Nordea som skriver krönikor i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Arbetskraftsbrist har länge varit den vanligaste kommentaren jag fått när jag träffat företag. Det är den inte längre. Statistiken talar för en inbromsning av sysselsättningen och arbetslösheten kommer att stiga framöver.