De nya dominanterna

Allians för Sverige har bantats till Alliansen. De borgerliga tycker inte längre att de behöver berätta att de samarbetar för landets bästa. Alliansen har satt sig som begrepp och fått ny logga och hemsida. De fyra partisekreterarna har också presenterat huvudfrågorna inför höstens val.

Allt verkar alltså vara frid och fröjd i det borgerliga samarbetet. Men hur jämbördigt är det egentligen? Fortsätter det som det börjat kan vi vara på väg mot total moderat dominans.

Moderaterna står för en sammanhållen politik, medan Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna reduceras till specialistpartier. Centern för småföretagare, Folkpartiet för lärare och Kristdemokraterna får vårdpersonal och äldre.

Hos moderaterna är målsättningen klar. Partiet ska vara det stora partiet som den breda allmänheten kan sympatisera med. Ungefär som tyska CDU.

De andra partierna måste givetvis vara kvar i riksdagen. Annars går ju regeringsmakten förlorad. Men så mycket mer än 4 procent behöver Allianskamraterna inte få. Det är bara att studera Alliansdokumentet med de fyra initiativen inför valet för att ana hur det ska gå.

Alliansens samarbete ska fördjupas med ett politiskt huvudinnehåll som är en upprepning av valrörelsen 2006. Arbetslinjen ska ställas mot bidragslinjen som oppositionen ska nitas fast vid.

De ska jagas med frågor om det ska löna sig bättre eller sämre att arbeta. Om hur mycket skatten ska höjas för vanligt folk.

Det blir naturligtvis Moderaterna, via statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg och i någon mån arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som i första hand tränger igenom i den debatten.

Sedan ska ekonomin, vikten av sunda statsfinanser, slås fast. Anders Borg kommer att fortsätta att slå hårt till höger och vänster. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström kommer att bli lika kölhalad när han förespråkar minskat överskottsmål som Vänsterpartiets Lars Ohlys när hans trovärdighet att hålla budgetreglerna ifrågasätts. Borg kommer att granska de rödgrönas budgetalternativ med lupp.

Men Alliansen ska också gå till val på att kvalitet i de skattefinansierade så kallade välfärdstjänsterna ska betonas samtidigt som köer och ineffektivitet ska bekämpas. Det ska väl inte Moderaterna kunna lägga beslag på?

Ja, kanske kan Kristdemokraterna sno åt sig lite uppmärksamhet via socialministrarna Göran Hägglund och Maria Larsson. Och Folkpartiet ska väl kunna få utrymme att köra lite hårdare tag i skolan.

Men upplägget är att skola, vård och omsorg ska ställas mot de rödgrönas ökade bidrag. Alltså är det upplagt för Moderaterna även här.

Den fjärde huvudfrågan, klimatet, borde vara som klippt och skuren för Centern. “Alliansens gröna röst”, som partiet vill kalla sig. Problemet är bara att de borgerliga enats om att betona kärnkraftens roll. Det är knappast Centerns hjärtefråga vilket lämnar fältet fritt för Folkpartiet och Moderaterna.

Moderat dominans alltså. Den som har lyssnat noga har också kunnat lägga märke till hur Fredrik Reinfeldt börjat recensera sina Allianskamrater. Hur bra Maud Olofsson sköter företagarpolitiken, Jan Björklund skolan och Göran Hägglund det sociala. Statsministern definierar därmed bort de andra borgerliga från det helhetsansvar som Moderaterna tar.

Metoden är märkvärdigt lik den betygsättning Göran Persson brukade ägna sig åt. Men så är ju Fredrik Reinfeldt också ute efter att definitivt slå Socialdemokraterna ur sadeln som statsbärare.