Jojje Olsson: Därför lyckas Kina men inte Northvolt

Under politikerveckan i Almedalen dök grön energi upp i flera seminarier men även privata samtal som jag hade med beslutsfattare och opinionsbildare. Haveriet i Northvolt framhölls flera gånger som anledning till att inga mer skattepengar bör läggas på detta område.

Det är sorgligt hur misslyckandet i ett enda batteriföretag har ökat motviljan att satsa allmänna medel i en rad viktiga framtidsindustrier. Men argumentet är starkt, eftersom misskötseln tilläts pågå så länge och bli så omfattande.

Det är förstås alltid enklare att formulera ett problem än att komma med en lösning. Därför är det värt att ta en titt på vad som ligger bakom de kinesiska framgångarna. I Europa investerades hundratals miljarder utan resultat, men hur kommer det sig att Kina på kort tid blivit världsledande inom samma industri?

Skapar förutsättningar – för alla

Kina tillverkar i dag två tredjedelar eller mer av världen batterier, elbilar och vindkraftverk. För solpaneler är andelen över 80%. Detta har inte åstadkommits genom att strössla pengar över ett enskilt bolag med en lovande företagsledning. Man har istället infört en rad allmänna subventioner och skapat fördelar för hela sektorer.

Visserligen förekommer även direkta bidrag till företag inom grön energi i Kina. Men som jag skriver i rapporten ”Kina vill dominera Europas gröna marknader” för tankesmedjan EPHI, som lanserades under Almedalsveckan, så är detta inte den största formen av statligt stöd.

Generella stöd

Istället handlar det om en uppsjö av stöd i form av olika skatteförmåner, fördelaktiga lån, billig energi och mark, stora satsningar på infrastruktur och industriparker samt regleringar mot utländska aktörer på den inhemska marknaden. Villkoren gäller alla företag som vill ge sig in i branschen. Det innebär hundratals aktörer i en tävling mot varandra, där bara de effektivaste överlever.

Det vore otänkbart att Kinas motsvarande AP-fonder investerade i ett företag som Northvolt, som inte ens fått igång sin produktion. Det är också ytterst få konsulter, jurister eller lobbyister som har berikat sig på vägen mot Kinas dominans inom batterier.

Vinnarna finansierar förlorarna

Northvolts prislapp utgör skarp ammunition för kritiker av statliga medel till den gröna omställningen. Den samhällsekonomiska notan uppgår enligt bedömningar till över 200 miljarder kronor i europeiska investeringar. Pengar som nu gått upp i rök.

Samtidigt understryker bland annat Arthur Kroeber, grundare av Gavekal Dragonomics, att Kina satsade mellan 200 och 300 miljarder dollar – alltså flera biljoner kronor – på elbilar innan man såg någon egentlig utväxling.

I en intervju förra månaden berättade Kroeber hur myndigheterna från början hade en klar målsättning och riktning, och var beredda att testa olika saker tills man hittade ett vinnande recept i tillverkningen.

Subventioner

En viktig ingrediens var subventioner till köpare av elbilar, som bara enligt beräkningar uppgått till över 1 000 miljarder kronor. Dessa subventioner kom alla inhemska företag till del, vilket resulterade i över 200 tillverkare som tävlade mot och lärde av varandra i såväl framgångar som misstag.

Alltså själva antitesen till ett på förhand utvalt, upphöjt och välfinansierat bolag som Northvolt.

Tanken bakom detta – liksom inom batterier, solpaneler och vindkraftverk – är att främja alla potentiella vinnare, med ambitionen att de som går segrande ur den tuffa tävlingen kommer att betala kostnaden förlorarna medfört. Myndigheterna accepterar kortsiktiga förluster i utbyte mot större globala marknadsandelar på lång sikt.

Höga insatser om vi avstår

Denna modell har redan säkrat kinesisk dominans inom bland annat solpaneler och sällsynta jordartsmetaller.

Samma sak är på väg att ske med elbilar och batterier, vilket kan få ännu större ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser för väst.

Dels på grund av de många jobb och den ekonomiska betydelse som bilindustrin står för i Europa, USA och Japan. Dels handlar det om säkerhetspolitik då batterier, elektriska motorer och sensorer får ökade militära användningsområden.

Se på den roll som drönare spelar i Ukraina, och fundera över konsekvenserna om Kina tillverka alla världens batterier och elmotorer.

Privata investerare kan inte förväntas ta ansvar för nationell säkerhet. Därför är allmänna medel nödvändiga i framtidsinvesteringar som rör vår energiinfrastruktur och försvarsförmåga. Exempelvis efterlyser Michael Dunne, tidigare chef vid General Motors med två årtiondens erfarenhet från Kinas bilindustri, ett ”Manhattan-projekt, men för bilar”, med hänvisning till det program där stat och näringsliv tillsammans utvecklade atombomben.

Industripolitik har alltid funnits – även i väst

Kritiker av statlig industripolitik bör betänka att Manhattan-projektet bara är ett av många exempel på framgångsrik sådan. Statlig industripolitik har inte bara varit nyckeln i att betvinga diktaturer som Japan, Nazityskland och Sovjetunionen. Den har också varit nödvändig för återhämtningar efter finanskriser och pandemier.

I USA har industripolitik även med framgång använts för dagens framtidssektorer. The Chips and Science Act har snabbstartat tillverkningen av mikrochip i USA, och Inflation Reduction Act (IRA) har lockat den privata sektorn att satsa på grön energi. Tillsammans drog dessa två initiativ över en biljon dollar i privata investeringar redan vid slutet av fjolåret.

Nu vill Donald Trump förvisso avveckla dessa program. Men även Trump använder sig av statlig industripolitik för att främja inhemsk tillverkning inom utvalda sektorer, låt vara att det istället sker genom tullar.

Vad vi har att förlora – vägen framåt

Tullar ger tillfälligt andrum i en tid då till och med Elon Musk varnar för att kinesiska BYD kommer krossa all global konkurrens utan handelshinder. Men aktiva satsningar är också nödvändiga. Rahm Emanuel, senast USA:s ambassadör i Japan 2022-2025, framhåller industripolitik som det logiska svaret på vad han kallar ett existentiellt hot från Kina i dag.

I en artikel i Washington Post understryker han hur vi inte har stått inför en aktör som Kina tidigare. Landet är världens största exportör och industriella tillverkare, men följer inte de internationella lagar som skulle garantera en jämn handelspolitisk spelplan efter Berlinmurens fall.

Flexibel draghjälp

Men Rahm Emanuel efterlyser inte att staten ska finansiera vissa verksamheter i all evighet. Snarare bör staten fungera som en slags flexibel draghjälp då strategiska industrier behöver hjälp på traven, och sedan dra sig tillbaka då den privata sektorn stiger in i jakt på vinster.

Det handlar alltså inte om den politiska kapitalism som möjliggjorde Northvolts expansion och kollaps. Det handlar heller inte om att kopiera Kina. Tvärtom gäller det att inse hur argumentet att vi måste välja mellan fria marknader och statlig inblandning är falskt; ovanstående industripolitik har ju inte förvandlat väst till en planekonomi.

Att hitta tillbaka

Den senaste tiden framstår på många vis som upp-och-ned-vända-världen. Det är i Europa man öser pengar över enstaka bolag med rätt politiska kontakter. Och det är i Kina man skapar förutsättningar till en konkurrenssituation där det mest effektiva företaget segrar.

Som en konsekvens domineras den europeiska batteriindustrin i dag av kinesiska investeringar i Ungern. Låter det som ett attraktivt recept för framtiden?

Om inte, så måste vi hitta tillbaka till den formel som en gång gjorde Europa teknologiskt världsledande: tävlan mellan flera innovativa aktörer som erbjuds stöd för prestation, och viljan att lära av våra misstag.

Två tankar samtidigt

I fallet med Northvolt betyder lära av våra misstag inte att allmän finansiering till viktiga framtidsindustrier ska strypas. Snarare bör det betyda att vi hittar ett mer effektivt vis att främja dem. Två tankar måste hållas i huvudet samtidigt – kritiska röster kring den gröna omställningen behövs, men det gör även statliga medel till densamma.

Jojje Olsson, författare och journalist, flyttade till Peking 2007, men bor och verkar sedan 2016 i Taiwan. Detta efter att ha nekats visum i Kina på grund av sin bevakning.

Jojje Olsson: Farligt beroende av Kina i Europas gröna elnät

Jojje Olsson: Kina blir ingen bra vän för att USA har blivit sämre

Jojje Olsson: Strafftullar på kinesiska elbilar nödvändiga | Affärsvärlden