Den stora mäklarbluffen

Som Ekonomi24 kunde berätta i förra veckan betalar Telia över 700 Mkr till olika rådgivare för att befria finska Sonera ur sin 3G-misär.

Frågan är för vad.

Firmorna ska inte kränga på hundratusentals småsparare aktierna. De ger inga garantier och tar inte den minsta risk.

Förutom lite tryck, porto och prospektskrivning, ett rent hantverke som man kan handla upp på stan, handlar insatsen i stort om att ge lite kloka råd, helst såna som de bonushungriga ledningarna helst av allt vill höra.

Men, ursäkta, 700 Mkr?

För de pengarna får man trots allt en pappersmaskin. Eller ett välskött midcap-bolag på börsen.

Inte ens om firmorna avdelat ett team på 500 sidenkostymsklädda fantomer som jobbade i tusen timmar (25 arbetsveckor) á 10 000 kronor i timmen, räcker det för att förklara notan.

Det luktar helt enkelt lite bluff.

Därutöver får Londonbyrån Goldman Sachs 184 Mkr för att på ett par A4-sidor ge tummen upp för affären (vilken överraskning). Det är 90 Mkr per sida, eller sisådär 50 000 per tecken, och då får man ändå betala för texten som friskriver firman från allt ansvar.

Det kanske ligger jättemycket jobb bakom. Eller så satte de bara en vattenkammad junior att planka ett utlåtande från en gammal affär.

Oavsett vilket så handlar det om fakturor som hade fått vilken kund som helst att gå i taket. I vilken annan bransch som helst utom finansbranschen, förstås.

Men man måste vara beredd att betala för att få de fina firmorna att ställa upp och sätta sitt namn och renommé bakom affären, säger branschfolket.

Det är bara det att de fina firmorna nu jagas som kriminella av arga placerare och åklagare i USA. Statusloggorna på omslaget kan snabbt vara förbytta i skrikande varningstrianglar.

Orsaken till sagoarvodena är förstås att finansbranschen lyckats klamra sig fast som procentare, en betalningsmodell som konstigt nog ingen ifrågasätter.

Istället för att fundera kring vad man egentligen betalar, jämförs procenten.

”Den affären kostade 2 procent, alltså är 1,5 procent billigt”.

Inte att det faktiskt är hundratals miljoner i reda pengar man skyfflar iväg utan att blinka.

Den som sitter närmast gräddkaret kan liksom skumma lite av ytan utan att det märks.

Ungefär som om kassörskorna på Wal-Mart skulle plocka en och en halv procent på varje jordnötssmörsburk eller marshmallowpåse de knappade in. (Vilket för övrigt hade gett dem 15 miljarder att dela på ifjol.)

Felet ligger förstås inte hos mäklare eller investmentbankirer som håvar in miljoner för en säkert berömdvärd arbetsinsats, utan förstås de som fortsätter att betala överpriser.

Hur har det då kunnat bli såhär?

Förklaringen stavas OPM, enligt min mening.

Other People´s Money.

Finansbranschen formligen vimlar av OPM-killar, för att inte tala om storföretagen.

Vad har en fondkille på en storbank egentligen för incitament att pressa ner courtaget?

Inte mycket. Det gör ingenting för hans bonus, snarare tvärtom. Inte när han dessutom får del av pengarna i form av kaviar – och champagnesessioner.

Och varför ska en VD försöka få ner investmentbanksnotan i sitt livs affär som förutom äran gör honom rik på optioner och fusionsbonusar?

De största OPM-killarna hittar vi hos våra politiker. Näringsminister Björn Rosengren har öst miljarder av skattebetalarnas pengar över allsköns investmentbanker bara på Telia. Och skrutit med att introduktionen “det var den billigaste transaktionen i Europa.”

Varför funderade han inte istället om priset överhuvudtaget var rimligt? Eller det kanske var värt det för upplevelsen att göra affärer med de stora grabbarna?

Men insikten om att OP faktiskt är du och jag har sakta börjat komma smygande. Det märks inte minst på de senaste veckornas kritik från allt fler håll.

Därför tror jag att det är slut på finansbranschens sötebrödsdagar. På allvar. Även efter att börsen någon gång vänt upp.

Om några år kommer folk att snacka om procentartiden och undra vad det var vi pysslade med.