Den svåra konsten att säga nej

Anders Borg har använt det viktigaste kommunikationsverktyget för en nybliven finansminister i budgettider. Han har nämligen sagt nej. Nej till ofinansierade eller svårfinansierade reformer. Och därmed också nej till att snabbt förverkliga en del av alliansregeringens långa politiska önskelista.

Det har knappast varit lätt. Frestelserna har varit stora, eftersom det finns pengar i kassan. Statens budget väntas visa ett överskott de närmaste tre åren på 2,5 procent av BNP och 2008 kommer den svenska statsskulden att vara en av de lägsta i västvärlden.

Alltså saknas reella sakargument för att hålla fast vid överskottsmålet. Ändå gör regeringen det, vilket antagligen är klokt ur politisk-taktisk synvinkel. Statsråden är ju oerfarna. Departementen måste hållas i någorlunda strama tyglar för att inte tappa i effektivitet. Efter turbulensen 1976-82 och 1991-94 behöver de borgerliga också visa att de är statsfinansiellt ansvarsfulla.

Förmågan att kunna säga nej är alltså livsnödvändig hos en finansminister, men den är viktig också i andra sammanhang. Det blev särskilt uppenbart efter debaclen med de nyligen avgångna handels- och kulturministrarna.

Uppdraget som statsråd påminner om andra chefsjobb på hög nivå. Det krävs tuffhet, vilja att dra ett tungt lass och förmåga att styra en stor organisation. Men framför allt – och här är kraven unika – måste man ha politiskt omdöme. Merparten av de nya ministrarna har skaffat sig det genom åratal av arbete i partiorganisationer och i riksdagen.

Har man levt en stor del av sitt liv i politiken kan man för det mesta klara övergången från opposition till regeringskansli utan större problem. Annars är uppgiften långt svårare. Vissa nykomlingar som plockas in utifrån fixar det ändå, med tur, talang och erfarenhet från miljöer som påminner om politiken.

Thomas Bodström var ett helt oprövat kort när han utnämndes av Göran Persson. Ändå gjorde han överraskande bra ifrån sig som justitieminister. Antagligen berodde det dels på hans erfarenhet från organisationer som Advokater utan gränser, dels på att han kommer från en politikersläkt (pappa Lennart var utrikes- och utbildningsminister på 1980-talet).

Någon sådan bakgrund hade varken Maria Borelius eller Cecilia Stegö Chilò. Deras utsikter att klara jobbet var små. Firmaägda semesterbostäder, obetalda tv-licenser och tafflig hantering av uppståndelsen kring sig själva gjorde dem omöjliga.

Reinfeldt har alltså gjort två allvarliga felrekryteringar. Sannolikt blir dock skadeverkningarna små. Han har nämligen gjort det mesta rätt. De tunga ministerposterna är finans (Borg), utrikes (Bildt), arbetsmarknad (Littorin), näring (Olofsson) och utbildning (Leijonborg) och här känns ministrarna helgjutna. Om ett halvår lär de flesta svenskar att ha glömt Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilòs veckolånga departementskarriärer.

En intressantare fråga är egentligen inte felrekryteringarna i sig, utan detta: Varför hade inte Borelius och Stegö Chilò omdömet att tacka nej? En förklaring kan vara att de kände sig smickrade. Det är en naturlig reaktion när man blir erbjuden ett viktigt uppdrag. En annan förklaring kan vara den fullt förståeliga viljan att känna att man inte får tveka, och att man bör gripa chanser i flykten.

Men här finns ett allvarligt problem. Den som inte riktigt är sann mot sig själv och i stället väljer att ta ett uppdrag som vederbörande någonstans inser att han eller hon inte riktigt klarar av bär alltid ett stort ansvar. Och det ansvaret är extra tungt i vår tid. Det har att göra med hur strukturerna i både näringslivet och politiken har förändrats de senaste decennierna.

Organisationer har plattats ut och stabsresurser har bantats. Borelius och Stegö Chilò trodde nog att Reinfeldt hade gjort en due diligence och att han visste exakt vad han gjorde när han erbjöd dem jobb i regeringen. Men numera kan analyser och överväganden inte bara delegeras uppåt, till den högste chefen. Det krävs mycket mer omdöme hos de enskilda medarbetarna. Inte bara i det dagliga jobbet. Utan också när man tar ställning till om man ska säga ja eller nej till ett viktigt uppdrag.