Den tredje mannen

Fram tills för två veckor sedan förde årets valdebatt i Storbritannien tankarna till Monty Pythons sketch med den döda papegojan – it’s dead, it’s deceased, it has gone to see its maker. Med usla valkampanjers småaktighet tjäbblade en butter premiärminister Gordon Brown med den alltmer fyrkantige utmanaren David Cameron från Tory-partiet. Tristessen fick väljarna att känna sig som John Cleese när denne frustrerat hamrar papegojan mot bänken: British politics have expired.

Så när britterna nyligen samlades framför sina “tellies” för att se nationens första direktsända partiledardebatt någonsin, bara väntade de på ett tillfälle att revoltera. I studion i Manchester uppenbarade sig en möjlighet: Skolpojkspigge Nick Clegg, 43-årig ledare för landets tredje största parti, Liberal Democrats. Utan att egentligen framföra något mer minnesvärt budskap på 90 minuter än “jag är varken Gordon eller David”, samlade Clegg över en natt en tredjedel av opinionen bakom sig.

Det borde inte överraska. Missnöjet i Storbritannien har haft flera år på sig att sjuda ihop till en osmaklig soppa. Europas värsta bankkris, Europas mesta svininfluensa och Europas djupaste förtroendekris är bara några av de prövningar britterna genomlidit. Man har i färskt minne de horder av parlamentsledamöter som i fjol ertappades med att ha krävt ersättning av skattebetalarna för diverse skurrila privata utlägg. Ett av dem som satte djupast spår i det kollektiva väljarpsyket avsåg “röjning av vallgrav runt herrgården”.

Under 65 år har Labour och Tories bollat regeringsmakten mellan sig. På grund av det brittiska valsystemets utformning där platserna i underhuset vinns genom majoritetssegrar i valdistrikten, har etablissemanget hittills kunnat avfärda Nick Clegg och hans partikamrater som ett müsliätande gäng i sandaler. Under innevarande valperiod har Liberaldemokraterna bara haft 10 procent av platserna i House of Commons, trots att 22 procent av väljarna röstade på dem.

När partiet nu kliver fram ur skuggan, utlöser det hälsosam panik hos både Tories och Labour. Särskilt Cameron ser sin väntade valseger hotad och Tory-lojala medier gör dagliga utfall mot såväl Nick Clegg personligen som mot risken för ett “hung parliament”, det vill säga en valutgång där inget parti vinner ensam majoritet.

För oss svenskar och de flesta andra européer framstår ett underhus med tre stora partier och ett par harmlösa minipartier som en stabil, sund och högst ordinär situation. I det anglosaxiska medvetandet frammanas däremot bilden av ett politiskt system i kaos, där mindre partier gaddar ihop sig och helt blockerar regeringsarbetet. Att stora grupper väljare förblir orepresenterade om man inte har ett “hung parliament” har hittills vägt lättare än rädslan för vad koalitioner och kohandel kan ställa till med.

I takt med Cleggs framgångar – och förmodligen även på grund av influenser från övriga Europa – har dock tanken på ett system med proportionell representation börjat slå rot i Storbritannien. Vissa tror att det här valet kan bana väg för ett paradigmskifte där varken Labour eller Tories hädanefter kommer att vinna egna majoriteter.

Utan tvekan skulle en minoritetsregering efter valet den 6 maj leda till anpassningsproblem i det traditionsbundna House of Commons. Å andra sidan är britterna välskolade diplomater som säkert snart skulle finna sig till rätta med en mer samarbetsinriktad stil. Liberaldemokraterna utgör ju knappast heller en extremistisk motpart.

Tvärtom står Nick Clegg ideologiskt mitt emellan Brown och Cameron, vars folk alltsedan tv-debatten febrilt bläddrar i valmanifestet för att ta reda på vad Liberaldemokraterna egentligen vill uträtta på nationell nivå. Mitt i den pågående pajkastningen gäller det ju samtidigt att vinna Nick Cleggs gunst ifall hans parti intar en vågmästarroll efter valet.

Klart står att Liberaldemokraterna vill driva reformer av banksystemet, en mer Europavänlig politik och avsevärt sänka skatterna för låginkomsttagare. Likaså är de det enda parti som nämner miljöhänsyn på första sidan och som propagerar för omfattande konstitutionella förändringar, till exempel ett demokratiskt valt House of Lords.

Om tio dagar får vi veta hur det går. Tories måste vinna 116 nya platser i parlamentet för att få ensam majoritet. Labour får inte förlora mer än 24 distrikt. För Nick Clegg är däremot varje ny parlamentsledamot en seger, och många hoppas genom honom på en välbehövlig förnyelse av det politiska landskapet.

Återstår bara att se om de vågar gå hela vägen och ge Liberaldemokraterna en vågmästarroll vid ett så sårbart tillfälle i brittisk ekonomi som just efter en recession. De etablerade partierna överröstar varandra med varningar om att det är helt fel tid. Kanske borde de i stället känna en viss lättnad över att ett så giftigt folkligt missnöje kanaliseras i stöd för ett så resonabelt parti.