”Det känns väldigt skönt”

Intresseorganisationernas värld brukar vara fjärran från den myllrande, kaotiska tillvaron i den verklighet som organisationerna representerar. Så är också fallet inom Teknikföretagen, som företräder den svenska verkstadsindustrin med över 300 000 anställda. Högkvarteret är ljust, luftigt, nyrenoverat och ligger vid en gågata på Östermalm i Stockholm. På det våningsplan där organisationens vd Anders Narvinger arbetar är atmosfären fridfull, för att inte säga sövande.

Pustar ni ut nu, när avtalsrörelsen är över nu för er del?
– Vi inom industrin är ju färdiga och det känns väldigt skönt, nu ska vi inte tillbaka i det här igen förrän om tre år. Det känns bra att ha den stabiliteten. Vi tog ledartröjan tillsammans med den övriga industrin och kom i gång med konstruktiva förhandlingar med våra fackliga motparter relativt snabbt. Vi blev också färdiga i tid och fick också ett långt avtal – det var inte minst viktigt.

Jag förstår att tre år är bättre än ett år. Men varför inte till exempel femåriga avtal?
– Våra medlemsföretag vill ha en avtalsperiod som är lång men ändå överblickbar. Tre år, där det sista året är uppsägningsbart, är rätt optimalt.

Du har ju lång erfarenhet i näringslivet, med 30 år inom ABB inte minst. Hur är det att förhandla om löner med IF Metall jämfört med en affärsförhandling?
– Det är ju annorlunda i den meningen att man inte måste komma överens med en kund. Ett sådant krav har vi ju här. En annan skillnad är att motparten ofta har en tung förankringsprocess och vi har förstås också täta kontakter med vår styrelse. Det kan vara spänt i vissa lägen, och det är mer oförutsägbart än i en företagsmiljö. När man går in i en affärsförhandling kan man definiera spelplanen, men här påverkas parterna av omgivningen. Allt är förstås mer publikt.

Vad pratar ni om under kaffepauserna?
– I Sverige är vi ju duktiga på att hålla isär sak och person, så det brukar vara en bra atmosfär…

Men vad pratar ni om? Teknik? Bilar?
– Ja, det har väl hänt… Och om vädret och om mat och dryck.

Om vi lyfter blicken, vilka slutsatser drar du av avtalsrörelsen?
– Vi har inte gjort någon utvärdering ännu, det gör vi först till hösten eftersom det är många lokala förhandlingsomgångar som inte är klara ännu. Men vi och våra medlemsföretag förstod ju, med tanke på konjunkturläget, att avtalet skulle bli mer kostsamt än när vi gjorde upp senast 2004. Vad jag ser som problemet med avtalsrörelsen är att industrins roll som normbildare har ifrågasatts. Nivåerna i vårt avtal har inte blivit normen, utan snarare är det så att vi har blivit golvet för arbetsmarknaden i övrigt.

En annan skillnad i år var ju att socialdemokratin inte längre sitter i Rosenbad. Märktes det i förhandlingarna?
– Egentligen inte.

Men LO framtonar ju i dag rätt mycket som en kamporganisation. Försämringarna i a-kassan har väckt stora protester.
– Jag kan bara konstatera att det gick bra att driva förhandlingarna isolerat från de politiska besluten som ju tagits av en demokratiskt vald regering. En del av det som sagts (på den fackliga sidan, Afv:s anmärkning) har väl haft något rituellt över sig.

Har du träffat Sven Otto Littorin sedan regeringsskiftet i höstas?
– Ja, vid något enstaka tillfälle.

Vad har ni pratat om?
– Det vill jag inte gå in på. Men vi har inte haft några kontakter under avtalsrörelsen.

Var det bra att det blev ett maktskifte?
– Jag tror det var väldigt vitaliserande. Jag nöjer mig med det.

Men du har väl i alla fall åsikter i sakfrågorna? Vad tycker du om Maud Olofsson som näringsminister, och hur ser du på energipolitiken?
– Jag tycker inte någon regering har hanterat energiförsörjningen på ett bra sätt. Hela energifrågan är en utbudsfråga. Sverige var under lång tid nettoexportör av el. Under de senaste decennierna har få länder haft en så engagerad energidebatt som vi har haft och det har resulterat i att vi i dag är nettoimportörer. Den utvecklingen är ytterst beklaglig.

En del låsningar har försvunnit. Tankeförbudslagen om kärnkraften har tagits bort, till exempel.
– Ja, det är bra, men vi måste få fasta spelregler och förutsägbarhet så att det blir mer investeringar i ny produktion. Samtidigt är det förstås så att den bransch som jag företräder inte alls är lika drabbad som den elintensiva industrin.

Förmögenhetsskatten tas bort nu. Vad betyder det för företagsklimatet?
– Det kan komma tillbaka en del kapital som flyttat ut ur Sverige, men framför allt tror jag det här har ett bra signalvärde. För att nyföretagandet ska komma i gång är det viktigt att det finns mer av privat och personligt engagemang från ägarna.

Internationell forskning visar att insatser från släkt och vänner är enormt viktiga för att finansiera start-ups.
– Det är väldigt sant. En del av det kapital som flyttat ut på grund av förmögenhetsskatten kan nog komma tillbaka nu, och en hel del investeras säkert i nya verksamheter. Det behöver vi i Sverige.

Apropå investeringar, hur placerar du själv dina egna medel?
– I boende framför allt. Men också i aktier i till exempel Alfa Laval och Trelleborg, alltså de bolag där jag är verksam i styrelserna, och i fonder av olika slag.

Om vi återgår till det här med Sveriges konkurrenskraft så är en konsekvens av avtalsrörelsen att lönerna stiger mer i detaljhandeln än i industrin. Hur ska man då kunna motivera människor att söka sig till yrken inom teknik och vetenskap?
– Det är lite för tidigt att summera avtalsrörelsen nu – det pågår ju företagsvisa förhandlingar som påverkas av det som händer på den övriga arbetsmarknaden. Men på lång sikt är det självklart för mig att på ett eller annat sätt så ska den konkurrensutsatta industrisektorn vara ledande. Löner är en bit, försörjningen av kompetens är en annan. Vi måste skapa ett ökat intresse för teknik och naturvetenskap, det är därför vi på Teknikföretagen till exempel besöker en fjärdedel av alla femteklassare i landet. Men det är långa ledtider i utbildningssystemet. Att det är så lågt intresse för naturvetenskap och teknik bekymrar oss.

Delvis är det ju ett välfärdsfenomen. Ju rikare ett land är, desto färre ungdomar brukar välja de riktigt krävande utbildningarna.
– När vi pratar med våra kolleger ute i Europa så ser vi att Sverige inte är unikt, alla länder är i ungefär samma sits. Men är det ett välfärdsfenomen, som du säger, eller en fråga om attityd? Det är svårt att säga. Huvudsaken är att göra något åt det.

Och det verkar väl regeringen göra?
– Det är positivt att man nu fokuserar på kvalitet i utbildningen i stället för kvantitet. Vi ser också en tillnyktring när det gäller avvägningen mellan universitet och regionala högskolor.

Hur ser det ut i den industriella verkligheten? Hur stark är högkonjunkturen?
– Våra ekonomer räknar med en tillväxt i branschen på åtta procent i år. Konjunkturen är ju förvånansvärt uthållig och stark och det är väldigt positivt att de företag som vi representerar har fått en renässans i affärspressen och opinionsbildningen. De här företagen är ju ryggraden i svensk industri och de möter den hårdaste tänkbara internationella konkurrens utan att de har några specifika fördelar som till exempel närhet till råvaror.

En välkänd tysk ekonom, Hans-Werner Sinn, menar att exportboomen i Tyskland men också Sverige är “patologisk”. Hans tes är att vi, i ett nationellt perspektiv, har slagit ut för mycket lågförädlande produktion och därmed arbetstillfällen. Hur ser du på det?
– Det ligger något i det. Inga arbetstillfällen är ju finare eller sämre än några andra. Sverige behöver alla sorters jobb, både högteknologiska och andra. Vi har tittat lite på om vi inte skulle kunna ha en sorts öppningsklausuler i avtalen, som ett sätt att marknadsanpassa lönenivåerna för olika slags produktion, så att vi inte får en osmidig struktur i bolagen i takt med att produktionens förutsättningar förändras. Vi har än så länge inte fått gehör för det bland våra motparter. Men vi tänker återkomma i den frågan.

Du visar ibland en bild på en motorsåg från Husqvarna som har 250 olika komponenter från 150 leverantörer i 30 länder. Svensk industri handlar väl alltmer om paketering och systemsammanhållning än om produktion?
– Absolut. Vissa komponenter tillverkar bolagen fortfarande själva, förstås, och det som är enormt intressant är hur väl företagen har lyckats med att identifiera vilka som är de avgörande komponenterna.

Och att koordinera produktionen är ju en kärnkompetens i sig.
– Visst är det så.

Du är lite av mångsysslare, med flera viktiga styrelseuppdrag. Hur mycket tid lägger du ner på dem?
– Exportrådet och Invest in Sweden är verksamheter som ligger nära Teknikföretagens intresseområden och som är hanterliga. Trelleborg och Alfa Laval är tunga ordförandeuppdrag som tar mycket tid – styrelsearbete är ju mycket mer krävande i dag jämfört med för fem-sex år sedan. Men jag har alltid jobbat mycket, jag trivs med det. Under mina år på ABB hade jag minst 100-150 resdagar om året. Numera sover jag för det mesta hemma. En annan sak är att jag har jobbat i industrin i hela mitt liv och som företrädare för industrin är det inte oviktigt, tror jag, att man har närkontakt med verkligheten. Jag vill nog påstå att jag har bra kontakt med det som händer tack vare mina uppdrag.

Och hur går det då för Trelleborg och Alfa Laval?
– Deras ledningar kommunicerar själva och så jag vill inte uttala mig. Men de är väl positionerade, det kan man ju säga.

Du är också ledamot i Volvo Personvagnars styrelse. Vad innebär det jobbet?
– Jag är en av två oberoende ledamöter – Bernt Magnusson är den andre – och jag har haft det uppdraget sedan Ford tog över. Det är intressant att följa globala bolagsstrukturer men en dotterbolagsstyrelse är ju alltid ett mindre åtagande än ett större börsbolag.

Du kunde lägga ett gott ord för Fredrik Arp när han plockades över från vd-posten på Trelleborg.
– Inte alls. Jag var inte inblandad. Ägaren utser själv sina chefer och så var det också här. Men däremot fick jag hantera konsekvenserna i Trelleborg på bästa möjliga sätt.

Beror boomen inom svensk industri på superkonjunkturen eller på att bolagen är så välskötta eller på båda de här sakerna?
– Vi har stark efterfrågan, helt klart, inte minst från Asien. Men jag är snarast lite irriterad över att svensk industri inte säljer ännu mer i den delen av världen. Mer generellt är det så att den ökade världshandeln gör att vi har fått ett robustare system som kan ta nedgångar lättare. På 1970- och 1980-talet hade vi ju hiskliga svängningar mellan låg- och högkonjunktur. Ett problem däremot är att investeringarna är alldeles för låga i Sverige.

Det kan väl bero på att investeringarna alltmer handlar om mjukvara och kunskap som inte syns så mycket i statistiken.
– Det kan vara en delförklaring, men vi ligger för lågt när det gäller framtidssatsningar och det gör mig orolig.

Svensk verkstadsindustri är i sitt livs form nu, men det har hänt förr att vi tappat hela branscher, som till exempel med tillbakagången i läkemedelsindustrin. Kan det hända igen?
– Utmaningen ligger ju i att möta detta, att hela tiden ligga på topp. Jag vill påstå att vi har en väldigt konkurrenskraftig struktur. Hälften av de anställda i våra medlemsföretag jobbar i utlandsägda bolag och hittills har vi inte sett några negativa tecken på att verksamheterna i Sverige skulle klara sig sämre än koncernbolag i andra länder. Men det gäller att vi klarar kampen om att få investeringarna.Hemma i styrelserummen

Ålder: 59 år.
Utbildning: Civilingenjör, Lunds Tekniska högskola. Ekonomexamen, Uppsala universitet.
Karriär: Olika befattningar inom ABB 1972-2001. Vd Teknikföretagen sedan 2002.
Styrelseuppdrag: Ordförande i Trelleborg AB, Alfa Laval AB, Exportrådet, Invest in Sweden och Vin & Sprit AB. Ledamot i Volvo Personvagnar.
Familj: Fru och två vuxna barn.
Bostad: Stockholm.
Fritid: Sommarstället på Österlen.