Död åt ekonomismen!

Det är bistra tider för dyrkarna av ekonomismen, den närmast religiösa övertron på marknadens förmåga att lösa alla problem. Vi har ägnat de senaste tjugo, trettio åren åt att försöka skapa ett sådant samhällssystem. Många av oss har under resans gång uppfostrat barnen att sluta tro på både John Blund och tomten. Men vi själva har fortsatt att tro på Adam Smiths osynliga hand.

Vi har skapat en värdepappersmarknad som bara fungerar bättre och bättre. Allt som kan kvantifieras, som det heter, kan också på det ena eller andra sättet underställas marknadens säkra bedömning.

Det går att räkna ut hur många mobiltelefoner som ska säljas de närmaste tio åren och vad de kommer att ge för lönsamhet. I vart fall har folk trott det fram tills nu. Vad marknaden velat ha, har den fått. Och omvänt. Det som varit emot marknadens vilja har inte skett. Fram tills nu.

Under det senaste året har det blivit pinsamt uppenbart för alla att marknaden inte fungerar längre. Ingen har någon aning om hur det gick till när alla aktiekurser sköt igenom atmosfären. Ingen vet varför de har kunnat falla under flera år. Och ingen – observera detta – INGEN har någon koll på varför kurserna skenade uppåt i fredags. “Översålt”, hävdar någon. “Fler köpare än säljare”, flinar en annan. “Täckning av blankade affärer”, spekulerar tradingrummens Nobelpriswannabees.

Det är inte längre maskinkapacitet, transportsträckor eller datorkraft som begränsar utvecklingen. Klivet från industri- till servicesamhälle, från regionalt till globalt, hindras av någonting som ingen mekaniker kan bygga ut eller reparera: det är den mänskliga förmågan som sviktar. Effektivisering, kvantifiering och börsnotering – allt det där har nått sin naturliga gräns.

Den hastiga utbredningen av farsoter som utbrändhet tyder på att våra organismer gör uppror. Vi vill inte ha fler valmöjligheter! Vi vill inte bli mer effektiva! Vi – i vart fall våra kloka kroppar – protesterar! När man kan följa sin egen marknadsteoretiskt möjliga pensionsålder i realtid via mobilterminalen och samtidigt se nära anhörigas positioner i förhållande till basstationerna kontinuerligt matas fram bredvid spotpriserna på bensin och lagommjölk blir det liksom tvärnit. Det hela blir inte bättre av att man dessutom, via terminalen, kan ta del av en liveversion av Killinggängets kvasi-ironiska häcklande av hela situationen.

Som vanligt är det de besuttna som visar vägen. På senare tid har många nyrika finanskillar hoppat av för att, till exempel, läsa konsthistoria i stället. Huruvida orsaken till avhoppen är fyrtioårskriser eller någonting annat är ointressant, riktningen är däremot intressant.

Upproret har börjat: folk slutar. Allmogen ifrågasätter om den verkligen, vilket hela nationalekonomin förutsätter, föredrar “mer framför mindre” Revolten kommer dock inte att bli blodig eller ens våldsam, som när kommunismen föll sönder. Ekonomismen är inte lika diktatorisk. Men verkningarna kommer att bli minst lika kännbara när folkflertalet plötsligt föredrar “bättre framför mer”.

Vad ska finansfirmorna göra när alla – inte bara ett fåtal kloka kunder – inser att de är nakna? Vad ska McKinsey och andra ekonomismkyrkor predika när ingen lyssnar? “Positionera om kärnrörelsen till mer marknadskongeniala värderingar” kanske. Frågan är bara till vilka. Hur ska politikerna kunna hantera backlashen från väljare som vill ha “god kvalitet, men helst utan valfrihet och annat krångel”?

Frågorna är många, men av Signaturen får du denna gång inga svar. Valör har varit en del av hela smörjan alldeles för länge. Så låt oss nu ta en veckas betänketid och sedan träffas igen på samma plats för att fortsätta spaningen efter kommande tider.